Lisa Irenius, Svenska Dagbladets kulturredaktör, skrev en kort text med några kloka reflexioner om DN-Kulturs ensidighet under valrörelsen. Hon liknar det vid kampanjjournalistik mot SD, där alla i princip beskriver dem som ett demokratihot. Hon noterar, liksom förresten även Martin Schibbye på Balnkspot, att ETC nu ser sig som en journalistisk ”motståndsrörelse” – mot SD alltså.
För detta fick hon stöd av Sven Anders Johansson i Aftonbladen men upprörd kritik av bland andra Jonas Thente på DN-Kultur.
Å ena sidan är frågan enkel. För visst är DN:s och ETC:s kampanjjournalistik både tröttsam och kontraproduktiv. Men å andra sidan är frågan lite mer komplicerad än så. Problemet är inte att DN:s och ETC:s journalistik präglas av rädsla för en framväxande fascism, utan på bristfälliga analyser. Man har skygglappar och ser inte sin egen roll och relativa isolering. Man har ju blivit en del av ett samstämmigt mediepolitiskt etablissemang som rör sig som flock. Problemet är – enligt min mening – inte att man inte kan skilja på ledarartiklar och nyhets- och kulturartiklar. Eller som en del uttrycker det, som en fråga om journalistisk professionalism eller ”faktabaserad” journalistik. All journalistisk produktion sker nämligen med ett syfte. Någon objektivitet finns lika lite här som i skolans betygssättning.
Men, när kampanjandet blir alltför tydligt, alltså när olika åsikter inte längre bryts, sjunker dynamiken och därmed trovärdigheten. Och här har vi de stora etablerade mediernas akilleshäl idag. Fler och fler människor vänder sig bort från dem och söker sin information via andra kanaler. SD-väljare läser inte DN:s eller ETC:s kulturartiklar, man fnyser åt dem och ser dem som verklighetsfrånvända och fisförnäma. Dessa finmedier är alltså en del av själva SD-problemet, vilket Lisa Irenius alltså fått vittring på.
En som med anledning av valresultatet däremot skrivit en mycket intressant kulturartikel i Sydsvenskan är historieprofessorn Lars Trägårdh. Han analyserar varför socialdemokraterna och kulturetablissemanget (vänstern i vårt allmänna medvetande – SD:s mest oreflekterande motståndare) förlorat slaget om hur man ska se på Sverige som nation.
Han menar att från 20-talet formades en svensk nationalkänsla runt det reformistiska folkhemmet med ”borgerlig” demokrati helt skild från etniskt- och rasistiskt tänkande.
”Man formulerade också en berättelse om svensk nationell identitet som byggde på tanken, som man uttryckte det i en valaffisch från 1930-talet, att det svenska folkets väg var folkfrihetens och demokratins väg. Denna uttalade demokratiska nationalism kom i sin tur att vaccinera Sverige mot den nazi-inspirerade etniska nationalismen som aldrig kom att spela någon roll i Sverige. Än i dag visar befolkningsundersökningar att svenskar sticker ut i sitt ointresse för att se nationell identitet primärt kopplad till ras och ursprung. Däremot stod redan på 30-talet tanken om lagbunden ordning i centrum, något som är lika sant idag.”
Efter 1945 fanns skam- och skuldkänslor för vad svensk alliansfrihet och undfallenhet för Nazityskland fört med sig, vilket bland annat främjade idéer om att Sverige nu skulle ge frikostigt bistånd till fattiga länder. Det alliansfria Sverige intog en aktiv roll internationellt och såg sig själv som något av en moralisk stormakt ”alltid redo att stå för ideal som evig fred och mänskliga rättigheter”.
Under den nyliberala vågen efter Berlinmurens fall förlorade folkhemstanken sin ställning genom devalveringen av begreppen ”stat” och ”nation”. Här förenades den nya högern och den nya bistånds- och solidaritetsfixerade vänstern. ”Alla blev globalister”, som Trägårdh skriver.
Med detta var manegen krattad för SD, som bara behövde marschera i det politiska tomrum som uppstått efter att svensk politik skrotat sitt hederligt demokratiska nationsbegrepp.
Det här kallar jag god analys. Liknande genomlysningar och efterföljande diskussioner borde platsa på ”borgerligt” demokratiska kultursidor. Men i brist på sådana kan vi ta dem kanske i Sydsvenskan eller här på lindelof.nu.
Bild: Vinjett från Lisa Irenius SvD-artikel
Som DN-prenumerant på helger (för att komma åt söndagskrysset) var sommaren och början av hösten 2022 en plåga. Varenda artikel, utom möjligen Namn och nytt-sidan, var infantilt skrivna alster för att brännmärka fascismen och rasismen som stod och bankade på ytterdörren. SD, läs SA, var ju redan här, och nu gällde det att svärta ned allt som kunde lukta Jimmie Åkesson och hans anhang.
Det var så tröttsamt att läsa, så dåligt skrivet, så uppenbart substanslöst. En dag kom jag att tänka på ett tal av Mao som han höll 1942: ”Bekämpa schablonmässigt skriveri i partisaker.” Hade ingen på DN-kultur kvar den broschyren (jag tror den gavs ut av norska SUF-ml). Fanns det ingen redaktör som kunde ryta till: ”Vi måste bekämpa schablonmässigt skriveri i partisaker.”
Tydligen inte. Men så förlorade man kampen också.
”Men, när kampanjandet blir alltför tydligt, alltså när olika åsikter inte längre bryts, sjunker dynamiken och därmed trovärdigheten. Och här har vi de stora etablerade mediernas akilleshäl idag.”
