Sport och idrott intresserar mig inte. Ja, det är värre än så, jag har sedan mycket tidig ålder lärt mig undvika sport och idrott i största möjliga mån. Inte för att jag var särskilt talanglös – för det var jag inte, i alla fall inte sämre än genomsnittet – utan för att jag ogillade konkurrensen som alltid uppstod i dessa sammanhang. Jag växte upp med två äldre systrar som var bättre än jag på i stort sett allt som räknades, så det var liksom aldrig någon idé att försöka sticka ut hakan. Dem rådde jag aldrig på. Jag gick istället in i mitt eget.
När jag sedan – i 10-årsåldern – fick en styvfar och två styvbröder, som gick på fotbollsmatcher på Ullevi och älskade att tävla, så lärde jag mig hänga med lite grand. Men att vinna var bara viktigt mot den styvbror som var ett år yngre men mycket större än jag. Då uppstod oundviklig konkurrens. I bordtennis kunde jag vinna första set, men förlorade då för det mesta andra och tredje. Jag tyckte inte det var tillräckligt viktigt att vinna, kämpaglöden falnade. Det var faktiskt nästan skönare att förlora, för då kunde jag dra mig ur och göra något för mig själv. Vann jag mot förmodan en hel bordtennismatch, blev det revanschmatcher, bäst av tre… fem, till jag i alla fall förlorat.
Jag provade till och med på boxning och hockey, för att hänga med olika kompisar. Men jag slutade mycket snart på grund av den otrevliga grabbjargongen i omklädningsrummen och förstås den inbyggda konkurrensen.
Som 14-åring lärde jag mig spela golf. Hade en bra swing, som man sa. De vuxna uppmuntrade och såg glada ut. Det är en skön känsla att träffa en golfboll på rätt sätt och se den sticka iväg i rätt riktning. Det är kanske bra motion, men umgänget på banan är synnerligen torftigt. Man pratar inte om annat än golf. Jag blir likadan. Det ”trevliga umgänget” på golfbanan är en myt. Det är bara roligt så länge det går bra. Och har man inte tävlingsdrivet och uthålligheten (ofta tar en 18-hålsrunda 5 timmarna) så blir man ingen golfspelare. Man måste helt enkelt vara lite fanatiker och inte ha för många andra intressen. Jag har varken haft tid ork eller lust att satsa min tid på detta.
Så jag blev ingen idrottstyp och jag tror att många trots allt kan känna igen sig i detta. Idrotten är ett kulturfenomen som får oss konkurrensundvikare att tystna och hålla låg profil. Jag tycker mig trots allt ha hittat en väg mellan idrottens många blindskär. Jag var alltså en annan sort än Jan Guillous alter ego Erik i den senaste boken om 50-talet Äkta amerikanska jeans, som till slut valde bort en OS-satsning i simning.
Lek och rörelse blev elitidrott
Och värre har det blivit med åren. I de klasser jag undervisade på 70-, 80- och 90-talen var ofta de mest framstående killarna också de främsta idrottarna. De släpade tunga trunkar till olika träningspass pådrivna av ambitiösa medelklassföräldrar. Som lärare snackade jag nästan aldrig idrott med mina elever. Och berättade någon om sina framgångar för klassen försökte jag finna oväntade frågor och avdramatisera.
Förr hette skolämnet Gymnasitk med lek och idrott. Betoningen låg på rörelse och lek. Men så ändrades namnet till Idrott och hälsa, underförstått att idrotten ger en god hälsa. Det är dock en myt, eftersom det faktiskt är leken och rörelsen som är hälsofrämjande och dessutom gör att man tänker bättre. Vi ser vådan av detta tydligt i dagens skola där lek och rörelse borde schemaläggas och tävlingsidrotten visas på porten. Skolidrotten är ett mycket sorgligt kapitel (en helig ko), som jag dock lämnar här. Som lärare satsade jag på musiken istället. Det är jag glad för idag. Mina egna barn blev följaktligen inte heller några idrottare.
