Donald Tusk – Europeiska rådets ordförande (Polens f d premiärminister) – skriver ett öppet brev den 31/1 till sina kolleger statschefer inom EU – de 27 (Theresa May räknas inte längre). Det är ett högstämt och uppfordrande dokument som andas djup kris.
Jag fick lästipset av en vän på facebook, som vidarebefordrat en uppmaning från Göran Rosenberg – måste läsas! Och jag har nu läst. Vad Göran Rosenberg eventuellt tyckte framgick inte.
Den 3 februari (idag!) ska EUs statschefer alltså träffas i Valetta på Malta på ett så kallat ”Informellt möte med stats- och regeringschefer” med Tusk som ordförande.
Men jag läste som sagt och fann att Donald Tusk i denna text med statsmannamässiga, närmast ödesmättade formuleringar försöker gjuta mod i EUs ledare att nu stå upp för det gemensamma EU-projektet och inte falla undan för varken Kina, Ryssland, USA eller populismen (EU-skeptikerna).
Det nya efter valet av Donald Trump är att även USA ses som en osäkerhetsfaktor och att därför Kina och Ryssland klivit upp som möjliga parter för handel och annat samarbete. Men skräcken för att förlora USA som militärt ryggstöd är uppenbar. Utan Nato är EU ingen maktfaktor i det stora spelet om marknader. Det vet de, därav de skakiga knäna. Bland annat skriver Tusk så här:
Det måste stå fullständigt klart att upplösning av den europeiska unionen inte kommer att leda till återupprättande av någon slags mytisk, full suveränitet för dess medlemsstater, utan deras faktiska beroende kommer att bli till de stora supermakterna: USA, Ryssland och Kina. Bara tillsammans kan vi bevara vårt fulla oberoende.
Hela brevet slutar med orden ”Enade vi stå, splittrade vi falla!” Alternativet ”att falla” är uppenbarligen det enda de kan se för tillfället, trots att det framställs som otänkbart. Det här speglar ett slags allt eller inget-tänkande utan någon reträttplan, vilket är minst sagt oroande.
EU har för massorna i medlemsländerna allt mer framträtt som det stora elitprojektet som bara kostar pengar, berikar de redan rika och skapar arbetslöshet, dumpar löner och rasar välfärd för vanligt folk. Och när nu vänsterns partier blivit lika skandalomsusade som högern finns inget annat än den nya missnöjeshögern att vända sig till. En släng mot dessa massor har han förstås också fått med:
Vi måste också ha modet att gå emot demagogernas retorik som går ut på att europeisk integration bara lönar sig för eliten, att vanliga människor bara får lida av den, och att länder klarar sig bättre på egen hand än tillsammans.
Ja Donald Tusks brev till EUs statschefer är ett närmast övertydligt uttryck för att EU nu är stadd i snabb upplösning. Snart kommer nog råttorna att lämna det sjunkande skeppet – ingen vill ta ansvar.
Alla EU:s kriser är helt självförvållade: bindningen till USA, inval av medlemmar mer på politisk än ekonomisk grund, införandet av euron på lösa boliner, kriget mot Libyen, falskspelet mot Ukraina, pådriven centralisering och strävan emot federation mm mm.
Jag är nog en av de få här som faktiskt röstade Ja till EU. Jag trodde verkligen på en kristen europeisk gemenskap.
Men det projektet kullkastades när det togs över av nyliberala globalister i Bryssel samtidigt som Sverige och Tyskland drev igenom den mångkulturella migrationspolitiken.
Anders P! Kan bara instämma.
Håkan S! Om jag minns rätt användes den där kristna gemenskapen mer som ett argument mot än för svenskt EU-medlemskap. Då var det påven i Rom och katolicismen snarare än Islam som fick representera kvinnoförtryck.
Första gången jag kände mig som europé var annars under min första USA-vistelse tidigt 70-tal. Mitt fönster mot övriga världen var tidningsrummet i universitetsbibliotekets källare, där jag kunde läsa Der Spiegel, Die Welt, Vorwärts mm, och med möda stavade mig igenom Le Monde. Att annars vara inbäddad i det massivt amerikanska kändes kvävande. Kulturchock antar jag.
Men hur är det med ”identiteten” hos dagens unga svenskar, välutbildade och andra? Efter årtionden av EU-integration verkar det amerikanska dominera som aldrig förr.
Subsidiaritetsprincipen – alltså att politiska beslut som berör arbete, hem och familj skall fattas på kommunal nivå och inte av de korporativistiska konglomeraten i Stockholm eller Bryssel – diskuteras inte i den svenska debatten.
Ända sedan Gustav Vasa avskaffade landstingen på 1500-talet har centralmakten varit den överordnade principen.
Bengt S!
