2009 kom boken Pol Pots leende av den begåvade författaren Peter Fröberg Idling. Från ingenstans dök han upp och satte åter Kampuchea 1975-1979 på kulturdebattens dagordning.
Jag hade då med stort besvär lagt Kampucheafrågan bakom mig. Jag ogillade fortfarande att frågan kunde ses som en vattendelare mellan goda och onda människor på vänsterkanten. Jag ansåg inte att allt var klarlagt. Jag tvivlade fortfarande. Därför kunde jag inte säga att de Röda khmererna var det värsta som skådats sedan Nazisterna och Stalinisterna förintade sina motståndare med industriell effektivitet. Jag samtyckte med de mest utskällda om att en undersökning av det som skedde i Kampuchea 1975-1979 borde göras i ett större sammanhang som även inbegrep kolonialmakternas (främst USA:s) tidigare härjningar i landet. Men jag behöll mina frågor för mig själv. Att tvivla som jag gjorde kunde man inte längre göra öppet. Jag försökte helt enkelt förtränga problemet genom att undvika att tala om saken.
Därför läste jag inte Pol Pots leende 2009. Jag följde däremot debatten som kom upp om ”de fyras resa” 1978 som blossade upp efter att Myndighetens för Levande historia utställning Middag med Pol Pot i maj 2009. Den utställningen bidrog inte (ansåg jag) med något för att förstå vad som hände. Jag ansåg det däremot synnerligen osmakligt att peka ut två av resenärerna som mer eller mindre medskyldiga till folkmord. Utställningen var dessutom ett exempel på att svenska staten bedrev åsiktsförföljelse – en yttrandefrihetsfråga alltså.
Höromveckan satt Jan Myrdal i TV programmet Min Sanning och blev intervjuad om sitt 83-åriga liv. Pol Pot blev åter den stora frågan. Han lyckades enligt min mening inte förklara sina tvivel på att vi fått fram sanningen om vad som skedde i Kampuchea 1975-1979. Han fastnade på journalistens metkrokar varpå även mina tvivel i frågan kvarstår som närmast illegala.
Därför lånade äntligen jag Pol Pots leende av en god vän (den går inte att köpa, slut på förlaget). Nu har jag läst och följt med författaren i hans försök att förklara hur man kunde resa genom landet 1978 utan att se några spår av folkmordet. Boken är mycket inträngande. Han har läst allt och försökt träffa alla som varit inblandade eller besitter exceptionella kunskaper om Kambodja/Kampuchea. Han begränsar inte sina efterforskningar till de Röda khmerernas tid. Han sätter in dem i sitt historiska sammanhang.
Vad boken klargör är att Röda khmerernas revolution var mycket speciell. Den byggde på maoistiska idéer omformade i ett khmerkulturellt sammanhang. Efter segern 1975 krävde situationen att alla arbetade stenhårt för att få fram ris för att hålla svälten borta. Partiets ledning var en intellektuell elit som satt på hela makten. Enkla one-liners var vägledning för alla – utan undantag. Dessa skulle upprepas av alla som bevis på lojalitet och hängivenhet. Arbete och testuggande var metoden. Med detta trodde den isolerade eliten i Phnom Penh (eller i ett djungelläger) att de styrde.
Men eftersom bristande lojalitet (även ouppfyllda mål) straffades hårt – ofta med döden – uppstod ett rövslickarklimat av sällan skådat slag. Eftersom inget annat än uppfyllda mål och framgångar var tänkbart fick högsta ledningen endast sådana rapporter.
De lokala ledarna skötte sina revir och såg till att hålla ordning och rent från all obstruktion. Förhållandena i olika provinser var mycket olika. Endast retoriken var gemensam. Här och var kunde förmodligen den kommunistiska idyllen iscensättas och där kunde utländska gäster visas runt utan bekymmer. Sådan är min förklaring till att de fyra svenskarna tyckte att Kampuchea uppfyllde deras högt ställda förväntningar på en självförsörjande, antimperialistisk och nationellt oberoende kommunism.
Vi vet att det man ser också ligger i betraktarens öga. Det var säkert en del av förklaringen till att de fyra svenskarna och många andra Pol Pot-lojalister i Sverige och i världen mest såg vad de ville se. De (vi) såg främst den internationella konspirationen med USA i spetsen mot landet som kämpade för sin existens och sitt nationella oberoende. Blinda fläckar fanns alltså på liknande sätt som hos religiösa sekter som har svårt att ifrågasätta paradiset.
