Valet 1994 gick som vi vet mycket bra och den nya S-majoritetens alla förtroendevalda skulle nu trimmas ihop till något som skulle kunna liknas vid ett samspelt politiskt lag. Men alla motsättningar, skiftande intressen, gamla oförrätter och osunda vänskapsband fanns där djupt inkapslade. Dessa berördes bara i trånga sällskap bakom ryggar och stängda dörrar och blev till skvaller.
För min del inleddes en period av riktigt kommunalpolitiskt arbete. Jag skulle för första gången ta plats i ett formellt demokratiskt organ, Kulturnämnden. Den 24 november sammankallades alla tillträdande S-personer till upptaktsträff. Jag kom att sitta bredvid en ung glad tjej från Gimo. Efternamnet skvallrade om att hon var dotter till en känd S-politiker. På min andra sida satt en med mig jämnårig kvinna, även hon från Gimo. Hon hade liksom jag engagerat sig i politiken det senaste året och var mycket entusiastisk och på hugget. Av någon anledning hade hon – helt emot traditionen – fort fått en plats i fullmäktige och släppts fram till en plats i kommunstyrelsen. Hon var liksom Birger glödande motståndare till EU. Birgers svåger (förskollärare och dagisföreståndare) hade blivit ordinarie i BUN. Ingen talade om jävproblem när det gällde honom. Missionspastorn i Östhammar hörde också till de nyvalda. Hon hade direkt placerats högt på fullmäktigelistan för att sprida lite moralisk glans och nu kommit in i fullmäktige och fått en plats i Socialnämnden. Henne kände jag en del och hoppades på lite intellektuellt och moraliskt stöd från. Men hon blev en besvikelse, jag såg henne aldrig mer och hon hade stor frånvaro från fullmäktige.
Så blev det dags för mötets sedvanliga Birger-anförande. Det formades till en slags vädjan om öppnare diskussioner om kommunpolitiska frågor. Alla nickade instämmande, men ingen hade något att tillägga. Varför diskussioner alltid tystnade när Birger var i rummet kunde man ju inte ta upp. Jag dristade mig i alla fall (som vanligt) till ett litet inpass. Först instämde jag i Birgers önskan om mera diskussioner och tog sedan upp kommunens dåliga skolpolitik som exempel. Den måste diskuteras och jag påtalade att nya BUN skulle bli mycket svag med D som ordförande. Då fräste Birgers nyinvalde svåger mot mig så att diskussionen åter dog. Min bordskamrat, den nyvalda kvinnan från Gimo såg skrämd ut.
Julen kom och ett nytt år. 1995 satsade Volvo fem miljarder kronor i fabriker och nya bilmodeller, bland annat en storsatsning i Uddevalla. Alkoholimporten till Systemet och restauranger blev fri. Carl Bildt blev EU:s medlare i Bosnien. FN släppte in Bosnienserbiska armén (BSA) i Srebrenica, vilket ledde till slakt på 8000 bosniska muslimer. Kroatien genomförde Operation Storm som rensade ”sitt område” från serbiska skyddstrupper och serbiska civila. Det orättfärdiga Daytonavtalet skrevs under i Paris under stort tryck från USA och EU. Ingvar Carlsson meddelade sin avgång till mars 1996. I svenskarnas första val till EU-parlamentet deltog 41,2% och Miljöpartiet fick starkare stöd än i riksdagsvalet. Mona Sahlin fick sin Tobleroneaffär och lämnade regeringen. Sveriges försvarsminister Thage G. Peterson vägrade tillsätta en utredning om svenskt medlemskap i NATO.
Kulturnämnden hade under föregående valperiod lanserat begreppet ”kulturturism” som något mycket angeläget. Den ställdes emot Bert Karlssons motbjudande ”sommarlandsturism”. Kultur kontra kommersialism, fint mot fult alltså. Nämndens vice ordförande (efter valet) var en driftig centerpartistisk kvinna E, som kunde politikens alla formella manövrer och informella finter. E var en mycket mer kompetent ordförande än A. A var å andra sidan mycket snällare, vilket inte var till någon hjälp. I praktiken styrde E fortfarande, fast nu genom A. Och, ”kulturturismen” var alltså deras gemensamma skapelse.
