”För min del hatar jag semikolon!” skrålar notarie Lundin med gäll röst på sidan 98 i mitt exemplar av Fritiof Nilsson Piratens roman Tre terminer (1943). I koncentrerad form ger han uttryck för sitt hjärtas mening på detta sätt:
”Jag föraktar semikolon, ty det är ett rysligt skiljetecken. Det är en halvmesyr, som både vill skilja och binda, men som varken gör det ena eller andra. Rent estetiskt är det horribelt. Betrakta satser som är styckade med semikolon: orden liknar faktiskt häcklöpare / … /. På mig verkar semikolon i en text lika irriterande som en falsk not i ett partitur. Man skulle utan vidare kunna tro att pionjären var en smått pervers galning, men i själva verket var han en brackig pedant som troligen kom på sin fördömda idé, när han snickrade en stege till sitt hönshus.”
Själv är jag av en helt annan mening än notarie Lundin.
Av de fyra klassiska skiljetecknen i svenska skriftspråket – punkt, kolon, kommatecken och semikolon – känner jag största tilliten till de två sistnämnda. Ett av skälen är att jag förbinder kommatecken och semikolon med kvinnlighet och mjukhet. De har inte tillnärmelsevis samma manhaftiga karaktär som en brysk slutpunkt eller ett barskt kolon. För mig är de feminina skiljetecknen sangviniskt blodfyllda – de maskulina enbart tvära och koleriska.
Dessutom finns, vill jag påstå, ett drag av löftesrik öppenhet hos ett semikolon. Även ödmjukheten är påtaglig. Med ett semikolon eller två framhäver man att ens utlåtanden på intet sätt är definitiva; det finns ju alltid något att tillägga; ett stråk av förväntan byggs därigenom in i texten; en sorts dialektiskt inspirerad nervighet infinner sig som på beställning. Punkten har en långt sämre genuppsättning: den stryper förhandlingsutrymmet och är i praktiken lika fantasilös som militär exercis på en kaserngård.
Till detta kan läggas att alla textmassor blir långt mer omväxlande och nyansrika, så snart de garneras med semikolon i lämpliga portioner. Det hör samtidigt till bilden att den stilmedvetna skribenten skyr allt vad utropstecken heter som pesten! Utropstecken är pinsamt smaklösa och vittnar i normalfallen om olika störningar, vanligen narcissistiskt färgade, hos användaren. Utropstecknen tillhör helt enkelt skrivandets psykopatologi.
Av kända svenska författare är nog poeten och prosaisten Folke Isaksson (1927–2013) den som hade bäst hand med de hävdvunna skiljetecknen.
Det gäller i synnerhet Isakssons varsamma handlag med de fåtaliga semikolon som alltjämt lever i vilt tillstånd. Dessa tecken utnyttjade han fullständigt hänsynslöst, för att inte säga rent hämningslöst, till både vardag och fest. Om hans texter vågar jag säga att de glimmar som guldtackor och glittrar av sol och av sommarvärme – men också att de vore harmlösa som gamla hundar med hjärtbesvär utan sin rika utsmyckning med semikolon. Isakssons exempel är såväl föredömligt som förebildligt. Genom att slå vakt om våra utrotningshotade semikolon, språkets salt och sälta, gjorde han en stor kulturinsats.
Men åter till utgångspunkten. Faktum är att notarie Lundin har fel också i sina historiska antaganden. Semikolonet uppfanns sannerligen inte av någon ”brackig pedant” med snickarambitioner; faktum är att det introducerades redan på våren 1543 av den tyske förläggaren och boktryckaren Lothar Moras i astronomen Nicolaus Copernicus praktverk om ”himlasfärernas kretslopp”. I den studien finns, noga besett, 1276 semikolon på de ca 400 boksidorna. Jag har själv räknat dem.
Moras har gjort sig känd för eftervärlden som en ovanligt samvetsgrann gestalt; det påstås rent av att han ibland till och med läste de böcker som han lät trycka.
Som jag lärde mig pekar kolon : framåt i texten. Semikolon ; däremot knyter samman det som följer med det som redan skrivits.
Det som kan störa med semikolon är väl att det är lite krångligare att använda; svårigheten är att tänka på om det finns något samband i texten som gör att punkt är för definitiv och komma för svag avdelare i flödet; så tror jag att det förhåller sig.
Hej, detta är jättekul! Gärna mer av detta. Allt som rör vårt härliga språk och den glädje det ger att förstå och använda det måste promotas!
Jag har till och med, när jag under sent femtital var elevrådsordförande i Sundsvall, döpt en till samtliga elever utdelad stenciltidning till ”Semikolon”.