Hyckleriet om Israels rätt till självförsvar

Rök och eld böljar efter att israeliska missiler träffat ett höghus i Gaza City, den 7 oktober 2023. (Foto: Palestinian News & Information Agency, Wafa, in contract with APAimages, CC BY-SA 3.0)

Det är ologiskt att beskriva Israels krigshandlingar i Gaza under de senaste tio månaderna som defensiva, skriver Reza Behnam (en statsvetare som specialiserat sig på historia, politik och regeringar i Mellersta östern.) på Consortium News den 23 augusti  2024. Översättning till svenska av Henrik Linde.

Trots de otaliga grymheterna, mord och kränkningar av humanitär och internationell rätt fortsätter amerikanska politiker och etablerade medier att i oändlighet upprepa det allmänt accepterade diskussionsämnet att Israel har ”rätt att försvara sig”. Från deras förvrängda perspektiv förtjänar endast angriparen det privilegiet.

Israels anspråk på rätt till självförsvar ifrågasätts aldrig. Trots att de har de mest kraftfulla och moderna militärstyrkorna (581 stridsflygplan, inklusive F-15, F-16 och avancerade ”Stealth” bombflyg), äger de senaste luftförsvarssystemen, lagrar 400 atomvapen med avskjutningssystem och har Förenta staterna, världens största militärmakt redo att försvara dem, så skall vi tro att Israel är i fysisk fara.

Å andra sidan förnekas palestinierna, som är mest i behov av ett försvar, denna rätt. De tvingas acceptera ett koloniserat liv i Gazas koncentrationsläger, att acceptera marginalisering, orätt och förnedring i all evighet. Och att de inte har rätt att göra motstånd mot den israeliska apartheidregimen.

Förenta staternas med allierade hotar Iranska islamistiska republiken, Hizbollah i Libanon och andra i det palestinska motståndet, för att de vågar utmana Israels folkmordskrig i Gaza.

Trots att motståndsrörelsen Hamas, Palestinska Islamska Jihad och andra mindre grupper inte har en organiserad modern militär, inget flygvapen eller marin och inget luftförsvarssystem eller atomvapen och inga västerländska allierade som kan försvara dem mot israelisk terror, så skall vi fås att tro att de utgör ett hot.

Dessutom är USA:s och Israels berättelser om palestinierna och deras allierade fulla med motsägelser. USA och Israel kan välja sina allierade medan iranierna och palestinierna inte kan det utan att kritiseras.

Knappast offret

Israel är knappast det offer som det vill utmåla sig själv som.

Dess koloniala utvidgning genom användning av våld började med att de förstörde mer än femhundra palestinska samhällen och med våld fördrev mer än 750.000 palestinier för att skapa en ren israelisk stat år 1948.

1967 utvidgades de genom det arabiskt israeliska kriget (Sexdagarskriget) som ledde till Israels ockupation av palestinskt land på Gazaremsan och Västbanken. Inklusive östra Jerusalem liksom att de tog kontroll över den egyptiska halvön Sinai och syriska Golanhöjderna.

De historiska dokumenten avslöjar att Israel under många år före 1967 avsåg att beslagta Västbanken och Golanhöjderna. Det existerade inget militärt hot eller säkerhetsproblem. Kriget startades för att demonstrera Israels makt och för att uppnå territoriella vinster.

Israel fortsätter att lägga under sig palestinska landområden och fortsätta sin expansion. För närvarande lever så många som 700.000 israeliska bosättare i  etthundrafemtio (150) illegala ”bosättningar” och 128 utposter på olika håll i det ockuperade Palestina.

Den populära israeliska myten, som dominerar informationsflödet, är lille David mot arabiske Goliat, som krossades den 7 oktober. En fantasi som president Joe Biden och många runt honom fortsatt att upprepa.

Verkligheten i Israels brutala belägring av Gaza och Västbanken har också tvingat många judar i diasporan att inse att Israel inte varit deras försvarare. Tvärtom är sammanblandningen av judendom med sionism (religion med krigisk nationalism) bränsle för antisemitism.

Lagbrytaren

För att bli en regional nukleär Goliat har Israel brutit mot oräkneliga internationella och humanitära lagar. Tel Aviv måste nu konfrontera en lag som den tidigare varit villig att följa. FN-stadgan från 1945 och grunden för internationell lag som skrevs in i dess konstitution, fördrag och standarder som skapades för att styra relationerna i umgänget mellan nationer. Samt för att säkerställa att grymheterna under andra världskriget inte skulle upprepas. Alltså, trots att FN-stadgan förbjuder förvärv av territorium med våld, bröt Israel mot detta så fort man proklamerat sin självständighet och fortsatte på den vägen med kriget 1967. Som en följd av de arabiskt israeliska krigen år 1948-1949 och 1967 har Israel permanent ockuperat landområden och har aldrig tillåtit de palestinska flyktingarna att återvända till sina hem.

