I
Oavsett hur människor uppfattar klimatförändringarna är det viktigt att inte betrakta mänskligheten som problemet utan lösningen. Jag är hoppfull om att vi människor gemensamt kan lösa klimatutmaningarna. Det var också därför jag gick med i Miljöpartiet. En blandning av progressiv ”vänsterpopulism” lockade kombinerat med en känsla av att partietablissemanget hade glömt bort vår generations ödesfråga – mänsklighetens och planetens överlevnad. Det var vad jag upplevde då och är betydligt mer hoppfull nu. Faktum är att klimatomställningen inte är något nytt utan initierades på allvar redan under de socialdemokratiska Perssonregeringarna.
Framtidens gröna välfärdssamhälle pratade statsminister Göran Persson om och banade väg för de gröna frågorna som förväntades bli stora under 2000-talet. Under en längre tid har rödgröna progressiva krafter fokuserat på klimatkeynesianism och aktiv finanspolitik. Det hör ihop med pågående debatt om förändrat finanspolitiskt ramverk och kommer sannolikt mynna ut i ökat handlingsutrymme för staten gällande investeringar i allt från infrastruktur och industri till energiteknik. Sverige ligger i framkant med industrins transformering inte minst det gröna stålet, även elektrifiering och effektivisering. Bilar, flyg, bussar ska elektrifieras, industrierna ställa om, bostäder och samhället i dess helhet bli energieffektivare och drivas med förnyelsebara energikällor.
Storskalig elektrifiering är långt ifrån oproblematiskt. Laddningsbara batterier som finns i elbilar och elcyklar innehåller mineralerna litium och kobolt. Ungefär 10 procent av all kobolt i världen bryts med hjälp av barnarbete. Utvinning av litium har också negativa konsekvenser genom gruvindustrins skadliga påverkan på vattentillgång, miljöförorening och urfolk som drivs bort från sina hem. Därför är det intressant med utvecklingen av vätgasbränsleceller som förväntas bli ett komplement till batterielektriska lösningar, framförallt inom transportsektorn. Dessutom finns många andra lösningsorienterade tekniker, exempelvis koldioxidinfångning och lagring av koldioxid.
Samtidigt är vi svenskar relativt sett rika och konsumerar väldigt mycket jämfört med andra länder, vilket genererar stora utsläpp per capita. En del av lösningen är omställningen till cirkulär ekonomi där saker kan lagas istället för ökad konsumtion. Även förändrade styrmedel som får företag att fokusera på nya affärsmodeller och kvalitetsprodukter, vilket håller längre och minskar konsumtionen.
Väldigt viktigt i sammanhanget är konsumtionsfördelningen. Konsumtionen är ojämnt fördelad där de resursstarka konsumerar mycket mer jämfört med resurssvaga. Global ojämlikhet är ett verkligt fenomen och dagens orättfärdiga system har bidragit till att väldigt få äger och konsumerar väldigt mycket. Biståndsorganisationen Oxfam har tagit fram rapporter på att den allra rikaste procenten i Sverige 2019 släppte ut nästan tio gånger så mycket som låginkomsttagare. Samtidigt äger den rikaste procenten (1 procent) av jordens befolkning uppemot hälften av världens samlade tillgångar.
Omställningen måste ske på ett rättvist och hållbart sätt utan barnarbete, exploatering och med hänsyn till djur och natur. Vanliga människors levnadsstandard kan inte heller minska, istället behöver de allra rikaste bidra mer.
Detta hör ihop med debatten om lyxkonsumtion och förbud av exempelvis privata jetflygplan. Europas tredje största flygplats, Schiphol i Amsterdam, har förbjudit privata jetflygplan på grund av extrema utsläpp. Bromma och Arlanda flygplats skulle kunna göra likadant. Resursstarka personer skulle kunna flyga businessclass tills flygen är fullt ut elektrifierade.
Folket borde även känna större ansvar för omställningen då mycket arbete sker lokalt. Dynamiska medborgare kan i högre grad sträva efter högfunktionella kommuner med fokus på nya eller förbättrade funktioner. Som cykelentusiast är det extra kul när Uppsala går i bräschen för omställningen till Sveriges bästa cykelstad!
