Torgny Segerstedt hade länge varit tveksam till att ge ut sina artiklar från tredje rikets tid i bokform. Det var först i början av år 1945 som han övergav sin tveksamhet och började skissera riktlinjer för boken. Men den 14 mars drabbades han av den sjukdom som några veckor senare ändade hans liv. Hans medarbetare på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning fick slutföra arbetsuppgiften att göra urvalet för boken bland ca fem tusen artiklar, de flesta under rubriken I DAG.
År 1945 utkom boken I DAG av Torgny Segerstedt på Norstedts förlag. Den inleds, som sig bör, med den artikel från den 3 februari 1933, där Segerstedt inleder med ett citat från en teckning av Ragnvald Blix: ”Den där Hitler är en förolämpning.” Texten ger ett prov på den skarpa formuleringskonst och det historiska och politiska kunnande som utmärker Segerstedts texter och förtjänar att här återges i sen helhet.
n av Blix politiska karikatyrer visade Mussolini med en mer än vanligt bister uppsyn. Den förtörnade mannen yttrade: ”Den där Hitler är en förolämpning.”
Man kunde förstå och känna med den italienske diktatorn. Att ha stått modell till hr Adolf Hitler kan inte vara någon reklam för honom. Men det är inte utan att vi litet var nu ha skäl att taga Mussolinis ord i vår mun. ”Den där Hitler är en förolämpning.”
Det är faktiskt en förolämpning mot allt vett att pracka på ett stort folk en styresman av denna kaliber. Det är en sak som icke angår endast tyskar. Tyskland är ingen från samfärdsel med den övriga världen avskild liten ö ute i oceanen. Det ligger mitt i Europa. Det har livliga förbindelser med alla andra stater. Och nu skola vi alla tvingas att sysselsätta våra tankar med vad hr Adolf Hitler hittar på. Det är oförskämt att ställa till det så.
Före kriget nödgades hela världspressen ägna uppmärksamhet åt kejsar Wilhelms skrävel. Men han var då åtminstone kejsare, och om han än pratade mycken gallimatias, så var det schwung över hans stolligheter. Han var dessutom kejsare av födsel och ohejdad vana. Tyska folket var jämförelsevis oskyldigt till den galjonsbild, med vilken de seglade ned för händelseströmmen. Hade han kunnat hålla munnen eller åtminstone dämpa ned sina lystringssignaler, kunde mycket ha varit annorlunda i världen, i all synnerhet för honom själv.
Kejsar Wilhelm fick man fördraga en rätt lång tid. Till sist fick han dock dela Jonas lott att hivas överbord för att skeppet skulle kunna räddas. Nu sitter han under sin kurbits och har det fredligt nog. Hitler har det tyska folket själv förskyllt. Miljoner har givit honom sina röster. Han var den Moses, som skulle föra skarorna in i det tredje riket. Det skulle gå bums. Nu begär han fyra år för att kunna hinna traska genom öknen. Och det enda hans val till rikskansler garanterar är slagsmål och blodutgjutelse.
Och den karlen skall nu världspressen nödgas syssla med var dag som Gud ger en tid framåt. Så värst länge blir det väl inte, men var dag det står på, är en dag för mycket. Världspressen återspeglar i detta stycke endast världspolitiken. Lika litet som den kunde bortse från att Wilhelm II var tysk kejsare, kan den ignorera det faktum att Adolf Hitler är tysk rikskansler.
Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.
…ooOoo…
Hela boken omfattar drygt etthundrasextio artiklar varav den sista också är den sista I DAG-artikel Segerstedt skrev den 15 mars 1945. I denna tar han upp den fämentalitet han också ser i Sverige. Inte olikt den tyska inställningen ”Hitler denkt für uns.” Blott två tidningar finner nåd inför hans ögon. Eskilstuna-Kuriren och Vestmanlands Läns Tidning. ”Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände” blir hans slutord.
Ett varningsord, som medan antalet utgivna dagstidningar blir allt färre, blir allt aktuellare.
Torgny Segerstedts ironiska betraktelse fick ett efterspel, eftersom Hitlers närmaste man, Hermann Göring skickade ett rasande telegram till GHT vilket givetvis fick Segerstedt att använda sin vassa penna igen.
Detta ”efterspel” finns både i 1945 års upplaga och den samling av Segerstedttexter som vi på Ordfront gav ut kring 1980 ”När stormen klarnar sikten”. Den har också mycket insiktsfulla förord och efterord av Christer Hellmark.
En ”hädisk” tanke: var det så bra av Olof Palme att spela rollen av sin tids Segerstedt? Alla de riktiga och slagkraftiga tillmälen han tillvitade ledarna i öst och väst, skulle de ha kommit från honom – Sveriges statsminister?
När han hade sagt sitt fanns det inte mycket kvar att säga. Jag hade hellre sett att vi 1965-74 vad gällde Indokina och senare med avseende på Tjeckoslovakien och andra öststater, låtit opinonsbildare föra ordet.
Den svenska regeringen skulle visa sin uppmuntran genom att försvara medierna mot stormakternas påtryckningar.