Efter valet 1994, som ju var mycket framgångsrikt för oss Socialdemokrater, fortsatte D sin kamp om ordförandeposten i BUN. Du kanske behöver repetera inledningen på historien om D? Nå, för mig var frågan närmast hur länge BUN:s S-ledamöter lojalt skulle sitta där utan att säga något eget? Hur länge skulle Birger Norén kunna stödja D i strid emot Arbetarekommunens styrelse, som klart uttalat – protokollfört – att man saknade förtroende för D. Birger hade fått uppdraget att meddela saken till D, vilket han förmodligen aldrig gjorde, eller gjorde på sitt speciella sätt.
I mars 1995 hade Centers gratistidning Upplands Nyheter en artikel som berättade om en härva på Bruksgymnasiet i Gimo. D, hans sambo (biträdande rektor på Bruksgymnasiet i Gimo) och Birger Norén var huvudpersoner. Kommunrevisorerna hade rapporterat att sambon varit på ”studieresa” till Island (med D som resesällskap) på Bruksgymnasiets bekostnad. Kommunens skolchef hade inte ens informerats om resan. Räkningen var attsesterad av sambons underlydande som på sambons uppdrag även attesterat räkningar för ytterligare 130.000 kr, bl a en för färganalys på 1000 kr. Birger Norén hade på UN:s fråga svarat att det fanns svårare frågor på Bruksgymnasiet än frågan om dessa räkningar. Sambon hade sökt en högre tjänst och Birger uteslöt inte att hon kunde få det jobbet.
Privat talade BUN-ledamöter förvånansvärt öppet med mig om saken. Man verkade överens om att D borde bort. D var sjukskriven, men uppträdde som om misstroendeförklaringen inte existerade. Då och då dök han även upp i nämnden och slet åt sig ordförandeklubban från ställföreträdaren F.
Situationen i partiet var för mig helt obegriplig. När jag försökte nysta i saken med ombudsman A ojade denne sig: ”Det är så tråkigt att vår ordförande (Birger) inte gör det han ska.” Jag kom ingen vart. Månaderna passerade medan alla ansvariga höll andan. Jag funderade till slut på om det möjligen fanns generande hållhakar mellan dessa ledande gubbar, som lett till hemliga uppgörelser och som hindrade dem att offentligt avslöja varandras lik i varandras garderober. Eller var det bara uttryck för en osund kultur av maffiotiskt ”Kameraderei”?
På ett BUN-möte i slutet av juni hoppade D – trots sin sjukskrivning – in som ordförande. Nämnden gjorde då ett utspel mot några rektorer för att i ett projektet inte ha följt kommunens riktlinjer. D uttalade sig i UNT och hotade med att dessa skolor skulle tvingas återbetala pengar till BUN om inte … Ingen i nämnden reserverade sig. D kunde alltså åter uttala sig som BUN-ordförande, trots att han enligt beslut saknade partiets förtroende.
Jag tipsade UNT och föreslog att de skulle fråga Birger Norén om saken. Minns inte om de gjorde det. Det hela hade kanske blivit lite för invecklat för att göra artikel av.
I slutet av augusti sammanträdde arbetarekommunens representantskap. Inför mötet sammanträddes och intrigerades det på många håll. Mötet inleddes med att riksdagsman Barbro Andersson – som vanligtvis var ordförande – helt överraskande föreslog att alla närvarande skulle ha rösträtt, inte bara delegater alltså. Inga invändningar framfördes torts att detta ställde alla stadgar åt sidan och alltså var djupt odemokratiskt.
Vi möttes nu alla öga mot öga – utom Birder som av någon anledning var frånvarande – laddade för strid. Jag upprepade mina käpphästar, men reaktionerna var märkliga och i mina öron lätt förvirrande.
En kommunstyrelseledamot ansåg visserligen att D obstruerat mot partiet, men att inget kunde göras förrän fullmäktige utsett en ny. Tf BUN-ordförande F höll en lång och intetsägande presentation av den just antagna skolplanen varpå ordet lämnades fritt. Tystnaden blev kvävande. Alla väntade på att jag skulle begära ordet. Jag höll mig ifrån plandiskussionen och tog istället upp misstroendet mot D. Jag bad om en förklaring på rådande förhållanden. Varför föredrog inte D skolplanefrågan? Ingen svarade. Det blev åter pinskam tystnad. Då ingrep Barbro Andersson och sa att frågan om D inte skulle diskuteras utan bara skolplanen. Jag invände mot detta och ställde åter mina frågor. Återigen tystnad.