II
Framförallt Globala Syd och länder som fortfarande håller på att lyfta sig ur den rena fattigdomen drabbas särskilt hårt av klimatförändringarna. Havsnivåerna stiger som en konsekvens av varmare klimat där glaciärer och inlandsisar smälter. Flera paradisöar bl a delar av Salomonöarna och Mikronesien befinner sig redan under vattenytan. Populära resmål som Fiji, Seychellerna och Maldiverna riskerar i framtiden att slukas av havet. Resurssvaga länder runtom i världen har redan nu stora svårigheter att anpassa sig till torka och vattenbrist vilket orsakar minskade skördar och obeboeliga zoner. Konsekvensen blir utbredd fattigdom, migrationsströmmar och krig om resurser. Livsmedelsosäkerheten inom Europa och i andra utvecklade länder påverkas också i högsta grad.
I en nyliberal samhällsmodell läggs allt större ansvar för klimatkrisen på individen, och begäret efter vinstmaximering driver aktörer att exploatera de mest utsatta samhällsgrupperna. Det kanske tydligaste exemplet är senaste klimatkrisen på ön Maui, en del av Hawaii som tillhör USA. Ödeläggelsen efter bränderna på Maui liknar apokalyptiska scener från Hollywoodfilmer där hus, bilar och grönområden förvandlats till grå aska. Förutom naturkatastrofen har över 100 människor dött och 1000 personer saknas. I misären har det pågått en tuff överlevnadskamp för invånarna, som varken har bostad, jobb eller möjlighet att bruka jorden.
Mitt i denna klimatkris har fastighetsbolag kontaktat invånare på Maui för att köpa upp deras tomter för en bråkdel av det ursprungliga värdet. Efter den katastrofala branden i en existentiell överlevnadssituation trodde fastighetsbolagen att Maui var till salu. Tvärtom har invånarna på Maui stått upp för sina rättigheter att behålla landområden som är deras historiska arv, och krävt stöd från staten för att bygga upp samhället. Det som utspelar sig är ett brutalt försök att gentrifiera Maui. Gentrifiering innebär att köpa upp land, bygga om, göra det dyrare att bo och därmed byta ut invånare för att höja statusen i området. Allt från lyxiga hotellkedjor till amerikanska miljardärer skulle kunna njuta av Maui som en ny lyxö.
I skuggan av Mauikrisen döljer sig den destruktiva girigheten i form av aktörer vilka ser klimatkrisen som en affärsmöjlighet. Din misär blir någon annans lycka, vilket framgår i Naomi Kleins bok ”The Shock Doctrine” som beskriver fenomenet ”katastrofkapitalism”. Enligt Klein skapas ”Windows of Opportunities” där människors chock och passivitet utnyttjas för att genomdriva nyliberala reformer som förstärker ojämlikhet, ökar exploatering och rovdrift. Under klimatkrisen bedriver profitörerna en destruktiv finansiell ingenjörskonst som endast människors starka sammanhållning och en stark stat kan motverka.
III
Klimatutmaningarna börjar bli fler, mer extrema och väldigt kostsamma. Extremovädret Hans, som drog in över Sverige bidrog till trafikstörningar, förstörd infrastruktur och översvämningar. Det är i slutändan kommunens ansvar att åtgärda de kostsamma problemen som extremoväder skapar. Framförallt översvämningar har påverkat husägare eftersom kommunala vatten- och avloppssystem kollapsar under trycket från extremoväder. Resultatet är tusentals försäkringsfall där försäkringsbolags återkrav på kommuner för otillräckliga vatten- och avloppssystem hamnat i miljardklassen.
Förutom ökat kommunalt ansvar för klimatanpassning av vatten- och avloppssystem medför extremoväder ökade krav på förbättrad stadsplanering. Samtidigt brister väldigt många kommuner i ansvar för hantering av klimatutmaningarna. Idag har endast 56 kommuner en handlingsplan för extremoväder. Frånvaro av handlingsplan försvårar kommuners ansökningar för krisstöd hos MSB, som dessutom bara täcker upp till 60 procent av kostnaderna.