Men allt det här är redan länge sedan. Numera är idrotten ett nödvändigt framgångskoncept för alla. Är man som barn inte framstående i någon tävlingsidrott är man ovanlig och förmodligen ute ur den riktigt hårda konkurrensen. Har man som vuxen man inte adoniskropp och/eller springer Marathon kan man inte räkna med någon statusanställning i rätta branschen. Idag ska vd-n i börsbolaget se ut som Tarzan i kostym.
Kroppsfixarbranschen har blivit enorm. Det säger något om vilka förebilder vårt samhälle skapar åt oss. Är det bara jag som ser det fascistoida i allt detta? Och då har jag inte ens nämnt alla idrottsskador, dopingproblem och politisk korruption (IOK) som elitidrotten dragit med sig.
Ytterligare en gåta för mig är det enorma intresse idrotten väcker bland en del av mina vänner (och även medarbetare). Man kan ägna pågående och gångna tiders idrottshändelser de mest ingående studier och dessutom beskriva det hela så att till och med jag rycks med. Och Östersund FKs framgångar – tack vare sina kulturmetoder – har inte ens undgått mig.
Nej, jag sparar mycket tid på att undvika sport i TV och sportsidor i tidningar. Jag vet inte ens hur allsvenskan och alla mystiska elitserier är uppbyggda idag. Kära idrottsintresserade vänner, förklara för mig (och andra) på vilket sätt sport och idrott är till nytta för dagens ungdom och för vår kultur? Jag tvivlar alltså – liksom Ivar Lo – på att idrotten är till någon nytta. Jag tror till och med på att tävlingsidrotten är till mycket stor skada.
PS. Inspiration till denna drapa fick jag av Eva-Lotta Huléns bok Klara färdiga gå – en bok om konkurrism (Karneval 2016).
För att undvika excesser av det slag du beskriver skulle jag i min skola införa ett par timmar lek och idrott varje skoldag, obligatorisk. För varje elev efter förmåga. Naturligtvis omklädda i lämpliga kläder som skolan tillhandahåller, för att undvika mannekängfaktorn. Skoldagen börjar alltså med lek och idrott.
Detta skulle befrämja lusten till inlärning och avhålla från onödig kroppsfixering av den typ du beskriver. Jag förutsätter att barnen ätit frukost hemma (dock inte säkert alla har, vilket i så fall måste åtgärdas i skolan, vilket påverkar lek och idrotten, man bör vila en stund på maten).
Efter denna lektion går man till dusch och byter tillbaks till lämpliga kläder. (Alla eleverna arbetar i lämpliga gymnastikkläder). Därefter en kort stund rast vila för att komma i form för studier i real- och konstämnen. Inlärningen kommer att gå utmärkt, det blir lugnt i klassen när alla fått ut det nödvändiga behovet av att röra kroppen.
Skoldagen börjar vid tiotiden och slutar efter ca fyra timmar. När man sedan blir äldre kan studietiden utökas efter lust och behov. Så skulle det kunna gå att organisera skoldagen. Den samtida idrotten är nu helt kommersialiserad. Undantag möjligen orientering, en mycket fin sport, som ännu så länge har respit från sport- och idrottskapitalet. De får för lite sponsorer.
Skolan skulle då använda lärare med god ämneskunskap, nödvändig för vilken som helst pedagogik. Lärare som gör ett bra jobb åtnjuter ALLTID respekt. Läraren måste naturligtvis ha FALLENHET för yrket eftersom det är så kvalificerat, att jämföra med en konstnärs. Pedagogik är som färgen på mössan, kan glädja men värmer inte.
Jag har alltid förundrat mig över den egendomliga vanan i USA att ta in studenter på universiteten också utifrån deras sportsliga meriter. ”Dumma amerikaner”! Var det så viktigt att Harvard besegrade Yale i någon idrottstävling.
Kanske inte. Men så läste jag någonstans att de hade ett demokratiskt inflytande på en samfällighet där det lätt kunde utbildas snobbiga eliter. Det kan det kanske fortfarande, men nu utifrån två ganska okorrelerade (ortogonala, som matematiker säger) riktningar, en mätt efter akademiska resultat, den andra efter sportprestationer.
Bill kanske inte är så bra i kemi, men han är en dj-l i baseball!
Följande inkom från en kvinna som kallar sig Elisabeth. Trots att hon varken uppgav en riktig e-postadress eller hela sitt namn publicerar jag den, för den är mycket intressant.
