I minne av Gösta, min pappa

Jag är sladdbarn. Pappa, född 1903, fyllde fyrtiosex samma år som jag föddes. Mamma, född 1911, trettioåtta. Pappa en av tre pojkar i en syskonskara i Norduppland bestående av tio barn. Ett syskon dog vid födseln. 

Mamma ett av fem syskon på Bruket i Sandviken. Familjen delade på en lägenhet på ett rum och kök. Morfar gick skift. Hur vardagen tedde sig när han behövde sova mellan skiften, drar jag mig för att gissa. 

Jag inbillar mig, utan att säkert kunna veta, att mina föräldrar siktade in sig på en mindre kärnfamilj när de knöt hymens band. Kanske tyckte att det räckte med ett barn. Och så streta och spara – aldrig handla på avbetalning, sätta sig i skuld! – till en ny Volvo PV. 

Min syster föddes 1935. Sedan dröjde det till 1949 innan storken seglade in över den lilla staden i skuggan av Verket med hennes lillebror i knytet. Efter att ha tagit realen lämnade hon ganska snart vår lägenhet på två rum och kök, sökte sig ut i förvärvslivet.

Olycksfall i arbetet? Meningslöst grunna på det. Jag vill tro att pappa var glad för sin pojk. Han önskade ett bindestreck, att jag skulle döpas till Lars-Gösta. Tack, dyra lilla mamma, postumt för ditt veto.

Vi förunnades inte många år tillsammans, Gösta och jag. Under min Sturm und Drangperiod, de vilsna tonåren med behov av en faderlig auktoritet, blev pappa allt tröttare. Leukemin bröt ned och försvagade honom. 

Friluftsmänniskan som varit så spänstig och rask, ett energiknippe. Alltid glad och handlingsduglig. Tillät sig aldrig fem minuter i overksamhet.

Kan det ha varit åldersskillnaden? Från och till brukar jag anföra det. Vad jag nämligen särskilt minns från tiden före hans insjuknande är att det aldrig kändes avspänt mellan oss. Jag måste alltid leta efter vad säga. I vilket sammanhang vi än befann oss. 

Under fisketurer. Fotbollsmatcher på Jernvallen. Eller när jag vid ett tillfälle följde med till hans jobb nere i Verket. Alltid samma sak. 

Det kom aldrig något spontant från mig. Alltid krystat. Ibland tokigt och malplacerat. Bara för att jag skulle haspla ur mig något, bryta tystnad.

Längre fram i livet kände jag exakt detsamma, ofrihet, inför manliga chäfsfigurer. Jag minns särskilt en egendomlig jeppe på högskolan som vi på mitt initiativ döpte till ”Honecker”. Kontrollerande, omyndigförklarande. Aldrig någon vettig dialog.

När studenterna på mina ledarskapskurser undrade hur man vet att det råder ett gott ledarskap (per definition är allt ledarskap gott, annars handlar det om något annat), svarade jag: ”När du känner dig fri.” Hämtat ur egna erfarenheter. 

Sista året pappa levde spirade en värme mellan oss. Som om vi insåg att det var ont om tid. Kärlek måste visas innan det blev för sent. 

Jag glömmer aldrig den dagen i tamburen på Smedsgatan. Jag stod med väskan packad och klar för att återvända till Upsala. Pappa som alltid fint klädd i väst och slips tog farväl. Klumpig örapparat i vänster öra. Jag klappade tafatt om honom. 

”När kommer du hem nästa gång?” Idag är det hans dödsdag. 11 juli 1971 lämnade han jordelivet. Och sin son.