”Det finns bara ett ord för dom: Änglarna!” utropade en tidningsförsäljare i Göteborg på 50-talet och myntade smeknamnet Vemod, Wehmut på originalspråket, påstås vara den tyska nationalkänslan. ”Hur man nu mäter det”, skulle den lärare jag hade i statistik höstterminen 1968, ha muttrat.
Kursen var obligatorisk och min första på Uppsala universitet. Olle Vejde hette författaren till boken vi använde. Av märklig anledning glömmer jag aldrig hans namn. Tentan, skrevs i en sal tillhörande en ungdomsgård ute i Salabackar, rodde jag efter flitigt pluggande i land.
Allt går igen. Vi höll till med kursen på den av Owe Thörnqvist förevigade Dragarbrunnsgatan, snett mitt emot den anrika bokhandeln Röda Rummet. (Skulle dock inte överleva utan försäljningen på nätet.) I trånga lokaler som tillhörde Nordlanders trafikskola.
Fortfarande gör så. Min yngsta dotter tar körlektioner där.
Runt hörnet, på Vretgränd, ligger en av Upsalas äldsta läckerhetstillhandahållare, Centralkonditoriet. Där drack jag kaffe, jag vägrar säga fika, åtskilliga gånger under mina studentår.
Den som läser mig kan inte undgå att notera att jag gärna grottar ner mig, ett populärt uttryck jag nästan aldrig brukar, i det förflutna. Min stil, om jag nu har någon sådan värd att tala om, tillhör vemodet. Budskapet upprepas om att något gått förlorat, är definitivt borta. Paradise lost.
Och mina sökande ord kan aldrig speglande återkalla det. Bara i grova drag. Språket räcker inte till. Penseln målar för brett. Och minnet är en skälm.
Häromkvällen började jag på SVT Play titta på en dokumentärserie om svensk fotbollshistoria. I första avsnittet fokuseras det på Änglarna, IFK Göteborg, dess framgångar med Sven-Göran Eriksson som tränare. När amatörlaget klådde europeiska storklubbar som Hamburger SV, och som med alla sina pengar kunde ställa professionella spelare på den gröna mattan.
I dokumentären superbegåvningen Torbjörn Nilsson, snurrade upp motståndare, så att det stod härliga till. Legendariska Gamla Ullevi. Året 1981 nämndes. Samma år fyllde jag trettiotvå, två år sedan min disputation som det stormade kring.
Som kuriosa kan nämnas att Håkan Sandbergs namn förekom, sedermera min student och duktig sådan. En produkt av det ”röda” IFK. Han tyckte Klaus Ottomeyers Människan under kapitalismen, var i ropet då, borde vara obligatorisk kurslitteratur. På en ekonomutbildning…
Plötsligt, där jag satt i min fåtölj med ett öga ut mot den mörknande aprilaftonen, sköljde vemodet över mig. Den tid som var, oåterkalleligt förbi. Nästan så att den gäckar mig. Jag fick svårt att fortsätta titta. Jag fastnade i svårhanterliga känslor.
”Svennis” har jag, som sysslat med ledarskapsfenomenet både som forskare och föreläsare, undrat en hel del över. Hur kunde han, den till synes så försynte och okarismatiska värmlandsgrabben från lilla Torsby, bli så stor, med en rad prestigefyllda tränaruppdrag? Coach, säger man numera. Alltid prydlig som en svärmorsdröm i slips och Armanikostym. När han inte, med återhållet kroppsspråk, satt på tränarbänken förekom han i gula pressen. Arm i arm med den ena skönheten efter den andra.
Benfica. Lazio. Roma. Fiorentina. You name them. Till och med det engelska landslaget knöts han till. Kanske det värsta en tränare på denna jord kan ge sig på. Med de mest hängivna fans som kräver allt av sitt älskade landslag.
En gång hörde jag Hasse Backe, som assisterat honom, avslöja hemligheten som inte är någon: ”Svennis” såg varje spelare, individen. Torbjörn Nilsson verifierade det i dokumentären, när bristande självförtroende förvandlades till självtillit. ”Svennis” anlitade en idrottspsykolog.
Det kallar jag ledarskap! Få andra att växa.