Allt tyder på att klimatförändringarna kommer orsaka fler klimatrelaterade olyckshändelser. Nationella expertrådet för klimatanpassning har efterfrågat att kommuner tar ett helhetsansvar för klimatutmaningar på ett mer strukturerat sätt. Kostnaderna förväntas även bli större för kommande extremoväder och diskussionerna kring en ny finansieringsmodell har intensifierats. Frågan blir om vi löser klimatkrisen tillsammans eller inte. Trots att hela det kommunala utjämningssystemet nu utreds, riskerar förbättringar utebli vilket drabbar framförallt glesbygdskommuner.
Ett särskilt tilläggsuppdrag innebär utredning av åtgärder mot höga och ökande skattesatser samt åtgärder för att reducera risken för inkomstutjämningens negativa effekter på tillväxten. Sveriges kommun- och regionkris är högst påtaglig med befintlig vårdstrejk och växande missnöje inom skolan, vilket riskerar resultera också i skolstrejk. Lägg därtill en åldrande befolkning, urbanisering, avindustrialisering och mera av klimatkris. Utjämningssystemet borde i högre grad uppmuntra kommuner att mer aktivt ta ansvar för utmaningarna. Samtidigt riskerar högerregeringens fokus på reducerade kommunskattesatser och ovilja att skjuta till statsbidrag till kommuner – en form av ”chockterapi” och försök att permanenta välfärdskrisen – leda till en akut beredskapskris.
Den skenande ojämlikheten och tillhörande girighetsideal i Sverige har beskrivits väl i Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige. Girighetssyndromet kännetecknas av personer likt Ilija Batljan grundare av SBB som med 7 miljarder i förmögenhet hamnade på plats 84 av totalt 542 miljardärer i Sverige. Batljan har avgått som VD för SBB och problemet är företagets affärskoncept. Kommunpolitiker övertygas att sälja sina fastigheter till SBB som därefter hyr ut fastigheterna till kommunerna. Beräkningar visar att det blir ungefär 20 miljarder dyrare per år i högre hyror om fastigheter hyrs av SBB, istället för om kommuner själva äger fastigheterna.
Värsta tänkbara framtidsscenario är översvämningar och inferno av extrema bränder i Sverige som slukar hela kommuner. Skuldsatta kommuner på svältgränsen som dessutom inte kan räkna med tillräckliga statsbidrag från högerblocket kan ställas inför oöverstigliga problem.
I takt med kostnadsdrivande extremoväder och kostsamma klimatanpassningar kan ekonomiskt utsatta kommuner bli tvungna att sälja samhällsfastigheter till SBB. Om du drabbas av extremoväder och måste sälja ditt hus kanske du en dag blir uppringd av giriga fastighetsbolag, vilka ser klimatkrisen som en affärsmöjlighet. I ett allt girigare Sverige blir din misär någon annans lycka. Extremoväder kan bli en enorm utmaning för både privatpersoner och kommuner. Därför blir det viktigare att prioritera ett mer jämlikt samhälle och fler gemensamma lösningar på klimatkrisen.
Det enklaste och definitivt billigaste sättet att lösa klimatproblemet är att lära sig, samt journalister och beslutsfattare, lite klimathistorik.
Jag har tidigare läst Sven Börjessons bok En klimathistoria. Redan efter den var jag övertygad.
Nu har det kommit en ny bok i samma genre. Torsdagen den 13:de juni var jag på boksläpp i fiendeland på Näringslivets Medieinstitut, i samma uppgång som Timbro och Fri Värld. Det var journalisterna Anders Bolling och Svenolof Karlsson som släppte en klimatbok med inriktning mot journalister. Boken heter Professionell Klimatbevakning. Den är en rejäl klimathistorisk genomgång. Så nu är jag ännu mer övertygad.