När vi nu slentrianmässigt skäller på allt ”amerikanskt” så måste vi hålla i minnet att de politiska motståndare som på 60-talet sade att vi var ”anti-amerikanska” när vi protesterade emot USA:s agerande i Indokina (och annorstädes i världen) hade fel. Men det var tvärtom. Mycket av inspiration till ”68-rörelsen”, både på gott och ont, kom från USA: ”sit-ins” och ”hearings” på universiteten, medborgarrättsrörelsen, protestmusiken mm mm.
När amerikanare vill förklara all den fientlighet USA möter i världen med att folk där ute hatar ”the American way of life”, så har de fel. De flesta människor i världen gillar faktiskt den amerikanska livsstilen, många är dock kritiskt undrande över varför de ”amerikanska idealen” inte också kommer dem tillgodo.
Något gott kommer förhoppningsvis att utvecklas ur dagens kaotiska USA, frågan är bara vad. Eftersom jag gärna vill jämföra dagens Ryssland, ”Vilda Östern”, med USA på 1910-talet, så kanske 2017 blir året för den ”amerikanska revolutionen”. med Trump som ett mellanting mellan Kerenskij och Rasputin.
Jag tycker inte att vi slentrianmässigt skäller på allt ”amerikanskt”. Det låge närmare sanningen att påstå att svenska opinionsmakare slentrianmässigt skäller på allt ”ryskt”.
Att amerikanska protester låg före och inspirerade svenska, berodde väl mest på att det var amerikanska ungdomar och inte vi, som riskerade skickas ut till kriget i Vietnam. Ett resultat blev värnpliktens avskaffande.
Men nu Europa. På sextiotalet behövde man växla pengar, men annars var det enkelt. På morgonen satte jag upp tummen vid Berliner Tor i Hamburg (efter en natt i en sovsal på det enorma och billiga Jugendherberge ”Auf dem Stintfang”), och ett antal fartdårar senare klev jag av i Basel samma kväll. Jag minns inga politiska eller polisiära problem med att lifta omkring i den tidens Efta- och EEC-länder. Jag hoppas svenska ungdomar fortfarande är nyfikna på sina europeiska grannar. Men det verkar ibland som att EU-Nato har stickat en tvångströja som Europa sitter fast i.
Om detta finns naturligtvis mycket att säga.
Först bara, med glada hälsningar till Håkan S, att jag röstade JA till EU 1994 (men, för en ekonom närmast självklart, NEJ till svensk Euro 2003). Det fanns flera goda skäl för svenskt medlemskap och de flesta är fortfarande fullt giltiga.
Sedan undrar jag om ”europeiska rådet”? Vet alla vad det är? ”Europeiska rådet ska inte blandas ihop med den mellanstatliga organisationen Europarådet eller med Europeiska unionens råd, en annan institution inom EU” står det vid koll i Wikipedia.
Att EU alltid varit en union ”ovanifrån” är lika självklart som att alla nationer är detsamma. Sedan försöker en, likaledes ”uppifrån” ingjuta nationalkänslor i den ena eller andra befolkningsgruppen, med blandat resultat. Detsamma gäller väl i hög grad EU och där är ju svårigheterna uppenbara, men det är väl trevligt om vi skulle lyckas lösa samarbetsfrågorna utan att återfalla i det naturliga tillståndet av krig. Bättre är väl att fortsätta kriget med andra medel, d v s politik då i första hand. Fråga bara de före detta och kvarvarande invånarna i Syrien!
Och sluta blanda in Nato i allt och allting!
Dennis Z!
Jag kommer inte ihåg motiveringen för att inte gå med i Euron. Ur folklig synvinkel är det i varje fall en katastrof då Riksbanken 2008 överlät ansvaret för att skapa pengarna till storbankerna som idag planerar att avskaffa kontanterna så att inga ekonomiska transaktioner kan genomföras utan att banken är inblandad.
Håkan S!
För oss ekonomer (t ex Nils Lundgren, som straffades med fem år i EU-parlamentet för sitt EMU-motstånd) stod det länge klart att EU är alldeles för spretigt för att bli en lämplig valutaunion. Det var mestadels politiker av olika schatteringar men helt förenade i sina federationsdrömmar som drev euro-projektet dit det nu är. Tyvärr lät de Grekland komma med i ett sista misslyckat försök att rädda ett ekonomiskt nationalfiasko på bekostnad av främst det grekiska folket även om många andra av EU-medborgarna tvingades betala en del av kakan, som enprocentarna bakade åt oss andra.
Vad beträffar kontanterna håller jag med dig och tänker nog i lämpliga fall se om det kan bli en vettig rättstvist att driva.
Korkad kommentar av EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker att engelska språket förlorar betydelse p g a Brexit. Om något språk skulle ta över i Europa efter engelskan så är det nog tyskan. Man bör också komma ihåg att mer än 1000 år efter det romerska imperiets upplösning fortsatte dess språk att vara det man kommunicerade med i Europa. Samma sak med franskan 70-80 år efter nederlaget vid Waterloo.