Ockupation är per definition temporär, tills omständigheterna är sådana att territoriet kan återlämnas till den ursprungliga ägaren.

Uppenbart har Israel brutit mot en av de viktigaste principer som gäller i modern internationell lag. En ockupationsmakt kan inte – under några omständigheter – ta sig rätten att annektera eller vinna suveränitet över något territorium under sin kontroll.

Dessutom konstateras i Artikel 49 i fjärde Genevekonventionen från 1949 att: ”Den ockuperande makten skall inte deportera eller förflytta delar av sin egen civila befolkning till territoriet som man ockuperar”, och det är förbjudet med ”individuell eller massförflyttning under tvång så väl som deportation av skyddade personer från det ockuperade territoriet”.

Det är av största vikt att dessa två principer i internationell rätt som gäller användande av tvång att ta hänsyn till med anledning av händelserna den 7 oktober och dess följder.

Rätten till motstånd inbegriper beväpnad kamp

Enligt internationell rätt erkänns palestinierna att göra motstånd med alla tillgängliga medel, inklusive vapen. Det är således en fullt legitim rätt för folk under ockupation (Additional Protocol 1 till 1977 års Genevekonvention).

Ockupationsmakten Israel kan således inte använda militärmakt som svar på en väpnad palestinsk attack. Man får endast använda polisstyrkor för att återställa ordningen (enligt 1949 års Genevekonvention angående respekterande av Lagar och sedvänjor för krig till lands).

I huvudsak finns föga tvivel i internationell lag om att Israel är en illegal ockupant. Den internationella domstolen sade den 19 juli 2024 just detta i sitt rådgivande yttrande, alltså att Israel skulle avsluta sin illegala ockupation och att ”bosättare” skulle avlägsnas från hela det ockuperade Palestina.

Upprepade fördömanden från Förenta Nationerna, rapporter och resolutioner, har inte hindrat Israel från att trotsa regler och normer, som alla FN:s medlemmar är bundna att följa.

Förenta staterna och dess ombud har möjliggjort den skurkstat som Israel är idag. Och under denna process har de möjliggjort Israels folkmordskrig i Gaza.

Egendomligt nog har USA, medan Israel utvidgar sitt folkmordskrig i Mellanöstern, varnat Iran och andra av Palestinas allierade för att utvidga sitt försvar.

Dessutom har Washington i augusti godkänt ytterligare 20 miljarder i form av vapenleveranser (F-15 jaktflygplan, raketer, tusentals granatkastar och stridsvagns granater) och därigenom gett Israel grönt ljus för att fortsätta sitt krig i Gaza och för regionala eskaleringar.

Genom dessa och många andra aktiviteter har den amerikanska administrationen gjort sitt försvar av Israel entydigt.

Sedan morden på Hizbollahs och Hamas ledare i Beirut och Teheran har Israel förväntat sig en vedergällningsattack. För att mildra denna har USA den 15 februari förnyat förhandlingar om eld upphör.

För att sabotera dessa förhandlingar har Israel eskalerat kriget genom att bomba Gazas invånares skydd i skolruiner och tält. Som en provokation marscherade israeliska ultranationalister på Al-Aqsa moskéns torg som är reserverat för muslimers böner i det ockuperade Al-Quds (Jerusalem).

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu fortsätter, som han gjort i 20 år, hela tiden att obönhörligt försöka uppnå sin dröm att dra in USA i ett krig mot Iran.

Intressant nog har Iran genom sina sändebud i Förenta Nationerna uttalat att de skulle stödja en vapenvila godkänd av Iran. De har emellertid också bibehållit sin lagliga rätt att ge ett svar på morden på Ismail Haniyeh, ordförande för Hamas Politiska Byrå, och på Israels överträdelse av Irans nationella säkerhet och suveränitet.

Iran är också mycket medvetet om att ifall mordet utfört på dess eget territorium lämnas obesvarat så kommer det endast helt enkelt ”att reta Israels aptit på fler överträdelser och övergrepp”.

Det är ologiskt att beskriva Israels aktiviteter i Gaza under de senaste tio månaderna som defensiva. Oturligt nog är detta vad många i USA:s maktkorridorer och Israel-uppbackande media har gjort.

Berättelsen har slutligen börjat förändra sig. De röster som kräver att Palestina har rätt att försvara sig själv, göra motstånd mot ockupationen och sträva mot befrielse har växt sig allt starkare.

Den utslitna försvarstanken som används för att skydda Israel övertygar inte längre. Det är dags att kasta bort den.