Det finns en pedagogisk sekt med docenten Hans-Åke Scherp vid Karlstad universitet som överstepräst. Med hjälp av trosfränder innanför och utanför Skolverkets murar har de nästlat sig in under verkets trygga och inkomstbringande paraply.
Genom sin upphöjda ställning får de det oförtjänta privilegiet att framställa sig själva som den officiella skolpolitikens främsta företrädare, trots att både forskning och beprövad erfarenhet ser deras pedagogiska idéer som lösligt grundad tro. Dessutom tjänar de grova pengar på sitt kvacksalveri i avknoppade egna företag.
Jag har hört Hans-Åke Scherp två gånger i verkligheten. Ena gången var på sent 90-tal då han turnerade i Sveriges skolor med sin mystiska avhandling om att det egentligen alltid varit eleverna som varit de verkliga lärarna (d v s lär sig saker själv), vilket lärare tydligen aldrig förstått. Andra gången framförde han sina teser på ett internationellt seminarium i Tällberg i sällskap med den spirituelle norske pedagogikprofessorn Tom Tiller. De passade väl ihop eftersom de båda såg ”skolan med traditionella lärare-elev-relationer” som närmast skadlig.
Scherp & Co får förstås tycka vad de vill, men att de tillåts fortsätta sitt officiellt sponsrade frälsningståg i svensk skola är skandalöst. Hade exempelvis Steinerpedagogerna haft samma förmåner bleve det ett herrans liv.
Scherp & Co är produkter av 30 års pedagogiskt förfall, det vill säga en fortsättning på gamla SÖ:s flumradikala traditioner. De hann etablera starka positioner i skolbyråkrati och på universitet och lärarutbildningar.
En motkraft har äntligen vuxit fram med centrum i Haninge kommun. De kämpar för en förnuftets pedagogik grundad på beprövad erfarenhet ute i skolorna parad med skolforskning runt framgångsrika skolor vid Stockholms universitet, Sundblad/Allards läsutvecklingsschema, Vygotskijs pedagogiska rön från 20-talet och kanske en del annat jag inte känner till. Äntligen får Scherp & Co lite mothugg.
I denna motkrafts centrum, mitt i grundskolans vardag, arbetar den biträdande rektorn på Vikingaskolan i Haninge Johan Kant. På sin blogg är han för närvarande i färd med att göra upp räkningen med prästerskapet i Scherprörelsen. Efter noggrann granskning av Scherp & Co:s görande och låtanden klär han steg för steg av dem och deras idéer inpå bara benen. En oförsonlig konfrontation är vad det är fråga om.
Jag njuter av klarspråket och förstår att Johan Kant har sina överordnade i sin kommun med sig. Skolchefen Mats Öhlin till exempel, bidrar med intresserade och problematiserande kommentarer då och då, alltid i en anda av respekt för den öppna debatten. Det är sannerligen ovanligt. Hade han inte haft sina överordnades stöd hade han snart varit utfryst och instoppad i stollefacket.
Johan Kant gör med det här framför allt två saker. Dels öppnar han debatten om de pedagogiska frågorna, trots att han kanske inte är så glasklar i allt vad han skriver hela tiden. Dels, och kanske viktigast, visar han vägen för skolans vardagsarbetare att man får öppna munnen och tala fritt om vad man gör, vad man själv tror på och vad man tycker verkar korkat i skoldebatten. Scherp & Co är närmast att betrakta som bedragare. Kejsaren är alltså åter naken.
För övrigt anser jag att det fria skolvalet ska avskaffas, att grundskolan åter ska bli allmän egendom och att inte en skattekrona ska gå till grundfriskolor.
Andra bloggar om: Hans-Åke Scherp, Johan Kant, Mats Öhlin, Tom Tiller