”Det är intressantUnder mina två söners uppväxt var jag ensamstående förälder alla dagar på året. Med ett tufft jobb dessutom. Äldsta sonen gick mig ovetande till fotbollsklubben och började träna i åttaårsåldern. Själv visste jag ingenting om fotboll.
Nu, många år senare kan jag konstatera att fotbollen blev mycket viktig för både killarna och mig. Kanske t o m vår räddning. Vill inte säga att sönerna var illa ute, men snudd på. Fotbollsklubben blev under flera år vårt nav och gemensamma intresse. Ledarna var fantastiska och tycktes uppfatta vår situation. Med en frånvarande pappa var det viktigt med män som uppmuntrade, berömde och var förebilder. Kamratskap och disciplin blev också viktiga moment.
I en lagidrott blir den personliga prestationen inte lika viktig, man gläds nästan lika mycket över kamraternas insatser.
Även jag fick uppmuntran och förklaringar till vad som skedde på plan.
Nu är sönerna båda en bit över fyrtio. Vänner från fotbollsklubben tillhör fortfarande deras närmaste krets. De spelar i korplag en gång i veckan och det är ju bra för kroppen och trevlig social samvaro.
Visst vet jag att idrotten också har mindre bra sidor, men att döma ut den helt kan väl bara den göra som inte har någon erfarenhet alls.
Numera finns det många idrottsgrenar som innehåller mindre moment av tävling. Parcour, klättring, brakedance, crosscykling… kan visserligen poängsättas, men det är nog väldigt ovanligt i yngre åldrar.
Ett par av mina barnbarn håller på med sånt. En flicka tränar cirkus.
Att ha en fungerande kropp är oerhört viktigt för självkänslan för växande unga, viktigt även för mig som nu är i 70-årsåldern. Måttligt idrottande är också en bra grund för kondition och hälsa hela livet.
Ang det du skriver om att det ofta var de ”duktigaste” barnen i klassen som också tränade mycket. Jag har noterat samma sak. Mina söner tillhörde aldrig någon elit, vare sig i ena eller andra avseendet, men det fanns kamrater som verkligen var det. Som klarade skolan galant och var på topp i både en och två olika idrottsgrenar.
Tror att detta beror på att de lär sig planera sin tid och att hålla sig till planen, vilket ju är en utmärkt grund för både högre studier och framgång i många yrken.
Måste dock konstatera att detta inte skulle passat i vår familj. Vi har alla i stort behov av egentid, att tänka, lyssna aktivt på musik, läsa – eller bara att sitta och glo som någon uttryckte det. :-)”
Det som drar folk till ”idrotten” är nog inte så mycket behovet av fysisk övning och motion som behovet av tillhörighet. Som barn tyckte jag om att simma, cykla, skid- och skridskoåkning, leka i skogen, vilket handlade mycket om att utforska de närmaste kvadratkilometrarna runt hemmet. Spelade lite fotboll och bandy under skolåren men minns mest allt skrikande runt om, typ ”Hur fan kunde du missa den bollen”. Inte min gemenskap, alltså.
Men behov och färdigheter är olika, vilket Elisabet fint beskriver ovan.
Ännu ett inlägg från Elisabeth, som vill skriva anonymt. Så här skriver hon:
Tack för att jag får vara med! Vill vara anonym för att inte lämna ut personer som inte bett om det.
Vill tillägga att jag nu bor i ett av de bostadsområden som alla känner till som platser för skjutningar och stenkastning.
Detta är naturligtvis enbart symtom, problemen ligger djupare och är betydligt vidare och mer allvarliga. Vilket jag inte ska analysera här.
Men ett av problemen är att området nästan helt saknar idrottsklubbar för barn och ungdomar. Även andra fritidssysselsättningar saknas.
Nyligen redovisade kommunen att av de medel som avsätts för ungdomars fritid ges bara en mycket liten del till områden som vårt. De bidrag vi faktiskt får hamnar i ett villaområde som ligger i utkanten av stadsdelen. Orsaken är att här saknas klubbar som kan ta emot och förvalta pengarna.
Kommunens viktigaste bidrag till barnens fritid är således inte anpassade för ungdomar eller förhållanden som våra.
