Filmen som omedvetet berättar allt om vårt söndertrasade samhälle. Först den självklara reklamen för oss som har råd med ökad konsumtion, sedan den osynliggjorda nöden och kylan tätt inpå oss.
Denna jul har ändå varit som vanligt. Som om inget hänt har vi konsumerat och givit gåvor, till barnen i stort överflöd och till oss vuxna med viss måtta. Man vill ju gärna kunna ge. Endast barnen har förmågan att ta emot utan skuldkänslor.
Vi vet att reserverna krymper och att luften blir allt mer koldioxiderad, men vi vill ändå känna att det kanske trots allt i alla fall nästan är som vanligt. Och vädret har häromkring gråtit strida tårar hela julen. Så brukar det visserligen kunna vara, men i år har vi ändå alla känt att det varit något alldeles extra trist.
Så har vi de där påträngande politiska tankarna, som är så svåra att förena med ovanstående, som liksom helst motas utanför dörren och inte släpps in bland de pyntade granarna, de dukade borden, de glimmande ljusen och den sprakande brasan i kaminen.
Men så viskade någon Margit Norell i en bisats. Och vips hoppade Qvick, Bergwall, Lambert, Borgström och van det Kvast upp på bordet. Mödosamt kunde de emellertid gömmas undan bakom snapsflaskor, den stora mummakannan, sex olika senapsburkar, skinkan, syltan, fårfiolen och fem olika sillburkar. Julfriden var så återställd.
Någon frågade mig diskret om jag var i Kärrtorp i söndags. Nej, det var för långt bort för mig, sa jag. Men frågan om huruvida både höger och vänster kan förenas i samma protestmanifestationer mot rasism och gryende fascism hoppade i alla fall fram. Någon var glasklar att detta inte får vara ett problem och att Expressen klandrat borgerliga demonstranter för att ha gått samman med våldsbenägna vänsteraktivister. Mina tankar om det här höll jag inne med för julfridens skull, för visst är det här ändå ett problem.
Det ska jag nu försöka redogöra för här. Maria Ripenberg (liberal ledarskribent) skrev i UNT 2013-12-20 med anledning av en inbjudan från vänsteraktivister i Uppsala till demonstration mot högerextremism i solidaritet med de drabbade i Kärrtorp. Hon skrev:
”Israel Holmgren samarbetade med socialister som Ture Nerman i kampen mot nazism. Och jag skulle absolut kunna demonstrera tillsammans med såväl socialister som konservativa i samma syfte. Men en manifestation som inskränker sig till ett vänsterarrangemang och länkar till en extremvänstersajt kan inte locka mig som liberal.”
Detta resonemang håller emellertid bara så länge manifestationerna i Uppsala räknas i några hundratal. Men blir människomassorna tillräckligt stora spelar det ingen större roll vilka som stod som initiativtagare från början. Om folk går man ur huse som i Kärrtorp i söndags, i Stockholm 22 mars 2003, i Göteborg vid EU-toppmötet 2001, så blir den fredliga framtoningen automatiskt helt dominerande. Då gäller det bara för arrangörerna att hålla ordning på provokatörer av olika slag – inom fronten, så att säga. Det här missades i Göteborg 2001. Den gången var provokatörerna för många och demonstrationsvakterna för få och svaga. Endast det allt annat än pacifistiska Kommunistiska Partiet var då konsekventa i sina försök att stoppa de maskerade våldsverkarna i AFA.
Att ställa sig utanför en demonstration som den i Kärrtorp kan även bli riktigt tokigt. Man kan då nämligen riskera att hamna i knät på SD. Så här skriver man på SvD Brännpunkt 2013-12-22:
”Från Sverigedemokraternas sida är vi övertygade om att den enda rimliga hållningen är att tydligt ta avstånd från politiskt våld vid alla tillfällen. Detta inkluderar att ta avstånd från såväl handlingarna som från de organisationer som står bakom. Detta inkluderar att aldrig delta i manifestationer där våldsbejakande grupper tillåts att delta.”
Det är förstås en helt omöjlig hållning i praktiken eftersom vi vet att grumliga vänsterkrafter söker sig till alla sammanhang där de kan få utlopp för sina våta drömmar om ”ett folk på marsch mot förtryckarna”.
Det finns all anledning till oro för framtiden, då dessa stora fredliga demonstrationer mot rasism och gryende fascism kommer att gå genom våra städer. Provokationer kommer nu som alltid att vara fascisters och andra extremisters metod att skapa den önskade oordningen och kaoset. SD-topparna kommer naturligtvis aldrig att synas i dessa sammanhang, järnrörens tid är förbi för dem. Men de kommer att lotsa andra mer eller mindre frivilligt att förvandla fredliga demonstrationståg till gatukravaller. Läs Magnus Alkarps bok 4 dagar i april, som visar den okända historien om vad som hände i Uppsala 1943 när nazisterna marscherade upp.
