arför sätter jag av radion när jag hör den där kvinnan berätta om sin romska identitet? (Tendens, tisdag 5 feb11.04 P1) Varför känner jag omedelbart ointresse parat med en svårbegriplig irritation?
Ja, jag skäms faktiskt för min reaktion. Jag kan höra med andras öron hur opassande min reaktion är. Frågorna jag ställer mig själv är t ex: Bryr du dig inte om förföljelsen av romer? Har du förlorat all empati för utsatta människor? Har du blivit helt avtrubbad för förtryck av minoriteter? Förespråkar du inte alla människors lika värde? Har du blivit rasist, högeropportunist, fascist…?
Men svaren är förstås; jag är inte rasist, utan en normalt empatisk människa som är emot allt förtryck och för alla människors lika värde. Men, varför känner jag ändå denna irritation och stänger av radion?
Spridda funderingar
Under mina motionspromenader flera dagar i rad funderar jag vidare på saken och kommer på att det faktiskt ofta är så att jag stänger av P1 eller går ifrån TV:n för att jag känner samma sorts irritation. Jag minns att jag senaste tiden reagerat likadant på ett program där gamla människor som överlevt Förintelsen berättade om sina upplevelser och erfarenheter som små barn i Auschwitz – Birkenau och Mejdanek. Det gäller förstås också när programmen handlar om hur svårt det varit att komma ut som homosexuell, eller om personen som känt sig som främling i sitt medfödda biologiska kön.
Just detta hände häromdagen då VD:n för ICA Försäkring Caroline Farberger öppenhjärtigt berättade i TV4:s ”Efter 5” om hur hon känt sig allt mer obekväm i sin manskropp och till slut bestämt sig för att korrigera sitt kön till kvinna. Hon vittnade vidare om att hon mött idel stöd och beröm för sitt mod från sin omgivning, vilket ytterligare bara förstärks av programledaren. Farberger fick utmärkelsen ”Årets hbtq” på QX-galan alldeles nyligen inför en hänfört jublande publik.
Ännu några medieexempel
Jag tror man kan säga att det i våra ledande medier blivit en stark trend med enskilda människor som vittnar om sina personliga problem till följd av att de inte ”blir sedda som” eller ”känner sig nedvärderade för den de är” (fel kön, fel sexuell läggning, fel religion, fel etnicitet, fel hudfärg…). Vi blir matade med dessa essentiella olikheter, som till varje pris måste erkännas, befästas och ibland till och med korrigeras. Som om det funnes ett entydigt svar på frågan ”vem man i grunden är”.
I senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront finns en intressant intervju med Kitimbwa Sabuni, född i Sverige, tjänsteman på Länsstyrelsen i Stockholm och ordförande i Afrosvenskarnas riksförbund. Han ger oss en rörig men djupt engagerad bild av hur kolonialismen lever kvar i alla vita människors innersta väsen, vilket genererar en rasistisk maktordning till hela samhället. Han talar öppet om ras och ondgör sig över att man i Sverige inte vill tala om ras eller erkänna t ex afrosvenskars särart. Två typiska oneliners: ”De kroppar vi bebor påverkar hur människor ser på oss.” ”Vi måste ta ett aktivt svart medborgarskap.” Han talar indirekt för att rastillhörighet bör registreras och bli statistik.
Jag känner vid läsningen åter den där irritationen, men läser artikeln till slut och lär mig att på detta skruvade sätt kan alltså en ung svensk resonera idag och bli tagen på fullaste allvar.
Apropå kolonialism förresten, hur kan det komma sig att Palestinafrågan blivit så oerhört laddad och närmast obegriplig? Jo för att den judiska staten Israel helt bygger sin existens på sionismen, en variant av apartheid i Sydafrika som gav makten till vita och gjorde svarta till deras undersåtar – en identitetsideologi. De försvarar judisk särart och dess rätt till överhöghet i det palestinska området. Det här har helt kommit att dominera över de antiimperialistiska och demokratiska imperativen när det gäller Palestina.