Trots att jag alltid varit vaksam mot auktoritära tendenser blev jag en del av detta. Jag minns en hängiven kvinnlig språklärare från Stockholm som kämpade tillsammans med mig i rörelsen ”För kunskap i skolan” samtidigt som hon var med och arrangerade Kampucheakonferensen i Stockholm november 1979. Hon gick senare in i Pingstkyrkan. Steget var inte långt för en del.
Nåväl, Pol Pots leende är en intressant bok, men den mystifierar i överkant. Och frågorna om folkmordet, dödstalen och imperialistiska makters skuld till den Kampucheanska katastrofen – Henry Kissingers till exempel – är ännu obesvarade. Jag kan inte inse att dessa frågor inte är viktigt att genomlysa. De har i högsta grad bäring på den internationella rätten och därmed frågan om krig och fred för världens folk.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Pol Pots leende, Peter Fröberg Idling, Kampuchea, Kambodja, Myndigheten för Levande historia, Jan Myrdal, Middag med Pol Pot
Håller med dig. Det är snudd på skandal att epoken inte har utretts ordentligt. Det är inte tillräckligt att visa upp massgravar i ett land som bombades sönder och samman perioden före Pol Pot för att belägga skräckhistorierna om hans regim. Jag skulle också gärna vilja veta exakt vad som hände.
När jag nu har sett propagandaspinnet mot Ghadafi och Assad, med alla de lögner som man spritt för att få acceptans i Väst för militära angrepp och terror mot befolkningarna i Libyen och Syrien, så börjar jag misstro det mesta jag fått lära mig om de kommunistiska regimer vi har sett. Numer tror jag inte på ett ord som sägs i media, för ljuger de hejdlöst nu, hur mycket ljög de tidigare?
I svåra lägen för makthavare kommer säkert både lögner och halvsanningar väl till pass. Det behöver man inte ha läst Macciavelli för att förstå. Det gäller att kunna se ”bakom orden” eller ”runt hörnet”, men det är som alla vet svårt, på gränsen till omöjligt …
Min vän Einar Schlereth i Klavreström har en blogg. Han får många träffar på sina artiklar. Här en länk till en annan syn på just Kambodja; av Israel Shamir.
Jag har läst om Shamirs bok om hans senaste besök i Kambodja, minns inte var. Problemet med Einars blogg (för oss) är förstås tyskan.
En intressant maoistisk kritisk granskning av Pol Pots linje (den var inte maoistisk) finns här
Israel Shamirs artikel finns översatt till svenska på Stefan Lindgrens Nyhetsbanken.
Israel Shamirs text finns på svenska här.
Har läst vad Shamir skriver om saken, i counterpunch.org. Det han skrev gjorde mig mycket förvirrad. För sådant har vi aldrig hört tidigare. Men det var hans artikel som gjorde att jag började vilja se en riktig undersökning av situationen i Kambodja före, under och efter Pol Pots regim.
Sen måste jag väl säga att jag inte har så alldeles stort förtroende för denne Shamir. Han har bott i Sverige flera år, varit gift med en svenska, och vad han hade att berätta i en annan artikel, om Assanges situtation, om hur männen i Sverige inte har något att säga till om i Sverige, var rena amsagan.
Fick denna länk från en vän på facebook The Valrus om de fasansfulla Kambodjabombningarana 1964-75.
Knut. Visst ska vi diskutera Kambodja, gå på substansen! Vad hände 1968-75,75-78, 78-95 och från 1995. Som Nuon Chea sa (JM tillskrev felaktigt citatet Khieu Samphan) i domstolen – man måste se hela krokodilen, inte bara bålen.
Befolkningsförlusterna i Kambodja, som till överväldigande delen förorsakades av USA:s bombningar, är långtifrån ett avslutat kapitel. Skogsskövlingarna, den resistenta malarian, sexhandeln, Kinas sweatshops måste betraktas som en förlängning på en kris orsakad av imperialismen. Dagens Kambodja rymmer många av de problem som man idag inte vill tala om.
Slutligen menar jag att en diskussion ska föras respektfullt. Om en gammal kamrat från Vietnamtiden gått med i Pingstkyrkan är väl ingen att peka finger åt! Människor utvecklas åt olika håll. Då som nu bör vi ena oss med de troende kristna i det antiimperialistiska arbetet. De besitter ofta ett starkare engagemang än materialistiskt inriktade agnostiker. Många får lära sig uthärda hån för sina övertygelser, en värdefull egenskap i Vår Stora Tid.
Visst, och med dessa intensiva bombningar torde det inte vara svårt att gräva ut massgravar ex. Så vad ska man tro?