Lättare än att ändra på detta är då att sända in polis när det gått snett.
Just fotboll är ju en universell sport, så det är sorgligt att se att alla dessa uppväxande killar och tjejer inte får möjlighet att utöva den på riktigt. Här bor också ett antal afghanska killar, s k ensamkommande. Deras favoritsport är cricket och de saknar den mycket.
Jag som gammal fotbollsmamma är givetvis inte ensam om att se de här behoven. Senaste året har ett par av stadens allra största klubbar börjat bidra till verksamhet här. En av dem är verkligt föredömlig och ordnar så att någon ur deras framgångsrika A-lag tränar med en liten fotbollsklubb här varje vecka.
Som sagt, idrott kan vara så mycket. Zlatan sägs med sin bok ha inspirerat många ungdomar till att börja läsa. Jag tror att hans exempel också medverkar till att många ungdomar härifrån faktiskt sätter sig på bussen och åker lång väg för att träna med någon klubb i en bättre rustad stadsdel.
Mycket intressant krönika Knut.
ABF-tidningen Fönstret hade 1981 ett temanummer om idrott och samhälle, där Ivar-Lo intervjuades. Det var 50 år efter publiceringen av Jag tvivlar på idrotten. Han menade sig ha fått rätt i det mesta och att han skulle skärpa sin kritik om han hade funnit det värt att återigen stå ensam i kritikstormen.
”Idrottspubliken är förmodligen den kulturellt lägst stående massa som existerat – förmår inte mycket annat än öla och skräna” kanske var lite orättvist. Men kommersialiseringen, den fåniga stjärnkulten och sportjournalistiken som är en parodi på offentligt samtal.
Det kan vara intressant med en historisk tillbakablick på idrottsrörelsen. De som var mest drivande för genombrottet i Sverige tillhörde den absoluta överklassen. En central figur var generalen Balck som stod hovet nära. Balck var politisk reaktionär, en av dem som vädrade den röda faran och föranstaltade om åtgärder. Motståndet fanns på två håll, politiskt på vänsterkanten, framför allt hos unghinkarna. Men intressant nog fanns det också i gymnastiklärarkåren där Linggymnastiken dominerade. Dessa hade faktiskt länge också ett starkt fäste hos militären – i t ex brittiska armén kallades övningarna ”svensk gymnastik”.
Linggymnasternas kritik var tvåfaldig. Dels uppmuntrade idrotten till osund konkurrens mellan kamrater. Om det skulle tävlas så skulle det ske spontant och på lek. Dels leder idrottsutövandet till en obalanserad, ensidig utveckling av kroppen. Tävlandet bryter ned den fysik som ska byggas upp.
Frågan är om inte de gamla Linggymnasterna i många stycken fick rätt…
Jag skriver i egenskap av representant för en yngre generation. Min generation väljer ofta att röra oss på andra spelplaner, från andra utgångspunkter. Detta är mitt uttryck i frågan:
Det är intressant att läsa hur även några av er äldre ser igenom de etablerade system där idrott och tävlingsmoment har en framträdande roll. Vi lever idag i en värld där tävlingsmoment underförstått påstås ha en positiv effekt, trots att den vetenskapliga grunden för detta är högst tveksam. Men vi designar tyvärr inte våra samhällen med naturlagar och vetenskap i centrum. Ännu.
Föreställ er att vi har en Gud som väljer att skapa människokroppen på samma sätt som vi valt att strukturera våra samhällen: varje enskild del är ute efter att maximera sin egen vinning snarare än att fungera i en större helhet. Hjärtat ber hjärnan om alla resurser. Levern skriker: ”Nej! JAG behöver alla resurser för att kunna göra MITT jobb bättre!”. Hjärnan själv säger: ”Nej! JAG ska ha alla resurser för att kunna tänka ut vilken av alla sextio chokladkakor jag ska köpa i affären!”. Du skulle falla ner och dö på fläcken. Ungefär som våra skolsystem, våra ekonomiska system och hela vår planet håller på att göra.
Idag är krafterna som ifrågasätter rådande metoder oproportionerligt svaga i jämförelse med de enorma hyllningar som vi dagligen ser till tävlingsmomenten.