Östhammar i skuggan av storpolitiken 1994

1994 var på riksplanet ett politiskt händelserikt år. På våren slutförhandlar Sverige och EU villkoren för svenskt inträde och en socialdemokratisk ”extra partistämma” röstar ja till svenskt EU-inträde. Ny läroplan (Lpo 94) införs från höstterminen. Tony Blair blir partiledare för brittiska Labour. I augusti lämnar de sista ryska ockupationstrupperna Estland och Lettland, som blir fria. I valet 18 september får Socialdemokraterna får 45,3% och har majoritet tillsammans med Vänsterpartiet. Ny demokrati åker ut och Miljöpartiet återkommer. Ingvar Carlsson bildar regering med Göran Persson som finansminister. Den 13 november röstar svenskarna med knapp majoritet ja till EU. Den 28 november röstar norrmännen nej. Den 15 december beslutar en enhällig riksdag om att gå med i EU. 28 september förliser Estonia. Och under året sänks A-kassan till 70%, fyra partier gör upp om ett helt nytt pensionssystem, Stig Malm ersätts av Bertil Jonsson som LO-ordförande, det statliga Postverket blir vinstdrivande bolag, SSAB privatiseras och Sverige går med i PFF (Partnerskap för fred).

Väsentliga komponenter i det nyliberala systemskiftet kom alltså detta år – och Socialdemokraterna återerövrade regeringsmakten. Mot denna storpolitiska fond ska man se det som utspelade sig även i det lilla Östhammar.

***

Trots att det var valår var aktiviteterna lokalt närmast obefintliga. Sponsrade utskick och centralt producerat valmaterial distribuerades till oss medlemmar för utdelning i brevlådor i närområdet. Mycket blev säkert liggande hemma hos folk. Jag gjorde min plikt trots att jag ännu inte bestämt mig för att rösta S. Lådvis med förstamajmärken spreds bland medlemmarna för försäljning. Det årets märke hade för första gången den nya kontroversiella S-loggan, den stiliserade rosen. Någon redovisningen av försäljningen kom inte på tal vad jag kan minnas. Jag har min låda kvar, allt är fortfarande osålt.

Efter sommaren sammankallades i alla fall S-föreningen. Nu gällde det det traditionella uppsättandet av valaffischer. Gubbarna – för vi var bara gubbar – visste precis vad som skulle göras. Man behövde knappt talas vid, det bara rullade på. Jag stod som fånig åskådare till den halvstumma planeringen. De gamla träställningarna fanns visst i någons uthus eller i något kommunförråd. Spett och slägga, hammare och spik, penslar och klister ordnades fram som inför alla tidigare val. En av de gamla trotjänarna kollade med de övriga att det var okej att han som vanligt köpte ut en platta starköl på föreningsen bekostnad. Alla nickade instämmande, utom den sympatiske enmansvalberedaren B, som tyckte det hela var lite pinsamt med mig som åskådare. ”Men vi får se till att plakaten inte kommer på sned i alla fall”, sa han i ett försök att skämta till den märkliga situationen.

Valet gick utmärkt. S fick egen majoritet i fullmäktige. Birger Norén var den självklare kandidaten till finanskommunalrådsposten. Ingen andades om något annat.

Elva dagar efter valet, den 29 september, hade vår S-föreningen nomineringsmöte till styrelser och nämnder. Biger Norén var frånvarande för ovanlighetens skull, vilket lättade på diskussionsklimatet.

Eftersom jag ville förändra kommunens skolpolitik på väsentliga punkter, var jag tvungen att tala emot ett återval av den tidigare S-ordföranden D i Barn- och utbildningsnämnden (BUN). Denne hade tidigare fört en rent destruktiv linje. Jag hade försökt diskutera skolpolitiken med honom direkt vid flera tillfällen, men helt misslyckats att nå fram med minsta lilla skoltanke. Han var närmast hatisk till skola i allmänhet och lärare i synnerhet, en för den tiden ganska typisk sosse i dessa avseenden. Mycket gammalt skolhat (läs klasshat) tog sig detta skeva uttryck inom partiet sedan ganska lång tid. D var ”Metallare”, som gjort facklig och på senare år även politisk karriär. Ordförandeposten i BUN tillsammans med övriga arvoderade uppdrag innebar ett heltidsarbete för honom. Han var alltså beroende av det och ansåg sig självskriven till posten.

Denna S-falang var stark i Östhammar och hade Norénarnas fulla stöd. De var många förskollärare och fritidspedagoger och de värnade frenetiskt barnomsorgen och dess pedagogik på en vettig ”kunskapsskolas” bekostnad. Det här är en viktig orsak till Socialdemokraternas helt misslyckade skolpolitik de senaste 30 åren.