Stefan! Det om respekten för andra håller jag helt med dig om. Däremot förundrades jag en del över hur en del av oss maoister hade en benägenhet att se sin politik som en livsåskådning, vilket i mina ögon gav skygglappar. Det gällde f ö inte främst maoister. Det var en allmän vänstersjuka, ett auktoritärt drag (som är lika starkt inom S).
”Steget var inte långt för en del”, skrev du med ironisk underton om henne som stödde Kampuchea och gick med i Pingstkyrkan.
Ungefär samma fel gör du när du kritiserar personer som ser sin maoism eller S-engagegemang som en livsåskådning. Du sätter dig till doms över människor pga deras tro/övertygelse.
Se till handlingarna!
Stefan, att tonen var ironisk är din tolkning. Tro/övertygelse är besläktade begrepp, men där finns en skillnad. Min politiska ”övertygelse” har jag alltid försökt att se som något mindre fastlåst än en livsåskådning/tro. Att diskutera människors tro är ganska meningslöst – dock ej omöjligt. Att diskutera politik är betydligt enklare. Att jag sätter mig till doms och pekar finger är din läsning.
Jag är den förste att skriva under på att det krävs en opartisk genomlysning av vad som skedde i Kambodja, från 1965 och framåt. Även de mest nyanserade bilderna innehåller ännu stora fält i svart/vitt och det finns mycket ansvar att utkräva på många olika håll. Men Israel Sharmirs text är faktiskt direkt provocerande i sin okunskap och klumpiga försåtlighet. Att han inte skäms att sätta sitt namn under något så illa underbyggt? (PS. I nyutgåvan av ”Pol Pots leende”, som utkom 2011, finns uppgifterna som Ben Kiernan publicerade i The Walrus med.)
Det är rätt typiskt att Fröberg Idling hinner med flera okvädingsord mot Shamir utan gå in på ett enda av hans sakargument.
Att Fröberg Idling behagat slänga in lite jäst efter degen i sin nya upplaga förändrar ingenting. Om man tar uppgifterna på allvar har de den digniteten att de måste vara själva utgångspunkten för en analys av Kambodja under perioden 1968-1995. Det är de händelser som bestämmer de senare skeendena. Det är lika självklart som att säga att händelserna 1939-45 blev avgörande för Tysklands utveckling till 1990.
Men Fröberg Idling har en annan analys som tar sin utgångspunkt i Pol Pots ondska. En sådan historieskrivning blir mystifierande.
Sydostasien kan fortfarande väcka debattens lustar! Men nu är det oftast Kambodja eller, närmare bestämt, det Demokratiska Kampuchea 1975-1978 när ”Röda Khmererna” under Pol Pot under tre år hade makten i landet, som är i fokus för intresset.
Det har snart gått 40 år sedan detta var nutid. Och, som påpekas i flera kommentarsinlägg, det finns både en för- och en efterhistoria. Därför är det som historia vi ska förhålla oss till skeendet. Att skria efter ”en opartisk genomlysning” eller ”en riktig undersökning” leder nog ingen vart är jag rädd. Men naturligtvis vore det bra om fler historiker ägnade sig åt att forska kring detta. En hel del information finns säkert i USAs och Vietnams arkiv, särskilt hos ländernas underrättelsetjänster.
Även här är det naturligtvis på sin plats att varna för de bilder som etsats in i våra medvetanden under 25 års intensiv anti-kommunistisk propaganda, där Pol Pot (som senast av det där arkivet för död historia) nyttjas som ett beläte. Det finns dock motbilder till detta och en av de tydligaste ger väl Israel Shamirs inlägg, som av någon anledning känns ”provocerande” för vissa. För mig följdes läsningen mer av en befriande känsla. Inte för att Shamir (eller hans intervjupersoner, verkliga eller fabulerade) skulle sitta inne med sanningen. Utan just för att han ger den nödvändiga motbilden. Visserligen är den ideologisk, men vi får inte glömma att det är även den gängse ”Pol Pot-hysterin” på andra sidan.
