Gubben Nilsson i Skafteröd 1954, strax före solförmörkelsen. (Foto: P Lundwall)
När man är en glad pensionär
Då är man aldrig nånsin sur och tvär”
(Thore Skogman: Pensionärsvisan)
Låt gå för att jag, gamle man, borde veta bättre. Vara klok som en bok, utan gnissel och gnäll acceptera, resignera höll jag på att trycka dit i hastigheten, den anvisade platsen i den knarrande ålderstrappan. Intaga en stoisk hållning, i gammal (!) god, grekisk anda.
Men jag skulle gärna se att jag inte blev en enda dag äldre än i skrivande stund. Nej, lugn bara lugn, jag hyser inga morbida planer på att ta ned skylten. Jag tycker bara det är så orättvist att vissa, typ den där Ekstrand, föds tidigare än andra. Ojämlikt är var det är. Låter det knasigt? Jag bjuder på det.
Nåväl, det räcker så bra som det är med alla år, en himla massa, som jag har samlat på mig. Och fort gick det. Rena expressåldrandet. Almanackans blad ramlade av fortare än gulnade dylika om hösten.
”Att åldras är inget för mesar”, tror jag den oförlikneliga Bette Davis (blev 81 år) träffsäkert uttryckte det. Eller om det var, också hon oförliknelig, Mae West (död vid 87 år). Se där. Minnet är inte lika glasklart som förr. Men så klart jag kan fuska och googla.
Eller anlita det där AI:et som alla tjatar om i tid och otid. Vad det nu är. Nå, spelar roll. Innebörden ändras inte, beroende på om det är rätt upphovskvinna eller inte.
En kompis i Sandviken, ett par år yngre, rena ungdomen, rekommenderar att man, när man mödosamt med stel lekamen böjer sig ner för att sätta på sig stödstrumporna eller de brungula morfarstofflorna, passar på och plockar upp skräp från golvet på samma gång.
Den filuren använder galghumorn för att hålla Gammeln stången. Alla knep är förstås bra, utom de dåliga.
”Jag bär mina rynkor med stolthet”, hört från en svensk skådespelerska. Kan det ha varit Evabritt Strandberg (född 1943)? Jaja, man försöker så gott man kan att lura sig själv i mötet med det obarmhärtiga spegelglaset. Inget att moralisera över. Man är inte mer än människa.
Jag hamnade en gång, på flygplatsen i Alicante, i samspråk med en engelsk gentleman, tillhörande kategorin mogen ungdom, som avslöjade att han aldrig tittar sig i spegeln när han rakar sig. Nyfiket, förstulet i smyg, betraktade jag hans kinder. Kanske värt att ta efter? Undgå bitter insikt? Till priset av kvarstannande skäggstrån.
Nå, vad är det för fel på ett slätstruket ansikte, apropå det åldrade ansiktets ristningar? Strandberg var ju en skönhet som ung. Bara man inte är slätstruken som person. Har man hört henne framföra Jacques Brel fattar man att slätstruken är då grebban definitivt inte.
Schyst pipa, ungdomligt (!) uttryckt.
I en närköpsbutik på holmen där jag bor fällde innehavaren, själv inte purung, suckande alltid samma yttrande när jag klivit in för att handla något. Efter att hon pliktskyldigt frågat hur jag hade det ”nuförtiden”. Ödesmättat uttalat som om jag var på väg mot kyrkogården.
Och oberoende av vad jag svarade: ”Ja, inte är det roligt att bli gammal.” Som ett mantra.
Jag slutade att handla där. Butiken gick för övrigt i konkurs. Men nog hade hon rätt. Jag ville bara inte ständigt bli påmind om det. Det sköter jag så bra själv. Och alla ungglopar, inte torra bakom öronen, som upprätthåller ålderismen. Rena fascismen i sin människosyn.
Så, vad du gör, apropå det sista: bli för f-n inte gammal i Sverige!
Fick gubben i Skafteröd se någon förmörkelse? Jag minns vilken uppståndelse det var, man sålde särskilda glasögon och det kom mycket information om hur man inte skulle titta på förmörkelsen. Men där jag var, hos morfar i Småland blev det fiasko, tjocka moln och det syntes inte mycket av någon förmörkelse, 2126 är visst nästa gång.
Och Eva-Britt Strandberg har jag träffat minsann. Jag stod i Rönninge och skulle fotografera ett tåg och då kommer en bil, det är Eva-Britt med då ung dotter och Eva frågade: vet du var Sorunda ligger? Ja det visste jag på ett ungefär men inte lämplig väg, hur hon nu hamnat i Rönninge. Tjejer kör bättre än höns sägs det och det är nog svårt att förneka.
Redaktörens systrar tittar på solen då den förmörkades 1954
Här finns en rapport från naturvetenskapliga föreningen Origos expedition till Holmhällar på Gotland för att bevaka solförmörkelsen år 1954.
Frågan är kanske om inte vårt begrepp DÖ är ett sätt att uttrycka vår bristande insikt i att vi ingår i ett kosmiskt kretslopp där livet som vi känner det bara är en aspekt av materiens ständiga rörelse. Denna bristande insikt uttrycks väl allra bäst av de som i USA låter frysa ner sig i väntan på ett personligt återuppstående i Jesu anda. Går man den vägen bör man ha en slant på fickan… samt försäkra sig mot strömavbrott. Tills vidare får vi kämpa för att Assange släpps fri innan han dör.