I en ny antifascistisk rörelse måste man bli mycket skickliga på att hålla både maximal bredd och maximal ordning. Grundparollerna bör vara få och glasklara. Alla privatpersoner måste hälsas välkomna, till och med de som röstat på SD – bara de stöder grundparollerna. En ledning av oförvitliga partipolistiskt och organisatoriskt oberoende personer bör väljas demokratiskt. Organisationer av olika slag bör hållas kort.
De nätverk som arrangerat den senaste tidens protester mot rasism kan vara fröet till en verklig rörelse. Folk blir uppriktigt och heligt upprörda när fascistiska bråkmakare angriper fredliga människor som vill uttrycka sin mening. En ny antifascistisk rörelse har blivit helt nödvändig, men det är dags för något betydligt större och riksomfattande. En sådan kan vara på gång via den facebookgrupp, med över 4000 medlemmar, som startades strax före jul av Crister Enander, Peter Larsson och några till. Det är ingen slump att de talar om en enhetsfront. De är gamla vänsterrävar från Vietnamrörelsens dagar (numera helt organisatoriskt oberoende), som vet hur man organiserar på gammalt hederligt folkrörelsevis. De vet också hur svårt det kan vara och därför hur viktig den formella demokratin är. Jag har tidigare presenterat denna grupp.
Vårt samhälle har alltså redan spruckit sönder (se den inledande filmen), men vi vill så ogärna se det. Den skämtsamme språkvetaren och rutinerade programledaren Fredrik Lindström hade en mycket viktig poäng i sin julbetraktelse i programmet Vinter i P1 på juldagen. Missa för allt i världen inte det. Han konstaterar till exempel att ”Imperier går alltid under i ultrarapid”. Människorna i det sena romarriket visste knappast att imperiet sedan länge var dödsdömt.
Samma sak gäller alltså oss idag. Vårt ekonomiska system är sedan länge dödsdömt, det lever på övertid. En del inser det, men ännu funkar det trots allt för många medborgare. Så länge vi bara ser till att tillväxten kan trissas upp till nya astronomiska höjder med allt mer abnorm konsumtion med lånade pengar (och ökande klyftor människor emellan) ser allt ut att rulla på ungefär som vanligt.
Och då är jag tillbaka där jag började. Ännu så länge funkar det för till exempel oss. Men vi lever på lånad tid och det ekonomiska systemet kommer att gå under. Och vi (fattiga och halvrika) måste göra vårt bästa för att lindra fallet som ofelbart kommer. Jag tror att de 18.000 i Kärrtorp är ett tecken på att människorna trots allt kommer att stoppa de onda krafterna som för närvarande vässar sina vapen och sticker fram sina fula trynen på allt fler ställen runt om i Europa.
Så, god fortsättning på det gamla året och gott nytt … önskar jag oss alla.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: julefrid, Margit Norell, Borgström, Bergwall, Maria Ripenberg, Israel Holmbren, Ture Nerman, Kärrtorp, AFA, Magnus Alkarp, 4 dagar i april, Peter Larsson, enhetsfront, Fredrik Lindström, Vinter i P1, Quick, van det Kwast, Göran Lambertz, Crister Enander
Det är intressant att notera att det börjar växa upp små favelor runt Stockholm. Ett tecken i tiden kanske. Jag bor i Högdalen varifrån filmen är hämtad.
Rothstein vill idag förbjuda allmosandet till dessa människor. Professorn är nog snäll och tycker inte om att tiggeriet växer. Det bär emot att se alla dessa hjälplösa människor överallt på stan. I Göteborg där professorn håller till är läget snarlikt.
Fast jag tror inte att man kan förbjuda allt man inte tycker om…
Liberaler, Moderater och Sverigedemokrater, nu också Socialdemokrater är ju de som idag står på samma sida även när det gäller rasism. Därför får de visa i handling att dom sätter stopp för nyfascisternas framfart!
Alla tiger när Cameron i Englands skriker ut sin vrede över parasiterna (invandrarna). Vad är detta annat än att spä på invandrarhatet?
Är alla dessa som kallar sig demokrater med på att fördöma Camerons uttalanden? Varför demonstrerade ni mot rasism om ni tiger när rasismen visar sin svarta sida? Framför allt, var finns Socialdemokraterna?
Det är självklart jätteviktigt och positivt att så mycket människor, som nu i t.ex. Kärrtorp, manifesterar mot rasismen. Men det är sorgligt att det är så förhållandevis litet debatt rörande högerregeringen vi har i dag. Den är ju upphov till de ökande klyftorna och orättvisorna i samhället som de rasistiska krafterna utnyttjar. Och ännu sorgligare att det alltså är en majoritet av befolkningen som velat ha det så och röstat fram högerkrafterna.
Monica!
Det är just det som är meningen med jobbskatteavdragen. Dvs, att skapa ett 2/3-delssamhälle. De flesta har ju fått det bättre pga alliansens politik. Alltmedan resten har fått förmånen att närma sig misären.
