Inte enbart galen

Ack ja, de gamla färgstarka professorerna – saliga i åminnelse – och de nya, färglösa och opportunistiska… Är man så pass gammal som jag (snart 76) har man hört diskussionen mer än en gång. Och precis som i berättelsen om Trimalchios gästabud i Petronius ”Satyricon”, döljer sig bland överdrifterna ett korn av sanning.

Innan Arrheniuslaboratoriet vid Stockholms universitet invigdes i början på 70-talet höll Kemikum till på Kungstensgatan mitt i stan. Jag tror inte att jag någonsin var där. När jag omsider återvände till mitt ungdomsintresse kemi var det på
Arrheniuslaboratoriet i Frescati. En äldre kollega, som genomgick sin grundutbildning på Kemikum, berättade en gång följande historia om den inom kemivärlden välkända professorn i organisk kemi Nisse Löfgren. I verkligheten hette han förstås Nils Löfgren (1913–67) och blev berömd (och påtagligt förmögen), när han tillsammans med medarbetaren Bengt Lundkvist (1922-53) i slutet på 40-talet utvecklade lokalbedövningsmedlet Xylocain, en substans de flesta av oss haft anledning att känna tacksamhet över när vi genomgått rotfyllningar eller liknande behandlingar hos tandläkaren. Bengt Lundkvist var bara trettioett år när han tragiskt omkom i en olycka, (han föll nedför en trappa på Kemikum). Förutom sina vetenskapliga insatser var Lundkvist en framstående idrottsman med flera mästerskapstitlar i florettfäktning.

Nils Löfgren fick snart rykte om sig som ”galen professor”. Enligt min kollega, som alltså var student hos Löfgren, florerade ett talesätt bland studenterna:
– Om Löfgren dyker upp när du befinner dig på labbet finns det bara en sak att göra: lämna allt du håller på med och spring därifrån!

En kväll, berättade min kollega, arbetade han på labbet tillsammans med en kvinnlig student, då Löfgren plötsligt dök upp. Den kvinnliga studenten försökte springa sin väg men fångades upp av Löfgren, som undrade vart hon tänkte ta vägen. Hon utropade då förtvivlat:
– Jag hann inte ut!

Därpå gick Löfgren fram till min kollega och undrade vad han höll på med?
– Jag håller på med en kemisk syntes, svarade denne.
– Syntes? Du vet väl för fan inte hur man gör en syntes. Och tillade:
– Du vet väl för fan inte ens hur man kokar torsk.

Min kollega stod dock på sig och hävdade att han både klarade av att göra en syntes och att koka torsk, varpå samtalet fortsatte om det senare ämnet.

Själv träffade jag aldrig Löfgren, som hade varit död i närmare ett decennium när jag själv började läsa kemi på universitetet. På sätt och vis kom jag honom ändå ganska nära. Den glasutrustning jag arbetade med i påbyggnadskursen i organisk kemi – destillationskolvar och annat – hade tillhört Nils Löfgren. Hans namn fanns ingraverat i glaset.

Annars är historien om utvecklingen av lokalanestesi en fascinerande berättelse, som går tillbaka ända till de iberiska conquistadorernas iakttagelse på 1500-talet att de kokabladstuggande indianerna i Sydamerika brukade spotta saliv på såren, när de gjort sig illa. Det lindrade smärtan. Därefter tar vetenskapshistorien ett hopp på runt trehundra år till den i Wien verksamme Sigmund Freud (1856–1939) som försöker bota en av sina patienter, en heroinist, från sitt missbruk genom att ge honom kokain.

Till en början ser det ut att lyckas, men tyvärr har det biverkan att patienten istället utvecklade kokainmissbruk. Freud hajar dock till när patienten berättar att när denne inmundigat det vita kokainpulvret förlorar han under ett tag alla känsloförnimmelser i munhålan. Freud inser att kokain har lokalbedövande egenskaper och när han rapporterar om händelsen för en kollega, ögonläkaren Karl Koller (1857–1944), inleder denne genast en serie experiment – på sig själv och sina kolleger – för att utröna huruvida droppar av kokainlösning kan användas för att erhålla lokalbedövning vid kirurgiska ingrepp i ögat.

Experimentet blir en fullträff och från denna tid, ungefär vid förra sekelskiftet, testar man kokain som lokalbedövningsmedel vid olika typer av kirurgiska ingrepp. Det står dock snart klart att problemen med kokain är större än fördelarna: många patienter utvecklar ett livslångt beroende av substansen.

I början på 40-talet börjar forskare vid Stockholms högskola fundera över frågan hur kokainet verkar rent biokemiskt. En av initiativtagarna till dessa studier är professor Ulf von Euler (1905–83), som så småningom ska belönas med Nobelpriset i medicin och fysiologi (1970). En av de unga forskare som knyts till studien är Nils Löfgren. Löfgren och Lundkvist arbetar efter hypotesen att kokainmolekylen borde kunna modifieras på ett sådant sätt att de lokalanestetiska egenskaperna bibehålls men de beroendeframkallande försvinner. Resultatet blir Xylocain (det ursprungliga namnet var lidokain), en molekyl som har stora kemiska likheter med kokain men där olika kemiska grupper bytts ut.

I Nationella Arkivdatabasen (Nils M Löfgren – Svenskt Biografiskt Lexikon (riksarkivet.se)) kan man läsa att ”L var en sällsynt stimulerande föreläsare med en ständig strävan att ge det nyaste utöver läroböckernas begränsade fakta. Omkring sig samlade han en rad entusiastiska medarbetare, som sedan gått vidare till framskjutna positioner inom biokemi-biofysik, teoretisk fysik, medicin och analytisk kemi.”

Inte enbart galen således.

Vinjettbild: Okänd kemist för många år sedan (Foto: Gunnar Sundgren, Upplandsmuseet)