Jag fick trots allt stöd för mitt förslag att inte föreslå D till BUN-ordförande av mötets enda yngre kvinna C, som dessutom nominerade mig till BUN, vilket möjligen var lite väl provokativt. Även andra talade om D:s olämplighet, men på grund av hans jäv. Han var nämligen sambo med en av rektorerna för gymnasieskolan. Resultatet blev att vår S-förening uttalade sig emot C som BUN-ordförande och att jag nominerades till ledamot i kulturnämnden.

Nomineringsproceduren genomfördes i alla föreningar med något liten livslåga i behåll. Det här var nämligen det enda som fortfarande ansågs viktigt för de aktiva partimedlemmarna. De som inte tagit sig in på fullmäktigelistan konkurrerade nu hårt om övriga arvoderade poster i styrelser och nämnder. Att välja någon ny från basplanet till en tung post i en tung nämnd var för den tunga majoriteten en omöjlighet. Då skulle ordningen och lugnet brytas. ”Antalet tjänsteår” hade blivit helt avgörande. Tunga poster fördelades som belöning för lång och trogen tjänst. Att frångå detta krävde exceptionella förhållanden; tjänstefel, lagöverträdelser eller möjligen jäv. Dock, frågan om jäv var känslig med tanke på alla Norénare, som ju var ett närmast arketypisk exempel på svågerpolitiskt välde. Östhammars socialdemokratiska partiorganisation var omvandlad från en aktiv politisk folkrörelse till vad Jan Myrdal så träffande beskrivit som ”en köbildning”.

Vad de små S-föreningarna framförde i sammanhanget vägde emellertid lätt på AK:s repskap, eftersom storindustrin Sandviks stora S-förening kontrollerade en majoritet av AK:s valda delegater. D var alltså ganska säker på att bli vald. Att en kaxig nykomling och dessutom någon slags vänsterextrem lärare skulle lyckas få majoritet till att inte utse D var mycket osannolikt.

Jag hade även tagit upp frågan om D:s olämplighet i arbetetarekommunens styrelse (AK-styrelsen), där jag också slunkit in som suppleant. Det blev ett enhälligt uttalande mot D som BUN-ordförande. Förklaringen till att jag kunde få igenom det var att Birger Norén och hans närmaste vapendragare för en tid sedan lämnat AK-styrelsen. Skälet till det var att Birger blivit till bristningsgränsen irriterade på ombudsman A och tyckte det var meningslöst att sitta med där. Istället för Birger hade hans svåger, han som också placerats i BUN, insatts i AK-styrelsen. Genom honom tänkte förstås Birger fjärrstyra AK-styrelsen. I övrigt styrde Norénarna S-politiken via fullmäktigegruppen, ibland med AK-styrelsen närvarande.

Jag förvånades över att AK-styrelsen – lokala partistyrelse – hade så få möten och att mötena ofta bara var en utflykt eller att någon kom och berättade om något aktuellt ämne. Det hade förvandlats till en liten studiegrupp.

Efter att AK-styrelsemötet nu antagit uttalandet mot D tänkte jag att D omöjligt skulle kunna bli kandidat till BUN-ordförandeposten. För att vara riktigt säker begärde några dagar efter mötet en kopia på protokollet från A. Jag fick då beskedet att det ännu inte var klart. Andra gången hände samma sak. Tredje gången jag frågade och det fortfarande inte var skrivet förstod jag att något hade hänt. Jag pressade den timide A med mina frågor, varpå han till slut tillstod att Birger Norén gått i taket över AK-styrelsens uttalandet och givit honom en rejäl skrapa. A var alltså så rädd för Birger att han inte vågade skriva det där protokollet. Förmodligen hade resten av AK-styrelsen också fått ta emot ovett från Birger för de låtit sig förledas av den infiltrerande och intrigerande vänsterextremisten. Ingen mer än jag frågade därefter efter protokollet. Birger hade satt sig som en propp på frågan som om uttalandet aldrig tagits.

Den 28 oktober kom så det avgörande AK-repskapet i Frösåkersskolans aula. Ett 60-tal delegater var närvarande. Barbro Andersson Öhrn, som efter det framgångsrika valet återfått en riksdagsplats, var ordförande. Ombudsmannen A skötte formaliteterna. Birger Norén var laddad. D var frånvarande (sjukskriven för överansträngning) – men valbar. Valberedningen föreslog D till ordförandeposten i BUN. Jag begärde ordet och argumenterade för att D var en olämplig person på grund av att han tidigare fört en skadlig skolpolitik. Jag nämnde förstås AK-styrelsens och min lokala S-förenings uttalanden. Jag fick medhåll från några unga kvinnor. Några andra pekade på jävproblemen.