Då vände jag mig direkt till D och frågade honom varför han inte drog sig tillbaka. Han reste sig upp och uttalade sig myndigt ”å nämndens vägnar” att det var bråttom att få den redan antagna planen antagen och menade att jag försökte sabotera arbetet. Jag replikerade att det faktiskt var otillbörligt av D att tala ”å nämndens vägnar” under nuvarande omständigheter.
Någon annan inflikade något om att planen måste behandlas nu. Min fråga blev då hur repskapet skulle kunna ta ställning till något de inte ens kunnat läsa igenom, varpå en meningslös formaliadiskussion om huruvida repskapet i förväg skulle ”godkänna” kommunala planer eller bara ”ta del av dem”.
En av mina vänner stack då in en listig fråga om hur läget var i nämnden. Var hela BUN enig om den redan antagna planen, även de borgerliga alltså? D svarade då att så var fallet. Tf ordföranden F anade att D trampat i en fälla och försökte gjuta olja på vågorna genom lite surr om att borgarna först hade varit emot saker som de senare motvilligt gått med på. Finns dessa punkter redovisade i protokoll? blev följdfrågan. Den fick inget begripligt svar.
Jag förstod nu att loppet var kört och slängde ur mig att jag tänkte skriva offentligt om saken, vilket jag inte gjort förrän nu 15 år senare. D pratade ännu en gång grötmyndigt om att hela nämnden nu var överens om att man måste arbeta konstruktivt tillsammans i ömsesidig respekt … Medan han pratade tog jag min portfölj och lämnade lokalen. I praktiken hade D nu återtagit sin position som BUN:s ordförande, men ännu var det protokollförda misstroendet inte upphävt.
Den 22 november 1995 hade S-föreningen styrelsemöte, där Birger och jag åter möttes. Förhållandena i BUN kom förstås upp. Birger var först tyst och lyssnade, men tog sist av alla till orda i sin typiska stil:
”Jag har aldrig gillat häxprocesser. När D var sjuk försökte F ta över, fast dom valde honom på nomineringsmötet. F går omkring och säger att han ska sluta jobba för han har så bra arvoden som ordförande i BUN. Nej, jag stöder D mot dom som plötsligt ändrat sig och nu vill ha bort honom. Inget har hänt när han varit borta, men ändå ändrar sig hela bunten. Och så tillade han: För inte ut det jag nu har sagt!”
Det sista kunde jag förstås inte lova. På mötet framkom även att den hedersamme ordföranden i kommunfullmäktige också stödde D. Han och Birger ansåg att partiet lojalt måste stå bakom alla som nominerats. Det här betydde att partiets två viktigaste företrädare i kommunen stödde D – emot AK´s styrelse, d v s partiet. Det här kunde utvecklas till en ståtlig konflikt inom partiet. Birger Norén spelade ett högt spel, men han kände sina partikamrater och visste att det mest sannolika var att ingen skulle orka (våga) driva frågan inom partiet mot honom.
Men! några dagar senare stod det att läsa i UNT att D hade avgått som BUN-ordförande och dessutom funderade på att lämna alla politiska uppdrag och partiet. Han stod inte längre ut med klappjakten, sa han. Tills vidare skulle en moderat BUN-ledamot, som tidigare varit ordförande, ta vid, trots att nämnden hade s-majoritet. En totalsågning av F, som hoppat in under D:s sjukskrivning.
Dagarna före julen 1995 blev det klart att Birger Noréns svåger skulle bli ny ordförande efter D. Från partiet uppgavs att skälen till att D avgick vara att hans sambo var ”resultatenhetschef” på Bruksgymnasiet, vilket gjorde honom olämplig som ordförande. Att Birgers svåger var resutatenhetschef på en barnstuga (numera kallad rektor i förskola), och att han i nomineringsproceduren avsagt sig fortsatt ledamotskap i BUN p g a att han var just resutatenhetschef på en barnstuga, fick man försöka glömma. Ingen var näsvis nog att påpeka denna uppenbara motsägelse, inte ens tidningarna intresserade sig.