En slags slutsats
Jag tror också att jag nu fått korn på vad det är med allt detta som ger mig sådan olust – trots olikheterna mellan alla dessa minoritetsproblem. Visst är jag beredd att försvara samernas sak, jag har ju nära kontakter med människor som är samer. Och visst försvarar jag mosaiskt bekännandes rätt till fullständiga medborgerliga rättigheter, jag har ju själv judiskhet i min familjebakgrund (mormors far var av judisk släkt).
Jag kan också förstå att homosexuella kan känna behov av att offentliggöra sin sexuella läggning, att ”komma ut ur garderoben”. Detta behov kommer sig av generationer av samhällelig undanträngning (illegalitet, sjukdomsstämpel) – som om de inte existerade – och all skambeläggning och alla fördomar som följt av detta.
Men trots detta ifrågasätter jag faktiskt om det på något sätt kan anses motiverat med prideparader, gay-, HBTQ-kultur och identitetsrotande i medierna i den omfattning som vi idag ser. Det har ju dessutom utvecklats till stor business upppumpad med skattepengar.
Hur människor får utlopp för sina sexuella lustar är ju en privatsak. Inte exponerar man sin sexualitet på gator och torg t ex. Men, det är väl på sätt och vis vad som sker i våra medier, framför allt på Internet. Och, i TV4:s Kulturnyheter gjordes häromdagen ett seriöst reportage om stringtrosans historia, som om stringtrosor någonsin varit något annat än ett uttryck för manliga begär till kvinnor som sexobjekt.
Nå, jag frågar mig till och med, är blottläggandet och erkännandet av homosexualiteten en så stor samhällsfråga som t ex Jonas Gardell gjort den till? Och är människors hudfärg, bokstavsdiagnoser och handikapp det första vi måste loda i för att lära känna varandra?
Men vad med handikapp?
Det här för mig vidare till den svåra frågan om hur man bör se på handikappade människor. Var går gränsen? Måste vi dra en gräns? Måste vi diagnostisera, definiera och identifiera allt? Jag känner också det där obehaget och den där irritationen när man sätter samman teatergrupper av bara handikappade människor. Hur ska man reagera? Åhh, va duktiga dom är som kan dansa, och sjunga som Elvis Presley eller som Vikingarna. Men idag måste tydligen alla stå på scen, vinna någon talangtävling eller OS-medalj (paralympics) för att ”bli sedda”. Förresten det kallas inte längre handikappidrott utan parasport.
Jag kan inte freda mig från tanken att samhällets blick – trots allt – i detta sammanhang kommer ”von oben”, från oss som kan – mot dem som inte kan – och att detta till och med befäster handikappades underordning. Under ytan simmar den riktigt fula fisken – föraktet för svaghet.
Man är som man är
Är det då inte något sjukt i allt detta? Varför kan man inte få vara som man är i all enkelhet? Kanske lite ful, inte så snabb i steget och kanske långsam i tanken, men säkert bra på något helt annat sätt?
Det gäller alltså inte människor som förföljts eller handikappades svårigheter, det gäller mediers fixering vid alla dessa ”identiteter” med särskilda etiketter (diagnoser) tillhörigheter till undanskymda grupper som pockar på uppmärksamhet och offentlig exponering. Det är det jag till slut vänder mig emot. Det förefaller mig vara ett utslag av ”narcissism” och en längtan efter någon slags personlig exotism. Man måste vara något mycket speciellt, annars är livet tomt och innehållslöst.
Det här har blivit ett samtidsevangelium, som ersatt de självklara kollektivens betydelse. Rörmokare, murare, snickare, undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, journalister, lärare, webbdesigner, systemutvecklare, managementkonsulter, jurister, arbetslösa… grupper som kan knytas till arbete och försörjning, vart tog de vägen? De som organiserade sig i fackföreningar för gemensamma intressen och sin ställning i produktionen verkar ha försvunnit i HBTQ- eller identitetsdimman. Först kommer numera ditt kön, din sexuella läggning, din hudfärg eller ditt handikapp.
