Igelkotten i dimman

När Gustav Svensson sätter sig i TV-soffan för att se Scooby Doo rasar hans värld. Programmet är utbytt. I stället visas en tjeckisk dockteater. ”Ingen jul utan Scooby Doo”, skriker den frustrerade brevbäraren Gustav förtvivlat.

Denna träffsäkra scen speglar den kamp inom barnkulturen som utspelade sig i svensk television från mitten av 1970-talet till slutet av 1980-talet. De stora succéerna kom nämligen från fel håll. Krokodilen Gena och hans kompis Drutten (de svenska rösterna gjordes av Sten Carlberg och Agneta Bolme Börjefors) var från Sovjetunionen, och John Blund, som samspelade med Lennart Swahn var från Östtyskland. John Blund – ”Sandmann, lieber Sandmann” – sågs av kritikerna som en ren DDR-ambassadör.

Sedan, efter murens fall, tog Scooby Doo över den gula ledartröjan och de bolsjevikiska filmerna fick stryka på foten. Ordningen var återställd och att sända dockteater från öststaterna var nu inte längre att tänka på.

Därför är det modigt av Karneval förlag att ge ut den vackra ryska sagan Igelkotten i dimman.

Handlingen
En igelkott, möjligen något tilltufsad, taggarna spretar åt alla håll, är på väg till sin kompis Björnen ”för att räkna stjärnorna”.  De brukade göra det, sitta på en stock, dricka te, smaska på hallonsylt och titta på stjärnhimlen. Men vägen till kompisen är lång och inte helt riskfri. Först är det ängen, sedan tallskogen, förbi vattenpölar, djupa ekande brunnar… och så är det den där dimman. ”Här ser man ju ingenting. Jag ser inte ens mina egna tassar”, säger igelkotten. Det finns också följeslagare. En del verkar hyggliga och upplysande, som nattfjärilarna. Men hur är det med fladdermusen? Och den där elefanten? Den där berguven som ständigt dyker upp är kanske okej? Tur det finns en lysmask som kan lysa upp lite grand. Men blåsten och dimman är otäck. Den vackra vita hästen som uppenbarar sig, kan hon rentav drunkna i dimman? Till råga på allt trillar igelkotten i ån och blir ”alldeles kall av rädsla”. Men det är någon där i djupet som hjälper honom, eller henne, till stocken där de brukar sitta och räkna stjärnorna. Björnen har varit orolig: ”Igelkotten! Var var du någonstans?” Igelkotten är nu ännu mer tilltufsad men är ändå glad ”att vi är tillsammans igen.” Men visst tänker igelkotten på allt och alla som dök upp i där dimman. Det gör han, eller hon. Kanske finns det en extra tanke kring den vita hästen?

Det som inte finns
Ja, så ser den yttre handlingen ut. Men vad är det egentligen som följer den lille krabaten i mörker och dimma? Vilka är de där mytiska och mystiska djuren? Och varför sitter de och räknar stjärnorna?

Det finns ju sagor och sagor. En del handlar om att liten blir stor, andra följer med barnen ned till det okända och knappt vetbara. Sagen om Igelkotten i dimman tillhör de sistnämnda. I sagans speciella form bejakas barns närhet till det för-språkliga och icke-logiska landet. Landet där Någon simmar i en å, där Någon frustar eller hoar, där tassar tassar fram och en vit häst bara står där – stilla i dimman. Denna saga finns inom ramen för det som Carl-Göran Ekerwald (med Paulus) kallar ”det som inte finns”, hans bok recenserad här på lindelof.nu för ett tag sedan.

Sagan om Igelkotten skrevs av Sergej Kozlov och gjordes först som animerad film regisserad av Jurij Norsjtejn och Frantjeska Jarbruzova. Nu har Karneval förlag gett ut denna saga som bok. Frantjeska Jarbruzovas bilder är helt hänförande vackra.

Den sovjetryska barnkulturen hade många kvaliteter. Men nu, som sagt, har Scooby Doo tagit över. Det är en stor olycka för alla barn i Sverige. Men grattis till dig som har små barn i din närhet så att du kan läsa den fantastiska sagan om igelkotten som går genom dimman för att hälsa på sin kompis så att de kan dricka te tillsammans och räkna stjärnorna.

Läs också Stefan Lindgren om Igelkotten i dimman.