Vem ligger bakom det du håller på med? Vem finansierar din sida? De frågorna blir allt vanligare bland erfarna mediemänniskor inom etablissemanget (medier, riksdag och regering). Härom dagen läste jag att frågorna ställts till utgivarna för alliansfriheten.se, Rolf Andersson, Anders Björnsson, Lars-Gunnar Liljestrand, och idag läste jag att samma frågor ställts till Ivar Arpi som driver webbplatsen En rak höger. Själv har jag inte fått frågorna om denna sajt, men jag har i 16 år nu varit en ensamlirare på nätet med utgivningsbevis, alltså under Yttrandefrihetsgrundlagen. Kul att jag fått så framgångsrika efterföljare.
Alltså, utgivarna för alliansfrihete.se blev tillfrågade av ”en högt uppsatt medlem av den svenska regeringen” (ett statsråd m a o) vilken organisation, som står bakom webbsidan. Svaret som gavs var:
”Det finns ingen organisation. Vi är tre utgivare plus två rådgivare. Vi har ingen ekonomi, inga intäkter – för att täcka utgifter tar vi i förekommande fall ur egen ficka. […] Sajtens policy framgår av ett dokument i tio punkter, som vi för upp ett par gånger om året.
Idag skriver Ivar Arpi på Rak höger:
”När jag sade upp mig från Bulletin och blev min egen hade jag ingen aning om hur allt skulle gå. Substack var okänt för mig och vem visste om det ens fanns ett intresse?
Nu efter 4 månader har jag över tio tusen prenumeranter. Jag är glad över att så många av er hittar något värdefullt i mina texter och poddar. Den nya plattformen har också möjliggjort en tätare dialog med er prenumeranter (och lyssnare), vilket jag tror är viktigt för att kunna bygga ett ömsesidigt förtroende. Ett tecken på att detta fungerar är att det fortsätter att strömma in nya prenumeranter.
Jag tar nu chansen att ännu en gång skriva att jag inte gör reklam för något. Jag är inte beroende av någon finansiär heller. Jag är ensam avsändare för innehållet. Och det är endast med hjälp av er prenumeranter som jag kan fortsätta att vara helt självständig från alla sorters hållhakar.”
I den situation som idag råder inom mediebranschen, där de tunga aktörerna är (med enstaka undantag) att betrakta som monopoliserade, antingen genom statlig finansiering (public service eller medieetiskt styrt mediestöd) eller direkt- eller indirekt av Bonniers, Shipsted med kontrollerande nätverk från Wall Street, blir mediernas frihet en illusion. Läs mer om det här.
I detta läge är det helt naturligt att vänner av riktig yttrandefrihet försöker skapa sig ett liv utanför staketet. Först på plan var så kallade alternativmedier som Nya tider, Nyheter idag, Det goda samhället, alla med vildvuxna, oredigerade kommentarsfält. De hade under en tid stor betydelse för att tekniskt visa vägen. Men populismen och etablissemangshatet inskränkte perspektiven alltför mycket. De brydde sig inte om hur de fick ihop pengar, flera av dem har på senare tid anslutit sig till medieetiska systemet och uppbär statligt mediestöd. Projektet Bulletin, där för övrigt Ivar Arpi var en medial frontfigur, kan ses den trendens slutstation. De var beroende av några stora finansiärer med privata politiska ambitioner. Det var dömt att misslyckas. Vänstertidningen ETC var pionjärer på området att suga ut maximalt ur mediestödssystemet, och har nu också sett sina bästa dagar.
Det vi nu ser är något annat. Det är den goda sidan av den nya billiga tekniken som efter många års trevande och abnormt kommersiella excesser håller på att faktiskt få betydelse för den offentliga debatten. Nätet håller – tack vare svensk yttrandefrihetslagstiftning – på att med seriösa, väl genomtänkta, billiga och oberoende satsningar tränga sig in i finrummen. Goda skribenter med seriösa upplysningsidéer i vårt allt mer slätkammade medieklimat gnetar på och vinner nya läsare, som i sin tur berättar för sina vänner, vilket sprider kännedom och nyfikenhet i allt större cirklar och vinner ökat förtroende.
Även om namnet ”Rak höger” ska tas för en göteborgsvits med en nostalgisk blinkning till Ingemar Johanssons dagar, så tycker jag inte om namnet. Det leder fel. Men det är inte det viktiga här, utan klart underordnat allt seriöst material som Ivar Arpi presenterar vi denna webbkanal. Ett verkligt seriöst jobb! Och alliansfriheten.se har sedan starten för många år sedan varit en oundgänglig källa till vad som skett inom försvars- och säkerhetspolitiken, ett verkligt eftersatt område i de stora medierna. Men det gemensamma här är att vi i dem ser tecken på oberoende medier som sticker hål på illusionerna i monopolmedierna som når ända upp på ministernivå.
Oberoendet av staten eller privata ekonomiskt starkare institutioner, retar naturligtvis gallfebern på de styrande. I går såg jag en videodiskussion om hur PayPal, antagligen helt lagstridigt, djäklats med the Duran.
Det sjunkande Imperiet med vasaller (bland vilka Sverige tydligt ingår) är allt mer desperat, och vidtar alltmer desperata åtgärder. Bland dessa åtgärder är naturligtvis ytterligare begränsningar i det som kallas ”våra demokratiska friheter” en självklar del. Mycket tydligt i Australien, och kan också ses i det i sig odemokratiska EU. Honoré Daumiers teckning ovan är en bra illustration.
”Projektet Bulletin… var dömt att misslyckas”, skriver du.
Likväl lever Bulletin vidare. Levererar därtill ständigt – precis som Arpi – ”seriöst material” med analyser som konsekvent saknas hos dagens slätstrukna och anpassliga vänster (”vänger” för att tala med Jan Myrdal). Där man i sin självgodhet inte sällan bemöter påpekanden om denna sin bristfällighet med anklagelser av typen ”guilt by association”, istället för att göra självkritik.
Ja, Bulletin finns där så länge finansiärerna har lust att betala. Har de mediestöd undrar jag? Ska kolla det. Men poängen är att privata finansiärer med egen (öppen eller dold) politiska agenda, inte intresseorganisationer eller folkrörelser, driver medier med egna resurser.