Turismen hade under 90-talet fått allt större betydelse för hela kommunen som en viktig näring vid sidan om de stora industrierna Sandvik och Forsmark. Nämnden utmålade sig som garant för att ”kulturen” skulle bli motorn i utvecklingen av turismen. Inte något ”sommarland” alltså. Näringslivskontoret kunde eventuellt få vara med på ett hörn, men makten skulle ligga i kulturnämnden – ansåg kulturnämnden.
Det här var nämndens politik när vi nyvalda klev in på första mötet. Jag kände knappt till det och reagerade inte nämnvärt i början, för visst lät det trevligare mer ”kulturturism” än ”Bert Karlsson-turism”. Det fanns dock krafter som var minst sagt skeptiska till ”kulturturismen”. De såg den som lätt världsfrånvänd. Allt kan inte vara små mysiga gårdsbutiker och hembakade bullar. Turismen måste dra mycket folk till kommunen och inriktas på att ge ordentligt klirr i stora och små företagares kassor. Och då krävs det även stora satsningar på stora anläggningar. Dessa ansåg förstås att det var fel att låta kulturnämnden ha hand om turismen. Ansvaret borde placeras där övriga näringslivsfrågor fanns. Birger Norén hörde till skeptikerna.
Därför blev det viktigt för kulturnämndens S-ledamöter att driva igenom sin politik mot Birger Norén & Co. Jag fick därför till uppgift att författa en skrivelse för att motivera varför ”kulturturism” skulle vara partiets linje gentemot den kapitalistiska ”Bert Karlsson-turismen” och att turismen därför skulle sortera under kulturnämnden. Jag gjorde min läxa och A blev överförtjust över mitt ”fantastiska arbete” med ”turimskrivelsen”. På en organisationsträff med Birger och de andra cheferna (S) hade A fört fram idéerna om ”kulturturismen”. A berättade senare för mig att Birger ”gått i taket och beskyllt k-nämnden för att driva kampanj mot honom”, men att han tagit sitt förnuft till fånga efter att ha tagit del av ”k-nämndens” skrivelse. A hade också föreslagit att skrivelsen skulle bli en motion till AK-årsmötet, men det hade Birger dock inte nappat på.
Jag minns inte vad jag skrev i den där skrivelsen, men det var säkert politiskt korrekta vänsterschabloner för det kulturella mot allt kommersiellt, idéer som jag egentligen redan då var mycket skeptisk till. Jag är glad att jag inte hittar den i mina gamla anteckningar. Med tiden insåg jag att nämndens idéer om ”kulturturism” verkligen var världsfrånvända och övergick till skeptikerna.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Östhammar, EG-frågan, Birger Norén, Daytonavtalet, kulturturism
Knut!
Det var länge sedan jag kollade in din blogg och andras, men finner att du levt i ett Lasse Mohlinskt Östhammar. Jämför vi våra liv, så blev jag kommunpolitiker i Socialnämnden samma år för Miljöpatiet och satt där i tre perioder.
Krattan nummer 5/2010 har nu kommit ut med en recension av din bok, du får den i brevlådan endera dagen.
Jag tackar på förhand för Krattan. Jag ska läsa och överväga en prenumeration. Jag har prenumererat på alldeles för många tidningar utan att läsa dem genom åren. Har slutat med det (att prenumerera på dem alltså). Senast var det ETC:s Uppsalaedition som jag slutade med efter att jag inte hunnit läsa. Den är inte tillräckligt angelägen för mig. Är trött på ”allmän vänster”. Politik är allvar (den går ju över lik), inte bara välvilja.
Knut!
Du skall inte prenumerera av plikt, även jag har minskat ned antalet prenumerationer både av ekonomiska skäl och för att jag inte hinner med att läsa.
Annars var väl det vår egen ”store rorsmans” främsta valspråk: ”Politik är att (väl)vilja!”. Något att begrunda nu när likhögarna växer i de socialdemokratiska rörelsekorridorerna!