Stefan Lindgren: Jag brydde mig inte om att gå in på felaktigheterna i Shamirs text eftersom det räcker med att googla. Men alright. Att han inte har ordning på enkla fakta är ju ett grundskott mot trovärdigheten i hans analys i övrigt – Kambodja har alltid hetat Kampuchea på khmer, det var inget ”nytt” som Pol Pot hittade på, kung Sihamoni var inte alls en munk som hämtades ur någon pagod utan danslärare i Paris, det var Pol Pots äldre syster som var konkubin, inte hans moster (och då inte till ”förre kungen” utan förrförrförre kungen), röda khmererna sprängde inga banker (annat än bildligt), ”på grund av bombningarna planterades inget ris 1974”, men de amerikanska bombningarna upphörde 1973, och så vidare. Räcker det? Shamir påstår sig också inte ha mött några kambodjaner med ”dåliga minnen” från Pol Pot-tiden. Jag, som till skillnad från Shamir och dig Stefan, har bott flera år i landet och besökt samtliga provinser på otaliga resor, inklusive de landsändar röda khmererna ännu kontrollerar (om än ej i det namnet), har knappt mött en enda som har en övervägande positiv bild av den tiden (inte ens högt uppsatta röda khmerer, eftersom de från 1977 själva fruktade den alltmer paranoida och oförutsägbara organisation de ingick i). Givetvis kan många nämna positiva enskildheter, som att de sympatiserade med ambitionen att utjämna klasskillnaderna, men slutomdömet är alltså nästan undantagslöst konsekvent negativt. Vidare igen: Shamir hävdar att Kambodjas befolkning har fördubblats från 1970. Det är ett påstående taget ur luften, den sista folkräkningen företogs 1962 och amerikanerna började bomba redan 1965. Och så där kan man fortsätta att plocka isär hans just provocerande illa underbyggda text, om man orkar. Avslutningsvis påstår du Stefan att min analys tar sin utgångspunkt i Pol Pots ondska. Jag säger som Myrdal, gå till läggen. Och om du inte orkar kan jag säga att jag inte anser att ondska existerar och därför heller aldrig använt det som förklaring till något över huvudtaget. Däremot, noterar jag, hänvisar Shamir till ondska i sin text. Mystifierande, månne?
Dennis Zackrisson: Värdet av motbilder är vi överens om. Men, med hänvisning till ovanstående, så tror jag inte Shamir är rätt person att vända sig till i det här ämnet. Michael Vickery är i så fall en väsentligt mer vederhäftig röst, om du inte redan läst honom.
Peter, jag antar att du något missförstod vad jag skrev. Vickery är, om jag förstått saken rätt, historiker och expert på det antika Kambodja. Jag har inte läst honom, men det förstår jag att du gjort, som publicerat dig i ämnet. I litteraturlistan ser jag att han publicerat ett antal böcker om olika tidsepoker i Kambodja, dock ingen sammanhållen studie över den här diskuterade perioden.
Det finns ju historiska studier som utgår från behovet av att underbygga ett visst ideologiskt synsätt. T ex finns ju Robert Conquests ökända studie över Gulag. Det är notabelt att denna fortfarande kan hyllas lite här och var fast vi lever i den postkommunistiska epoken. Och det sedan länge. Men boken fyllde på sin tid behovet av en ideologisk motbild i en tid av nedgång, moraliskt såväl som ekonomiskt, för kapitalismen.
I dag ser profitsystemet ut att segra utan inskränkning över hela jorden och in i ålderdomshem och skolsalar. Sällan känns väl behovet av motbilder av ett kollektivt sätt att behandla och lösa samhällsproblemen starkare.
Men jag har inte vänt mig till Shamir. Han har (genom Kjell Martinssons förmedling) vänt sig till deltagarna i debatten på den här bloggen. Och jag förmedlade enbart min övergripande reaktion på detta och jag förmodar du gjorde detsamma.
Dennis, jag avsåg i första hand Michael Vickerys ”Cambodia 1975-1982”, där han vederlägger flera av de mest seglivade myterna om Demokratiska Kampuchea (att alla läkare mördades, exempelvis). Han kan betecknas som marxist och tar sin utgångspunkt hos fattigbönderna, vilket blir just en motbild mot det förhärskande perspektivet – den gängse bilden av Röda khmerernas regim bygger i första hand på stadsbefolkningens vittnesmål och det var ju den befolkningskategori som hade mest att förlora på revolutionen och som också råkade allra värst ut (uppskattningar gör gällande att 50 procent av stadsbefolkningen dog eller dödades).
Fröberg Idling! Redan titeln på din bok ”Pol Pots leende” vittnar ju om din historiesyn. Att du har varit valutasvin i Kambodja flera år ger ju inte dig något privilegium att inte behöva belägga dina påståenden. Du vispar runt i fakta som värsta mixerstaven. Om sista folkräkningen gjordes 1962 (vilket jag inte bestrider) – får jag då fråga var du har fått alla dina tvärsäkra påståenden om folkmordets omfattning från? Det gäller ju inte bara att vistas i verkligheten, utan att förstå den. Israel Shamir gör inte anspråk på att mer än ha turistat i Kambodja, men är kanske utrustad med ett annat kritiskt tänkande. Hans bok ”Blommor i Galiléen” är ett exempel på lysande kritisk analys, en talang så stor att vi andra gör klokt i att hålla käft och lära.