En sida Bolling och Karlssons bok handlade om algblomningen, alltså de blågröna alger det varit så populära att skriva om i media på senare år. Jag har utifrån medierapporteringen trott att algblomningen berott på övergödning och enbart uppkommit de senaste decennierna. Men i Professionell Klimatbevakning berättas att finskspråkiga tv-kanalen YLE hade ett program redan 2008 där de berättar att 1855 publicerade Kungliga Vetenskapsakademin en skrift Bidrag till kännedomen om Östersjöns invertebratfauna. Där berättas om de blågröna algerna. Det finska tv-programmets innehåll kan man läsa här, såvida man kan finska eller använder en översättningsfunktion. Programmet heter på svenska Felaktig diagnos av Östersjön och inleds så här:
”De ljusgröna blågröna algerna är orsaken till ett fenomen som där kallas ’havets blomning’ och som observeras varje sommar, särskilt i närheten av Gotland – Vanligtvis runt midsommar, men även senare på sommaren förökar sig de blågröna algerna till otroliga mängder. Fiskare försäkrar oss att den matta som bildas på havsytan är så tät och djup att båtar ibland knappt kan ta sig fram … Förra sommaren, i början av augusti, spolades en sådan ofattbar mängd av denna döda lilla växt upp på stränderna att den bredde ut sig som en tjock grågul filt långt ut till havs, samlades i vattnet och spred sin stank när den ruttnade”.
Så beskrev [Gustaf] Lindström, marinforskare vid Kungliga Vetenskapsakademien, sina observationer i Östersjön sommaren 1854.
Läser ni lite klimathistoria så kommer ni att bli lika övertygade som mig om att klimatet är något som varierar alldeles av sig självt och inte är något som människan behöver bry sig om. Vi behöver bara anpassa oss en aning till de förändringar som sker.
Dock finns det ekonomiska- och maktintressen som vill profitera på klimatalarmism och så kallade klimatåtgärder. Klimatåtgärder handlar i första hand om skattemedel som överförs i privat ägo. Klimatalarmismen ska vara den fiende som skrämmer jorden befolkning till att överge nationalstaternas demokrati till förmån för globalt styre. Ett globalt styre där storföretag och så kallade globalister har avgörande inflytande över agendan.
1991 utgav kapitalistorganisationen Romklubben – där svensken Anders Wijkman varit mångårig ordförande – boken The first global revolution – A report by the council of The Club Of Rome. Där i hittar man följande citat (i min svenska översättning):
”När vi letade efter en ny fiende som skulle kunna ena oss kom vi på tanken att föroreningar, hotet om global uppvärmning, vattenbrist, svält och liknande skulle passa in. I sin helhet och i sitt samspel utgör dessa fenomen ett gemensamt hot som kräver solidaritet från alla folk.”
Citatet är ur bokens femte kapitel. Ett tio sidor långt argumenterande mot folkstyre och demokrati, för ett globalt övernationellt styre.
Det är den utveckling vi nu befinner oss i. Där vi på grund av påstådd människopåverkad klimatförändring ska ösa skattemedel på meningslösa klimatåtgärder och låta oss styra uppifrån globala organisationer där det folkliga inflytandet är noll. Detta tycker jag inte vi ska ställa upp på, så läs lite klimathistoria och sluta tro på lögnerna.
För att få perspektiv på klimatet så är det värt att veta att bara för ca 12.000 år sedan, så täcktes Skandinavien av 3-5 kilometer-tjocka glaciärer.
Klimatet ändras i cykler, under de senaste 100.000 åren så har ovannämnda glaciärer kommit och gått ca 4 ggr. Så klimatet befinner sig definitivt inte i en ”klimatkris”.
Däremot, det som behöver göras, är att vi människor planerar och organiserar våra samhällen efter de klimatförändringar som sker.
Jag har inte sett att det s k Miljöpartiet har någon förståelse i denna fråga. Dagens Miljöparti har istället antagit totalitära tendenser, med en ”vi vet bäst”-attityd.
Nej tack, till bakåtsträvarpolitik.
Magnus B och Dennis N!
Kan det vara så att Stockholms 1855 helt orenade utsläpp i Östersjön faktiskt orsakade algblomningen? Det bodde ju redan runt 100.000 människor i staden.
Kan det vara så att Näringslivets medieinstitut serverar oss en tendensiös bild av verkligheten?
Kan det vara så att samtliga klimatforskare runt om i världen vet mycket väl att klimatet förändras i cykler och att dom har vägt in det i sina klimatmodeller?