Vad gör då de människor som inte har någon särskilt ovanlig eller exotisk minoritetsgruppsidentiet, utan rent av är en helt vanlig västsvensk med blå ögon sedan ett par generationer tillbaka med bara lite skånskt, judiskt, engelskt och norskt påbrå?
Ja, som en helt vanlig pensionerad lärare känner man sig till sist aningen marginaliserad och satt på undantag. Ska man tvunget behöva organisera sig som pensionär för att få komma till tals? Nej, jag vill kunna ha många olika identiteter och främst känna mig som samhällsmedborgare – ända tills jag dör. Jag är nog inte ensam med den känslan.
Ointresse för ekonomi
Jag har redan snuddat vid vad det är som saknas i vårt post-postmoderna samhälles mediekultur. Alla dessa grumliga idéer om vad en människa är och vad som är meningen med tillvaron ställs på sin spets när produktionsförhållandena som nu tar sina vilda språng. Men till slut måste någon ändå ställa sig frågan vem som tjänar på dessa identitetsidéers utbredning. De skymmer ju sikten för det verkliga skeendet?
Det gäller alltså ekonomi. Fortfarande är det någon som tjänar på och någon som betalar priset för de samhällsförändringar som pågår. Jag läser i Aftonbladet att världens åtta rikaste personerna äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning. Det visar på att klyftorna mellan fattiga och rika ökat abnormt. Denna utveckling speglar det ekonomiska systemets dysfunktionalitet. De rika jagar bara mer och skyr inga medel att sluka sina konkurrenter och dra nytta av den tekniska utvecklingen, med krig om det anses nödvändigt. Det ligger alltså i de stenrikas intressen att dessa groteska förhållanden hålls dolda för dem som betalar priset.
Tillbaka till ruta 1
Så, varför sätter jag då av radion när en stackars kvinna berättar om sin romska identitet? Varför känner jag omedelbart ointresse parat med en svårbegriplig irritation? Jo, för att jag lider så till den grad av att samhällsutvecklingen och de vidgade klassklyftorna jag tycker mig se så tydligt, görs osynliga av allt identitetstrams i medierna.
Men det finns små glimtar av hopp. Vi har ju de gula västarna i Frankrike som äntligen kör in en käpp i de rikas väloljade mediala maskineri.
Du kommer att få pisk för det där ordet ”handikappad”. Numera ska det nämligen heta – nej inte ”funktionshindrad”, det är också passé – utan ”funktionsvarierad”.
Hur med klassmedvetande? Är inte också det uttryck för ”identitetstrams”? En klassmedveten arbetare som identifierar sig med sin klass, i stället för att i första hand se sig som samhällsmedborgare. Klass für sich, som Marx säger.
Att människor som varit barn i helvetesplatser som Auschwitz eller Majdanek och berättar i media om det är både viktigt och nödvändigt, inte minst med tanke på att de sista överlevarna från förintelsen snart är döda och att det då blir fritt fram för historieförfalskarna. Att sätta in dessa berättelser i detta identitetssammanhang gör mig irriterad på din text (som har sina poänger).
Tack Knut! Du sätter fingret på viktiga frågor! Känner igen mig i din irritation! Men det är bra att FiB väcker debatt! Och därför bra att intervjun kom till och publicerades. Det finns ju det som är sant även om det är av underordnad betydelse. Hoppas debatten framåt blir konstruktiv och inte bara känslosam och antagoniserande. Du lyckades i ditt inlägg tycker jag.
