En ensam bowlare (Foto: D Kotka)
Jag minns när statsvetaren Robert Putnams Den ensamme bowlaren var den innebok man som samhällsvetare bara måste läsa. Kan det ha varit någon gång på 70-talet?
Putnam, som präglades av att växa upp i en liten håla på den amerikanska landsbygden, var knuten till prestigefyllda Harvard och en aktad forskare. President Clinton bjöd in honom till Vita huset efter all uppmärksamhet i samband med bokens utgivande.
Putnam drev en tes om det civila samhällets förbleknande, det sociala kapitalets upplösning. Föreningslivets upphörande. De politiska partierna som medlemsburna. Empirin hämtades från USA. Men tesen överförbar på Sverige. Och på svensk botten bekräftas den. Med råge.
Om vi tar de politiska partierna är de sedan länge skattefinansierade. Inga folkrörelser. Ville man safta på, kunde man säga att i och med finansieringsformen är de inte längre medlemsberoende. Yrkespolitikerna är ”statsanställda” med livslång, trygg försörjning.
När jag skrev min avhandling och förfäktade tesen om en ”fackföreningsrörelse utan medlemmar” blev det ett satans liv. Icke minst från LO centralt och alla förbund. Svär inte i kyrkan!
Men nog hade den kontroversiella – som den uppfattades och fördömdes – tesen fog för sig, om man betraktar den fackliga utvecklingen historiskt. Från pionjärerna till de heltidsanställda ombudsmännen.
Aktiva, för att inte säga kritiska, medlemmar som inte nöjer sig med att ligga lågt och enbart betala sin avgift, se facket som en försäkringskassa eller förhandlingsapparat, är mest till besvär.
Därför bildandet av Facklig Opposition på Volvo, som jag förstår det. Och Svenska Hamnarbetarförbundet, utbrytare från det Transport som en gång leddes av den maktfullkomlige Hasse ”Hoffa” Ericson.
I Expressen 26 december rapporterade kultursidans medarbetare Joel Halldoff att han varit i väg på egen kaluv för att bowla. Han knyter också an till Putnam. Finner titeln på boken särdeles träffande, för inte bowlar man ensam! Bowling är en social angelägenhet.
Lägg till att Halldorf bokade tid på nätet och i bowlinghallen köpte öl med hjälp av en tocken där QR-kod. Ingen mänsklig assistans eller beröring nödvändig för att komma till kloten.
Halldorf berättar i samma artikel, jag vet inte hur han fick fram exakt den siffran, kanske döljer sig ett mörkertal som kunde ta oss med förfäran [1] , att 300.000 svenskar firade jul ensamma. Jag, en av dem.
Men måste man inte skilja på frivillig och ofrivillig ensamhet? I mitt fall den förra. I princip, utan att gå närmare in på det.
När är man egentligen ensam? Det kan man ju vara och känna sig, om än omgiven av andra, eller i en relation med en annan människa, som i ett äktenskap. Kanske handlar det inte ”enbart” om julens dagar? Utan ensamheten går djupare än så.
Det rullande klotets ljud på banan kan vara ett ensamhetens förfärande ljud.
[1] I samma artikeln i Expressen hörs poliser avslöja att de flesta avlidna i hemmet har legat lik länge innan de upptäcks.
