Inte helt oväntat fick min artikel om svenska Afghanistansoldater och heroinmissbrukande flyktingpojkar i Uppsala flera hårda fördömanden av principiella ”vänsterröster”. Men inte här på bloggen, utan på Facebook. Bland annat är jag förklarad som ”stendöd vänster”.
Men de läser inte vad jag skrivit. För bara en vecka sedan till exempel försökte jag formulera precis samma dilemman de predikar om genom att beskriva skillnaden mellan Erik Wijk och Ann Charlotte Altstadt.
Jag ogillar starkt den nedlåtande tonen hos dessa principryttare. Jag ser genast framför mig personer som predikar en slags ”folkligt” byråkratisk legalism (á la Gestapo/Stasi/KGB/CIA). Det är visserligen inte förvånande att åsikterna finns, men icke desto mindre känner jag obehag. Högerpopulismen torde snart vara deras hemvist. Där blir de helt argumentresistenta.
Och att avsäga sig förmågan till medlidande med nödställda utanför ”nationen, hembygden, klanen, reviret, klassen, identiteten” är inget annat än en slags tribalism.
Dock, man kan i många stycken förstå dagens populistiska rörelser och instämma många av deras krav. Om detta har det skrivits mycket här på bloggen. Marine le Pen uttryckte mycket klokt i en intervju i SvD häromdagen. Men att upphöja allt de uttrycker till dagsens sanning är både antiintellektuellt och ohistoriskt, och kan leda till va´ f-n som helst.