Tänkvärt! Och så har vi Hamnarbetarförbundet i Sverige,som också har gula västar, det enda fackförbund där medlemmarna bestämmer. Karl-Petter Thorvaldsen tycker inte om dem alls, ansvarig för landets ekonomi som han är. Och sen har vi alla spännande språkliga förbättringar med avsikt att utjämna oönskade skillnader. Jag citerar här Grönköpings Veckoblad nr 2 årgång 118:
”I den lika ständiga som viktiga kampen för en absolut jämställdhet i språket har kommunens språkexperter föreslagit, att ordet ’manbarhet’ skall heta ’personbarhet’, ’allmänning’ benämnas ’allpersoning’, och att landskapet skall heta ’Ångerpersonland’.”
Se där ett kraftfullt förslag i tiden!
Om det är så att
”…världens åtta rikaste personerna äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning”
är det väl självklart att vissa intressen (ex.vis mediaträlarna, politikerna och aktivisterna som jobbar för de åtta rikaste och andra superrika), inte gärna vill tala om
”… grupper som kan knytas till arbete och försörjning …”
eftersom det kan ge upphov till tråkiga diskussioner om rättvisa, rimlighet och omfördelning. Alltså gäller det att styra bort uppmärksamheten från klassamhällets ständiga kamp om merarbetets fördelning.
På sätt och vis måste man beundra det borgerliga samhället för dess fantastiska förmåga att omvandla rättvisekamp bland undertryckta och eftersatta grupper till ett vapen att slå mot de många arbetande som göder de åtta rika och deras klasskamrater.
Ja Björn N, det är förbluffande, kanske t o m beundransvärt, att förmå vrida det samhälleliga tänkandet till de åttas fördel. Men sagan om Kejsarens nya kläder har de ännu inte förbjudit eller märkt med någon peststämpel.
Jan Christensen!
Måste man inte hålla isär medfödd/biologisk/kulturell tillhörighet och socioekonomisk/ideologisk/politisk.
Den förra kan man inte göra mycket åt och dagens stora intresse för denna säger därför också något om vår tid: ”Det finns inte något att göra”.
Folket i Bild öppnar 4 sidor i nummer 2:2019 till den rikskände Kitimbwa Sabuni, talesman för Afrosvenskarna (”afro”-förledet togs för övrigt bort för många år sedan i USA – p g a av dess etniska/rasliga karaktär) och ett flertal muslimska lobbygrupper. Han får helt oemotsagd lägga fram sitt, av rasism präglade, ö-kända budskap.
Han förlöjligar Sverige och svenskarna. Sverige är tydligen en kolonialmakt, men de som bor i storstäderna är ”hyfsat väluppfostrade”. Tack för kaffet, ropar jag från landsbygden. Inte en sådan artikel till. Hans syster är bättre – intervjua henne i stället.
I övrigt håller jag med dig Knut – jag spyr åt identitetspolitiken. Den särskiljer människor när vi som allra mest behöver Enhet-Solidaritet-Gula västar.
Jan C!
OBS! Självklart känner människor tillhörighet på olika vis i olika sammanhang mer eller mindre djupt förankrat i personligheten. Nu kallas allt sådant ”identiteter” för att röra till begreppen i politiken. Människor kan röra sig mellan dessa olika ”identiteter” (ibland kallat roller) utan större problem. Man kan strunta i många av dem och utforska nya. Man väljer själv i mycket stor utsträckning. Hela uppväxten är ett provande av en lång rad identiteter. Detta verkar helt bortglömt. Personlighet och identitet är inte samma sak.
Leif S!
FiB/K kom till i en tid av hård politisk kamp. Men idag är ju Sverige helt avpolitiserat och därför kommer FiB/K alltmer att bli som alla andra tidningar.
Ja, visst känner man igen den olust som beskrivs i artikeln. För egen del började det med den israeliska arméradions nyhetssändningar om det bestulna och ockuperade palestinska folket och inte minst den inbäddade granskningen av Irak under första Gulfkriget. Tidningar köper jag inte längre och TV:n stänger jag av ibland, för att jag skäms över vad jag ser, tror jag.