Er tvärsäkerhet i en fråga som denna, som knappast ger stöd för någon tvärsäkerhet åt något håll, framstår inte som helt seriös, för att uttrycka sig försiktigt.
Utan att veta något om klimatets framtid, så har jag mycket svårt att bara vifta bort alla vetenskapliga rapporter om det. Risken är ju faktiskt att det är precis tvärtom, att forskarna varit alltför försiktiga. Som förhoppningsvis alla känner till så utvecklas naturen och klimatet inte bara i cykler utan också språngvis.
Vad jag förstår så finns det bevis i geologiska lager om oerhört snabba klimatförändringar i Jordens historia. Om människans påverkan på klimatet leder till något sådant, vilket torde var svårt att utesluta, så riskerar vår förmåga att planera och organisera våra samhällen efter de klimatförändringar som sker, bli helt otillräcklig. Hundratals miljoner klimatflyktingar på kort tid kan nog ingen planera och organisera.
Anders Åberg!
Det är precis det jag menar ”Det som behöver göras, är att vi människor planerar och organiserar våra samhällen efter de klimatförändringar som sker.”
Idag har man inga planer på att klimat-förändringarna är naturliga, utan menar på att det är vi människor som är ansvariga, så allehanda skattepålagor är patent-lösningen på klimat-förändringarna
Därefter, huruvida vi människor är ansvariga, eller inte ansvariga, kan vi diskutera om ca 100 år, när vi, eller våra efterlevande, har facit i handen.
Här är vad den svenske geologen och IPCC Scientisten Nils-Axel Mörner (1938-2020) har att säga om saken.
Magnus och Dennis!
Först och främst är både jag och MP förespråkare av lokalism, småskalighet, decentralisering av makt, deliberativ demokrati där medborgarna på riktigt får bestämma om samhället. Klimaträttvisa är ett fundamentalt begrepp i sammanhanget vilket innebär att vanligt folk inte ska drabbas utan ”the polluter pays” principen ska gälla d v s de allra rikaste ska bidra mycket mer. Jag lyfter ju det faktum att en hel del giriga aktörer försöker exploatera situationen vilket kräver en enad och stark progressiv vänsterrörelse.
Att tro på någon sorts mirakulösa kraft som ska lösa klimatkrisen leder till passivitet och att destruktiva krafter fortsätter exploatera de svagaste som drabbas hårdast. Istället för att låta framtida generationer ta hela ansvaret, borde vi orka ta tag i problemet nu – innan lösningen blir just ökad överstatlighet och teknokrati som styrelseskick. Det är ju exakt det destruktiva krafter vill ha, ett ”survival of the fittest” scenario där grupp efter grupp blir allt svagare i brist på ansvar, solidaritet och jämlikhet.
Debatten om huruvida vi är inne i en ny geologisk epok, Antropocen d v s mänsklighetens tidsålder, har varit intensiv. Trots övertygande forskningsrön om mänsklighetens nu historiskt stora inverkan på allt från ändliga planetära resurser till djur och natur, är epoken Antropocen officiellt inte en ny geologisk epok. Men det lär komma eftersom det aldrig tidigare har funnits så många människor på jordklotet.
Inom ramen för debatten om Antropocen, har klimatförändringarna varit central. Många forskare anser att temperaturen nu stiger snabbare på grund av växthusgaser orsakat av människor. Bortom klimatalarmistiska domedagsprofetior är det därför avgörande med en både djup och bred debatt om klimatförändringarnas dignitet.
Dessutom är det kanske ännu viktigare med en diskussion om hur vi människor tillsammans kan ta oss an utmaningen. Forskningsläget är ständigt föränderligt och snarare än att anta nuvarande rön som en objektiv sanning, är det viktigt att inkludera både teknokrater och andra vanliga medborgare som inte är experter på klimatförändringar. Som förespråkare av en inkluderande deliberativ demokratimodell borde alla människor skapa sig en uppfattning baserat på forskning, egna erfarenheter och samtal med andra.
Tror som sagt vi människor klarar omställningen på sikt genom ett mer jämlikt samhälle, stark aktiv stat och sammanhållning människor emellan.