Stefan: På vilket sätt menar du att titeln på min bok (ett namn, ett leende) speglar min historiesyn? Och det står dig givetvis fritt att belägga mina ”påståenden”, men gör det då i stället för att bara prata om du ska göra det. Ja, apropå mina ”tvärsäkra påståenden” – om du hade läst min bok ordentligt skulle du veta att jag där konstaterar att det inte går att veta hur många som miste livet 1975-1979. Att de uppskattade dödstalen saknar fast vetenskaplig grund och att de därför pendlar mellan 750 000 (Vickery) och 3 000 000 (Etcheson). I min värld är det inte särskilt ”tvärsäkert”. (Dessutom benämner jag det, till skillnad mot dig, inte som ”folkmord”.) Men Shamirs bok ska jag läsa. Det är mycket möjligt, som du säger, att det i den finns saker att lära. Men min kritik mot hans här aktuella artikel kvarstår, slarvar man så hejdlöst med fakta, då går det också ut över analysens trovärdighet.
Här är för övrigt en text som jag till stora delar håller med om – Röda khmererna var i första hand khmerer och i andra hand röda.
Mycket intressant text, Peter! Många paralleller till i Sverige verksamma SKP (1973-1979) och dess sammanbrott kan dras, trots de påtagliga kulturella skillnaderna.
Det är ju den här utvecklingen som gör att de flesta, av solida skäl, betackar sig för en utveckling där sådana här sekter kan tillvälla sig en maktposition. Men när motsättningarna hårdnar är det alltför många som börjar odla rosor i stället för att försvara det förnuftiga meningsutbytet. Se bara på den senaste kampanjen mot de (enligt PK-normen) alltför framgångsrika SD:arna!
Det är nog ett år sedan jag läste Pol-Pots leende. Ångrar det inte. Under läsandet vaknade mina personliga minnen från tiden i den maoistiska rörelsen. Jag satt med partidirektiven om solidaritetsarbete och tidningen Kampuchea och försökte komma till något beslut. Skulle den lilla avdelningen lägga ner något frontarbete i denna fråga. Jag bläddrade genom tidningen, fann Hedda Ekerwald trovärdig men tyckte att tidningen saknade vitalitet och autenticitet, mest slätstrukna schabloner skrivet någon annan stans. Att det inte blev någon organiserad försäljning av tidningen Kampuchea ångrar jag inte idag.
Vad jag saknar nu är en genomgripande diskussion om marxismens schema för social förändring. Är avskaffande av privat egendom möjligt i en civilisation för vilket det är grundvalen? Att ha det politiska målet att krascha civilisationer ligger kanske inte inom möjligheternas ram för någon. De enda som skulle kunna göra något i den stilen, men riktat endast mot de fattiga och det utan att bryta mot sina ideal är väl finansaristokratin som bygger hela sin ställning på stöld och som idag uppfattar privat egendom som ett hinder för sin industriella exploatering av vårt klot. Det verkar som om marxister liksom kristna i sin västerländska hybris står över att ta ansvar för vad de åstadkommit.
Till Stefan: Hannu har länkat till en maoistisk analys av Kampuchea. Den kanske blir lättare att diskutera kring.
Dennis! Vadå ”kampanjen mot de (enligt PK-normen) alltför framgångsrika SD:arna!” Den nuvarande krisen har de väl skapat själva. Någon läckte filmen, men vem är oklart – åtminstone för mig. Kanske var det en intern strid som gjorde att den hamnade hos Expressen. Men nu halkade vi bra långt från Pol Pots förädiska leende.
Att Expressen kampanjar för att öka splittringen i den ofta tämligen sektliknande (här håller du väl med mig i alla fall, Knut?) SD-ledningen är väl uppenbart. Någon annanstans än inifrån sekten kan ju informationen inte gärna ha spridits till Expressens spalter. Och Studio 1 i regimradion hakar naturligtvis på och bär stora lass av strån till stacken (bränsle till bålet?).
Jag tror denna typ av kampanjjournalistik är livsfarlig för vårt demokratiska samhälle och just (i motsats till vad redaktionella gate-keepers föreställer sig) banar väg för den mest sekteristiska falangen inom SD.
Men jag håller med dig att denna diskussion nog platsar bättre i en egen tråd. Här ville jag bara förklara hur jag kunde tänka som jag gör!