Mycket har skrivits om Jan Guillou. Vad kan då jag tillägga? Kanske ändå något eftersom vi har rört oss i samma organisaitioner (framför allt FiB/K) i många år och intresserat oss för samma politiska frågor. Jag har dessutom träffat honom flera gånger. Därför ser jag honom säkert på ett något annat sätt än de som endast lärt känna mediefenomenet Guillou.
Hamiltonseriens intressanta politiska resonemang var alltför inlindade i spionromankostym och var inte värt läsmödan. Jag läste bara den första och den sista. Arnserien slukade jag för att jag där lärde mig mycket om medeltiden. Ondskan var den i mitt tycke mest gripande berättelsen, fullt i klass med Flugornas herre. I memoarerna anar man att den berättelsen är hans urberättelse och att den mognade fram under lång tid. Därför blir den så äkta i sin gestaltning att den drabbar stenhårt.
Memoarerna Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv är en av hans bästa böcker. Här är den berättande reportern i gång igen. Klart, redigt och stilsäkert. Då är Jan Guillou som bäst. De nio sidorna om ”Den underbara tiden i isoleringscell” (258-266) hör till det bästa jag läst på länge. Det är i kampen mot den omöjliga övermakten som människan Jan Guillou träder fram som klarast och kommer till sin rätt. Inte oväntat känner han sig som Greven av Monte Cristo, vilket ger honom en nästan omänsklig styrka. Jag tror på den berättelsen.
Han är däremot alls inte alltid sympatisk, tvärt om faktiskt. Många redovisningar av misstag och blamager är alltför iskallt beskrivna med en slutknorr där han själv drar det längsta stråtet. Men mobbningen på publicistklubben (sid 458) var på riktigt. Det känns när man läser den. Där fick han sig en riktig knäck. Att han i ett senare avsnitt ändå fick sin revansch på Göran Elvin stör inte den bilden.
Han var väldigt nöjd med sin roll som programledare i Rekordmagasinet. Insikten att han skulle vara sig själv i rutan med uppkavlade skjortärmar – inte stajlad á-la programledarnormen – var förstås helt rätt. Men det var ändå inte programledaren i de programmen som var det bästa, det var programinnehållet. Jag tyckte dekor, övergångar och tonen i studion var ganska stel. Men som sagt, det mesta av innehållet var högintressant. Höga tittarsiffror blev det, vilket är ett bra exempel på att innehållet är viktigare än formen. Ett nog så viktigt faktum att fundera över idag när media till övervägande del konkurrerar med formen.
Det finns mycket mer att säga om Jan Guillous nutidshistoria. Fler avsnitt blir det i denna min lilla Guillouserie.
Bild av Ida D (Ida Djanovic) som är en stor beundrare av Jan Guillou och driver hemsidan Forum för frihet.
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 2
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 3
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 4
Andra bloggar om: Jan Guillou, memoarer, Ordets makt och vanmakt, Ondskan, Arn
Det enda jag vill kommentera är att jag också tyckte bäst om Ondskan.
I dagens kolumn av Jan Guillou i AB pekar JG på hur dagens liberaler behandlar meningsmotståndare som ”undersåtar”, som bara har att lyda, inte behöver övertygas, alltså ganska olikt det som vi har lärt oss om liberalismen.
Att Erik Helmersson på DN har andra uppfattningar än JG är OK, att han argumenterar för dem är också OK. Problemet är att han inte gör det, men ger sken av det, och sedan kräver att vi som läser ska följa honom.
Det har varit samma sak i världsmåttstock de senaste 20-25 åren: liberalismen vädjar inte längre (som de gjorde förr) till vårt förnuft och våra kunskaper, utan till vår osäkerhet och ängslan.
Vi såg det i förspelet till Irakkriget 2003, vi ser det senaste i de påstådda gas- och giftattackerna: inga försök till övertygande resonemang, utan pang på med icke underbyggda, inkonsistenta eller ologiska påståenden som vi MÅSTE tro på.