Så blev det då dags för ett Birger Noréns myndiga anförande, det som skulle ställa allt tillrätta. I vanlig ordning reste han sig, vaggade lite, pausade effektfullt för att höja spänningen, och anlade den karaktäristiskt halvslutna blicken för att koncentrerade sig. Så inledde han med att i lugn ton ställa sig helt på D:s sida, motiverade sitt ställningstagande med att lojala medarbetare inte skulle behöva ta emot skit på det sätt som skett. Så beskyllde han i klarspråk mig och andra för att driva kampanj, ja skamlig häxjakt, mot D.

Därefter vågade ingen mer begära ordet. Jag fann det meningslöst att fortsätta diskussionen. Ordförande Andersson ingrep då effektivt genom att konstatera att diskussionen var avslutad och skyndade vidare i proceduren. Två ytterligare personer nominerades som BUN-ledamöter, båda politiskt aktiva förskollärare, tillika ”Norénare”. Plötsligt fanns en person för mycket på listan, vilket ledde till begäran om sluten omröstning för att få fram vem som skulle strykas. A fick bråttom organisera lappskrivning och att hålla reda på röstlängden så att inget valfusk skulle kunna förekomma. Minns inte hur de löste röstproceduren, men vi köade upp och lade våra lappar i en papperskorg. Efter en lång paus återkom rösträknarna och meddelade resultatet. Den kvinnlige, sist nominerade och minst besläktade Norénaren kom på sista plats. Näst sist kom D.

Min dagbok säger inget om röstsiffrorna här, men D slank alltså med på ett bananskal.

Kvar fanns nu frågan om D skulle föreslås som ordförande. Om detta blev det ännu en sluten omröstning. Ja eller nej på en lapp i papperskorgen och sedan rösträkning. Det blev 33 ja och 24 nej. Alltså den minst önskade BUN-ledamoten skulle nu föreslås till ordförande.

Efteråt var jag trots allt ganska nöjd. Diskussionen hade åtminstone lett till att D kom näst sist på BUN-listan samt att så många som 24 av 57 fåtts att rösta emot honom som ordförande. Hans ställning var rejält försvagad, liksom för övrigt även hela Norénfalangens. Inte på länge hade de mött så mycket motstånd.

Fortsättning följer …

Bloggportalen: Intressant

Andra bloggar om: , , , ,

Föregående artikelMina år med Socialdemokraterna, del II
Nästa artikelMina år med Socialdemokraterna, del IV
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

5 KOMMENTARER

  1. Alltmer intressant. Kan rentav bli en ny kortmemoar? ”Socialdemokratins nedgång och fall. En gräsrotsberättelse”.

  2. Jag jobbar mig igenom mina gamla dagböcker. Får väl se var vi hamnar. En intressant återresa även för mig.

  3. Knut!
    Här några rader, som jag just mejlat till Piteå-Tidningens insändarsida. Ingen direkt kommentar till din ”memoar”. Men som ett bidrag till samma diskussion kan de väl betraktas.

    Partierna sina förtroendevaldas fackföreningar?

    I riksdagvalet tidigare i höst ville (S) ge lite mer till sjuka och gamla och arbetslösa och (M) lite mindre. Skall vi av detta dra slutsatsen att (M) är innanförskapets och de arbetandes parti, medan (S) är utanförskapets och de icke-arbetandes.

    Ja, det vill moderaterna. Och socialdemokraterna har inget bra svar på den utmaningen!

    En gång i tiden bildades Socialdemokraterna som det organiserade lönearbetets politiska gren. Och Moderaterna eller Högern som det då hette som det organiserade kapitalets politiska gren.

    Men om detta vill varken (M) eller (S) idag tala högt. Trots att de måste vara underkunniga om att de två verkligt tunga intressestrukturerna i vårt land fortfarande är å ena sidan det organiserade lönearbetet och å den andra det organiserade kapitalet. Och att de på samma sätt måste vara underkunniga om att något organiserat ”innanförskap” överhuvudtaget inte finns. Och inte heller något organiserat ”utanförskap”.

    Så vilka företräder egentligen (S) och (M) idag, utom sig själva? Eller är det faktiskt så som en socialdemokratisk riksdagsman sa häromdagen, att de svenska partierna överlag idag mest ser ut som om de var sina respektive förtroendevaldas fackföreningar.

  4. Komma tillbaka som vad? ”Min” socialdemokrat är idag bara vik. riksdagsman. Hans ordinarie plats gick till en SD-are.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.