Människan pryder sig med kultur och civilisation men uppför sig som ett stim tusenbröder. Några är mer aggressiva och lyckas med tiden växa sig större och starkare än övriga. Därmed är bordet dukat och kalaset kan börja.
Lånar Gustave le Bons slutord i boken Massans psykologi från början av förra seklet. ”Att från barbariets mörker sträfva uppåt till civilisationens höjder, med blicken fäst på en i fjärran hägrande drömbild, därefter aftyna och dö, när drömmen förbleknat, detta är den lefnadsbana folken genomlöpa.”
Idag läser jag som vanligt GP till morgonyoghurten. Och vad möts jag av på kultursidorna? Jo, stort uppslaget:
FLER EVERT TAUBE ÄN KVINNOR STÅR STATYER I STAN
Det finns fler skulpturer av Evert Taube i Göteborg än vad det finns namngivna kvinnor…
Som bevis på vetenskaplighet åtföljs reportaget även av en faktaruta: ”Så har vi räknat”.
Nog instämmer jag med Knut och nog känner även jag ett ”omedelbart ointresse parat med en svårbegriplig irritation”.
Jag skriver så här. Jag är född i Sverige och mina äldsta anor kommer sedan 1420 från Kemi i det som numera heter Suomi/Finland. Efter 1808–1809 års krig drogs gränsen. Innan var det Sverige. Mitt modersmål är bokstavligen finska, men mitt första talade språk är svenska. Ett barn föds in i ett samhälle och blir med tiden medveten om sin omgivning, sin uppväxt, sitt ursprung och sin historia. Utan skolan lärde jag mig finska. Jag blev i vuxen ålder allt mer medveten om min historia. Jag var järnverksarbetare och utbildade mig till lärare, men jag kände mig inte riktigt som lärare. Var har man sin identitet? Flyktingbarn blir svenskar såväl som svenskar som emigrerade till USA blev amerikaner. Men de växte in i samhällen där de kanske kände sig som svenskamerikaner. Det var vanligt, att man gifte sig inom gruppen, men kärleken gjorde, att man fann andra nationaliteter. Jag är svensk, men känner mig även som tornedalsfinsk. Det blir något speciellt, när jag pratar finska.
Jag tror att de som definierar sin identitet efter yrke eller klass har lika ”rätt” eller ”fel” som de som definierar sin identitet efter språk eller geografiskt ursprung. Däri har Jan Christensen rätt i sin kommentar ovan. Men indelningen av befolkningen i löntagare/arbetare och företagare/kapitalister har ekonomiska följdverkningar, vilka indelningen i t ex ”normala” och ”sexuellt avvikande” inte har.
En av vänsterns eviga Achilleshälar har varit att se ner på eller ignorera ”identitetskänslor” bara för att anse klasståndpunkten vara det enda avgörande.
När jag skrev min artikel om Ukrainas historia blev jag vid avsnittet om 1919 högst överraskad av att det var först två år efter Oktoberrevolutionen som bolsjevikerna ens började diskutera den nationella frågan i Ukraina. Se 15-20 rader ner i Lenins brev 28 december 1919. Som om han kommit på det först då…
Anders P!
Jag kollar ofta dina kunniga länkar till andra inlägg du skrivit. Det är intressant att läsa om t ex Ukrainas historia. Det finns mycket problematiskt både före och efter Ryska revolutionen, som har påverkan än idag. När jag ser kartan, känner jag till en del ortsnamn, som inte nämns idag. Jag hade tidigare en svåger som härstammade från Gammelsvenskby i Ukraina, som jag läste mera om.
Intressant det du skriver om ”vänsterns eviga Achilleshälar” att se ner på ”identitetsfrågor” och bara betona ”klasskampen”. Folk kan inte förstå varför jag inte ”kände mig som lärare”. Jag kände mig mer som arbetare inte av någon nostalgi, utan genom mitt ursprung. Det har diskuterats en hel del om ”klassresor”. Även om jag ser alla definitioner hit och dit. Så tycker jag att det är viktigt med mitt ursprung.
