Nu när det börjat ljusna på virusfronten är det också dags att vårutrusta båten.
Jag brukar likna min Shipman vid en fågel med seglen som vingar över havets himmel. Kanske låter det poetiskt och kan föra tankar till Rimbauds dikt Den berusade båten. Men den är mer konkret än så – det hantverksmässiga är en förutsättning för flykten över en skärgårdshimmel.
Segelbåten jag döpt till Våghals ligger ute på Vätö. Den ser snopen ut utan mast och vingar, gråmulen och behöver poleras.
Intresset för segelbåtar har ökat från förra året när pandemin slog till, och priserna stigit. Mycket av vår längtan bort från stora städer.
En parallell kan finnas till romantiska poeter i England på 1700-talet. Jag tänker på Samuel Taylor Coleridge och Lord Byron. Flykten till naturen var ofta en följd av industrialismen i de medeltida metropolerna runt om i Europa. Deras sanitära olägenheter blev groteska i takt med urbaniseringen, och London fick en andra våg av Digerdöden 1665, värre än den första då William Shakespeare lär ha befunnit sig i karantän, och skrivit några av sina bästa dramer.
Också jag har förvandlats till en natur-romantiker, även om jag håller panteismen på lagom avstånd.
Istället försöker jag skapa en projektgemenskap runt segelbåten. Den blir då både psykologisk och konkret. Ofta är det segelintresserade vänner som vill hjälpa till. Jag förklarar att kölen är en kvarvarande depression från vintern. De behöver skrapas och slipas och få en uppiggande bottenfärg. Så är det dags för bogarna som behöver ruggas och vaxas tills de blir skinande som vårsolen.
När masten reses blir den ett känselspröt mot himlarna.
Tror du på ett andligt liv? frågade en som var med och skrapade bottenskrovet.
Nej, däremot att något händer mellan människor som delar ett gemensamt projekt, svarade jag.
Det blev en diskussion om huruvida andligt liv befann sig utanför vårt verksamhetsområde. Jag kom att tänka på 1600-talsfilosofen Gottfrid Willhelm Leibniz, på hans monadlära där de minsta delarna av varats uppbyggnad härstammar från en gud. Det skulle innebära att det i varje del av segelbåten även finns en gud; i ett skot, eller en tamp.
Det tråkiga är att vi lever i en ekonomistisk värld, och att den Shipman jag har tillverkades av Sweden AB 1975, och ritades av Olle Enderlein. Dessutom kostar den ett antal tusenlappar.
Kanske vi lever i avförtrollningens tid – vårt land är ju ett av de mer sekulariserade i världen.
I höstas läste jag den filosofiska essayn Vårt enda liv av Martin Hägglund. En av hans teser är att andligt liv uppstår under gemensamt ägande. Annars blir vi bestulna på vår tid eftersom vi måste skapa ett mervärde.
Är det därför nätläkare, privata skolor, och äldreomsorg förefaller vara så själlösa i sin utövning. En elev kan ses som 15.000 i månaden istället för ett frö till en samhällelig utvecklingspotential.
En annan tes Hägglund driver är den mot kyrkan, och evighetstanken. Att tro på högre makter kan ta kraft från Vårt enda liv. Den drogliknande dvalan skapar allt som oftast psykisk ohälsa, och vinstmöjligheter för läkemedelsindustrin som skriver ut antidepressiva på löpande band.
Mitt sällskap blir fundersamt – jag är inte andlig i den meningen de menar. Trots att jag skrev några dikter förra sommaren som snart kommer ut. Men ängeln som finns i dem är konkret och utmanande och kanske en dröm om ett bättre samhälle.
Utifrån den önskar jag att vi ägde båten tillsammans, och att det inte mest är jag som tycker att det är meningsfullt att rusta den inför sommarens äventyr. För då skulle vår andliga gemenskap öka.
Vad gäller andlighet så är den ändå ändlig. Det har tydligt våra karantänliv visat med sin brist på relationer. Vi lever i ett streamings- och zoom-helvete, stadda i isoleringens evighetstillstånd. Vem vill ha det så resten av livet?
Det ville i alla fall inte Odysses när han fastnade hos Kirke på väg hem från Troja, gudinnan som ägde evigt liv.
Det var först när han satte kurs mot Ithaka, mot son och hustru som hans liv fick mening igen. När han insåg att han var dödlig. Vilket vi blivit väl medvetna om att vi är i nutid.
Då gäller det att ta tag i våra ändliga liv istället i den post-pandemiska tid vi nu snart anträder.
Ulf N skrev: ”jag skrev några dikter […] Men ängeln som finns i dem är konkret och utmanande och kanske en dröm om ett bättre samhälle. Utifrån den önskar jag att vi ägde båten tillsammans […] För då skulle vår andliga gemenskap öka.”
Ulf N tänker kanske i samma riktning som jag. Jag menar att i vårt nuvarande samhälle behöver vi dela in våra liv i två sfärer: dels en för privat ägande av opersonliga ting, dels sfär för sådant som har kulturellt värde i vårt ändliga/andliga liv.
Min dator, min inkomstpensionsfondandel, min bil må vara min uteslutande egendom. Men huset vid strandkanten, ekkistan och bonadsmålningen från farfars farfars mangårdsbyggnad, brevsamlingen från 1800-talet, postillan, segelbåten, torpet med jordkällaren – allt sådant som betyder något behöver överföras till stiftelser i vilka medlemmar i en släkt eller vänkrets har andelar. Sedan får man gemensamt komma överens om hur dessa tillgångar skall förvaras, underhållas och brukas.
Det är ett oskick att det privata ägandet har trängt in i den sfär i våra liv som betyder något. Har man legat i ruffen och sett ut på Östersjöns vågor genom en fönsterventil vid fem års ålder skall man kunna ligga i samma ruff vid 95 års ålder, i den av hela släkt- och vänkretsen gemensamt underhållna gamla båten.
Man blir glad!
Så fin och tänkvärd berättelse som inleder min tidiga måndagsmorgon, just när solen smyger sig fram över horisonten i Skåneland.