Därför skall man absolut inte förvånas över SDs framgångar. Även om de ger helt felaktiga svar så ställer de de riktiga frågorna.
Janne B!
Är vi inte redan där? I två trdejdelsasamhället alltså. Såg en uppgift häromdagen att sysselsättningsgraden just nu är runt 67%.
Bo P!
Visst är det så, att vi redan är där. Det är därför tragiskt att så många inom vänstern inte har insett detta faktum.
Det finns inget parti som talar för de arbetslösa/utförsäkrade/utblottade och fackföreningarna har släppt allt vad solidaritet heter och blivit ett egenintresse för dem som för tillfället har sitt på det torra.
Just därför är demonstrationer som den i Kärrtorp helt verkningslösa. Om man inte angriper orsakerna till att rasism kan frodas, kommer rasismen att förvärras. Dock tror jag inte att rasisterna utgör mer än någon halvprocent i dagens Sverige. Däremot kommer det att bli mycket värre om SD fortsätter vara det enda parti som ställer de nödvändiga frågorna.
Sossarna med Löfvén har ju redan klargjort att det inte blir några skattehöjningar till förmån för välfärden och V har för gott släppt klasskampen till förmån för semifrågor.
Således kommer SD att fortsätta växa och samhällsproblemen kommer att skyllas på invandringen istället för på utsugningen.
Så länge som all möjlig vänster inte låtsas om det faktum att hundratusentals svenskar – ungefär som hela Göteborg – tvingas leva på 0-7000 kr/mån efter skatt, återstår att söka stöd på annat håll.
I ett sådant läge blir hjälporganisationer som Stadsmissionen mer progressiva då de åtminstone hjälper folk att överleva.
De senaste dagarnas debatt om tiggeriet speglar vänsterns brist på verklighetskontakt. När Rothstein skrev att ett förbud mot att ge till tiggare skulle framtvinga kraftfullare åtgärder av samhället, då ryckte t o m ett par fibbare ut till stöd för detta förslag. Som om det överhuvudtaget längre fanns ett ”samhälle” likt det på 60- eller 70-talet.
Politiska lösningar kräver organisation men så länge som folket är hopplöst oorganiserat, återstår endast vanliga medmänskliga handlingar. Dessa blir fler och fler i takt med att fler blir utslängda och i takt med att alla snart känner någon som drabbats.
Janne B!
Jag tror Bo Rothsteins förslag var satiriskt menat och egentligen med udden riktad mot den främmande fågel i den svenska lagboken som kallas ”sexköpslagen”. Det vore verkligen intressant att veta vilka ”fibbare” som har ryckt ut till stöd för förslaget att förbjuda givande av allmosor.
Knut har en poäng med behovet av enighet och tydlighet i ”kampen” mot ”fascismen”. Det senare är kanske allra viktigast för att enigheten ska sträcka sig längre än till en läpparnas bekännelse.
Om jag förstår Ulla-Britt och Monica rätt så är det den borgerliga alliansregeringen (och till dels socialdemokratins korrupta ledarskikt) som raserat hela välfärden i Sverige och allt kommer att lösas (hur då? undrar man oroligt) bara det blir en S-märkt regering efter riksdagsvalet i höst. Detta förefaller mig vara en något tunn analys av läget för det svenska (och europeiska) samhället i dag. Samtidigt riskerar vi att ohjälpligt splittras genom att partipolitiken sätts i första hand i stället för konkreta sakfrågor.
Det assyriska imperiet lär ha säckat ihop ganska plötsligt.
Ja, Björn, allt är ju relativt! Assyriska riket existerade i ca 1400 år, från ungefär 2000 f Kr till 612 f Kr. Det brukar räknas som den första militära stormakten, och härskade längre än det som vi brukar kalla för ”Romarriket” och väsentligt längre än nutidens pluttriken som anglosaxarnas välde (utgick från Storbritannien) och nuvarande USA-imperialismen.
Assyriernas höjdpunkt var åren ca 900 till lite före 600 f Kr. Under Assurbanipals regim (668 – 627? f Kr) hade riket sin största utbredning, från övre Egypten (norr om dagens Sudan) och upp till mitten av dagens Turkiet samt från Medelhavskusten i väster fram till Persiska gränsen (ungefär den samma som mellan Iran och Irak i dag). Man nådde aldrig fram till Kaukasus och Svarta havet och inte heller till Kaspiska havet, måhända för att sjöfararande aldrig blev någon populär sysselsättning bland assyrierna, som var tämligen nöjda med att vara ett inlandsfolk.
Efter Assurbanipals död utbröt den vanliga maktkampen mellan ättlingarna och minst fyra krigsherrar gjorde anspåk på att leda det sammanfallande imperiet, som försvann efter 15-20 års maktstrider och uppror i alla hörn av den relativt lösa imperiestrukturen. Trots försök kunde någon ny assyrisk stat aldrig upprättas.
Två decenniers fruktlös maktkamp. Är detta plötsligt? Ja, ”ganska” borde nog betonas i sammanhanget!