Anders P!
Är inte det speciella med t ex SD att man är så intresserad av kulturella identiteter som man inte kan göra så mycket åt, medan traditionella partier är mer intresserade av socio/ekonomiska frågor, som man kan göra något åt?
Idag är det lättare att identifiera en individ utifrån etnicitet, kön eller religion än klass. Detta beror bland annat på att termen klass i marxistisk mening i det närmaste är tabubelagt i dagens offentliga diskussion, medan de övriga termerna står högt i kurs i den offentliga debatten. Samtidigt har vänstern inte förstått betydelsen av etnicitet i bemärkelsen språk och kultur, vilket har lämnat fältet fritt för högerpopulism.
Med utgångspunkt från Marx kan man fastställa följande definition av klass. Termen klass utgår från i individens ställning i produktionen. Med ställning i produktionen avses i vilken utsträckning och på vilket sätt individen kontrollerar, bestämmer över, produktionsprocessen på den egna arbetsplatsen och samhället i stort och därmed hur produktionens överskott fördelas mellan olika individer och grupper av individer i samhället.
Jag tror att det är hyckleriet du reagerar på, Knut L. Så har jag det. Vi vet att de här figurerna som ordar i det oändliga om den ena eller den andra gruppen som det är synd om är alldeles röriga och godtyckliga i sina omdömen. Och plötsligt är de inte särskilt ”öppna”, ”toleranta” eller ”demokratiska” alls. Det är till exempel uppenbart att dogmen om ”allas lika värde” för många av företrädarna inte har någon allmän giltighet. De har till exempel inte giltighet för en förmodad gärningsman. En man. En rasist. En högerpopulist… Inte så mycket att det räcker till vanlig rättssäkerhet. Vi män ska inte antasta kvinnor, det är klart. Och kvinnorna är rejält trötta på grabbarnas påflugenhet. Men ”MeToo”, denna alltigenom syntetiska folkrörelse, visade klart och tydligt att PK utan vidare kan slå över och bli en lynchmobb. Och frågan som man måste ställa sig är om inte det är målet: upplösningen av de rättsliga institutioner och inrättningar som finns och deras ersättande med arga massor.
PK sammanfaller i tiden med en del andra saker: Storkapitalet tränger ut småföretag och hantverk. Mellanskiktarna tränger undan vanligt folk och tar över i fack, partier och stat. Massmedierna konkurrerar ut och utplånar de föreställningar vi har om familjeliv, lokalsamhälle, folkrörelser och äldre kulturella och politiska institutioner. Sedan förfaller och försvinner samma saker, till följd av att vi inte längre ”ser och hedrar” dem. Till exempel rättssystemet. Och under tiden det här förstörelseverket pågår tar amerikanernas svenska ombud över i styre och ”elit”…
Expressens tweetflöde tränger undan rättsstaten. Qui bono?
PK håller dessutom på att ge upphov till en reaktion som kan komma att visa sig rätt besvärlig.
En god vän hittar en artikel på en hemsida i den amerikanska alternativmiljön, Zero Hedge. I artikeln är det fråga om en nyutkommen bok. Bokens författare berättar om en grupp kvinnor i Holland under andra världskriget som ägnade sig åt att locka tyskar och samarbetsmän i honungsfällor och sedan mörda dem.
Efter artikeln kommer ett låååångt kommentarsflöde med vild och ofta vanvördiga inpass. Till exempel det här: ”Den här texten innebär ett otillbörligt förtigande av svarta transpersoners viktiga insatser i kampen mot nazismen…” Det inpasset är alltigenom ironiskt och skämtsamt menat, får jag kanske tillägga.
Och ni kan kanske tänka er själva: Vilken av de uttryckta hållningarna kommer att verka mest tilldragande på de unga: den uppblåsta och röriga PK eller den rått nihilistiska ”mem”-gerillan?