Birger Norén förlorade striden om D, men fick sin svåger som ordförande i kommunens viktigaste nämnd. Det hela framstod som klockren nepotism och oerhört grönköpingsmässigt. Men förmodligen fanns ganska rationella men högst informella uppgörelser i bakgrunden.
D fick genom partiets och LO:s försorg jobb som folkhögskolelärare. Honom gick det ingen nöd på. Han passade kanske bättre där. Birgers svåger var emellertid inte så lättstyrd som möjligen Birger hade hoppats. Eller så var det hela bara en nödlösning. Slutresultatet för dem båda blev att de efter några år på olika sätt försvann ut ur politiken. Men det är en annan historia.
Fortsättning följer …
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Östhammar, kommunalpolitik
Knuts skildring av sin tid som socialdemokrat i Östhammar är ett oerhört viktigt bidrag till att förstå varför detta stora fantastiska parti nu hamnat i totalt bakvatten. Det finns många Birger Norén i landet och den nepotism och vänskapskorruption som visas här är nog tyvärr ganska vanlig. Förutom att ”D” och hans sambo hamnat fasligt nära ren brottslighet.
Och som framgår kan detta fortsätta så länge medlemmarna inte aktiverar sig. En väckarklocka måste ringa – om vi inte skall ha moderater för evigt i regeringen.
Det är viktigt att SAP reser sig. Moderaterna kommer nämligen inte kunna möta framtiden, eftersom skattesänkarpolitiken leder till kriser, bubblor och elände.
Förvånansvärt att du Svante betecknar S som ”detta stora fantastiska parti” och jag kan fullt ut förstå hur (S)törst Bäst och vackrast har hamnat i (S)lut ledet mot bakgrund av vad Knut nu redogör för! Framtiden ter sig högst osannolik för detta parti som de s.k arbetarna lämnar i en (S)tridande (S)tröm!!! Tack och lov! Alliansregeringen är en trovärdig och hållbar lösning för ett framgångsrikt Sverige i tiden och omvärlden.
Vänstern går samma väg – en utförslöpa med Ohlyansen. Stig Henriksson (V) i Fagersta är ett undantag. Sund och seriös samverkan står han för!
Knut! tack för din vassa penna och ditt sunda skarpa intellekt! Min far var byggnadssnickare och tvångsansluten till SAP. Han blev liberal! Om detta kan ni läsa i ”Politiker berättar” utgiven av http://www.betydelsefulla.se
Anita!
Vi har haft givande samtal många gånger. Men vi drar olika slutsatser av det vi upplevt. Läser just den stora Olof Palme-biografin. Palme var en överklasskille liksom jag (fast många trappsteg över mig), medan din pappa var snickare. Våra vägar korsas på något konstigt sätt. Liberalismen har i mina ögon blivit en oframkomlig väg. Valfrihet och marknad är oanvändbara som generallösningar i dagens värld. Men Socialdemokraterna är illa ute ännu en lång tid tror jag. Ska på möte med partikamrater ikväll. Det var länge sedan sist.
Anna Lilja-Stenholms inlägg är intressant. Så resonerar förstås folk som utsatts för Norénare och ”D”. Men när jag skriver om SAP som detta stora fantastiska parti så beskriver jag partiet med hela dess historia, som också är min egen släkts historia. Min farfar var med och bildade kommunalarbetarförbundet på slutet av 1800-talet. En av mina fastrar var med i ungdomsklubben ”Revolt” i Stockholm i början av förra seklet. Hela släkten lyftes ju i det stora samhällsbygget som leddes av SAP och där politiken möjliggjorde skapandet av ett av de mänskligaste samhällen som någonsin existerat i den verkliga världen. Naturligtvis blev det ”inte bra”. Det blir det bara i drömmarna. Själv har jag varit klubbordförande i SSU och organiserad i Socialdemokratiska studentförbundet samtidigt som jag var FIB/K aktiv på sjuttiotalet.
Nu får vi titta på Norénare och folk som ”D”, medan bonusdirektörer och andra skor sig. Samtidigt som vanliga människor med cancer inte får sjukpenning tack vare den nuvarande regeringens skattesänkarpolitik.
I sanning så behöver vi restaurera ett stort fantastiskt parti. Hur det skall gå till vet jag emellertid inte – men tar tacksamt emot förslag. Det börjar bli bråttom.