Exakt, så är det. Det märkliga är att dessa hycklande godhetsknarkare inte inser att det är deras eget avståndstagare från verkligheten och från verklighetens folk som skapat och ökar polariseringen. Den polariseringen som gör dem så oroliga och rädda.
En som däremot förstår detta är den i artikeln nämnde professorn i litteraturhistopria och Aftonbladet-skribenten Sven Anders Johansson. I hans bok Det cyniska tillståndet, utgiven 2018, är det precis detta han tar upp till belysning:
”[E]n anmärkningsvärd tendens: att den vänster-liberala hållningen tycktes bli alltmer upptagen av sin moraliska överlägsenhet över dem som hade en annan uppfattning. Alltmer upptagen av att stå för det Goda – det vill säga av den etiska halten i det egna handlandet – snarare än av handlandets följder. Det handlar då inte om att välja det alternativ vars konsekvenser är att föredra av etiska eller politiska skäl; det handlar om att välja det alternativ som bidrar mest till ens etiska persona.”
Kopplingen mellan LO-facket, där det arbetande folket tidigare var organiserade nära intill absolut majoritet, och Socialdemokraterna vill jag mena var en betydelsefull anledning till Sveriges goda och jämlika välfärdsutveckling fram till 90-talskrisen.
Därefter intog en annan maktstruktur. Den nyliberala samhällsbygget gjorde ett rejält avtryck på världsekonomin vilket påverkade oss i hög grad och detta tillsammans med EU-inträdet 1995.
En konsekvens som innebar att arbetsmarknaden kom att se så mycket annorlunda ut i mening där EU mer eller mindre öppnade våra gränser för arbetskraftsinvandring till ”enkla jobb”. Arbetsuppgifter som tidigare helt utförts av våra egna boende i landet, har numera till viss del övertagits av tillfällig importerad arbetskraft. Inte minst inom byggsektorn är detta en mycket vanlig företeelse.
Samtidigt gjorde tjänstesamhället ett tydligt insteg vilket också innebar att LO-fackets inflytande i politisk mening avstannade.
Våra barn gavs också möjligheter till högre studier som för dem blev en positiv klassresa mot ett välbetalt tjänstejobb. Tror att denna utveckling tillsammans med invandringen är viktiga förändringar i samhället som skett över tid och detta i sken av Sverigedemokraternas stora framgångar att nå sitt höga röstetal inom LO-kollektivet.
Med tanke i övrigt dessa på en mängd förändringar som skett på vår arbetsmarknad i en öppen världsordning, och att andra mycket inflytelserika maktstrukturer etablerat sig, har jag svårt att finna någon positiv motkraft inom överskådlig tid.
Då lönearbete och och i övrigt vårt gemensamma samhällsbygge är ett sammankopplade kitt, menar jag att det är i den kontexten folkviljan måste äga ett avgörande inflytande.
Och hur organisera detta i vårt lilla Sverige, som inte är en oberoende Ö på den stora världskartan, är att söka livgivande rötter i en ny tid med andra förutsättningar?
”Denna uttalade demokratiska nationalism kom i sin tur att vaccinera Sverige mot den nazi-inspirerade etniska nationalismen som aldrig kom att spela någon roll i Sverige.” Var någonstans har jag läst, att en bidragande orsak till vaccinationen var att en stor del av bonderörelsen, i och med samlingsregeringen (1939–1945) mellan socialdemokraterna och bondeförbundet, kom att aktivt delta i utformandet av det som nu med ökad fart raseras, nämligen ”välfärdsstaten”?
Bertil Carlman frågar ”Var någonstans har jag läst, att en bidragande orsak till vaccinationen var att en stor del av bonderörelsen, i och med samlingsregeringen (1939–1945) mellan socialdemokraterna och bondeförbundet…”. Det vet inte jag heller, men tror Jan Myrdal i samband med utgivningen av sin bok När gatan tog mediamakten tog upp den så kallade kohandeln mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1933. Jan Myrdal skrev även om detta i en skriftställning i Folket i Bild/Kulturfront nr 11 2017. Där skrev Han bland annat:
”Våren 1933 gavs i jordbrukskrisens Sverige en verklig möjlighet för att Bondeförbundet skulle bli ett fascistiskt massparti med avgörande politisk verkhöjd. En rörelse därtill kännetecknad av en militant raslära. Det som förhindrade detta var det som blev känt som kohandeln, alltså krisuppgörelsen om arbetslöshets- och jordbruksfrågorna 1933 mellan socialdemokrater ledda av Per Albin Hansson och ledande bondeförbundare som Bramstorp och KG Westman. Därigenom dränerades det som kunnat bli basen för ett fascistiskt massparti.”
Man kan läsa denna skriftställning här.
Tack Christer L. Nu uppstår då frågan om vilka partier/krafter som efter kommande vinters alla ökande problem skall kunna leverera till svenska folket. För närvarande erkänns knappt problemen en gång. Jag tror t ex att F Haage, chefredaktör på min dagstidning Smålandsposten, ger uttryck för vad i stort sett hela vår politikerklass och dominerande journalistkår har som förlamande mantra, när han igår skrev ”Dags att skicka allt till Ukraina”. Dessutom gör SD-allergin att jag inte heller tror att Sverige ens på pappret kommer att få en fungerande regering. (Fast jag inser att kravet på vad som menas med fungerande numer inte är stort.) Utöver denna förlamning så ser jag för min del samma sak som Alexander Mercouris, Scott Ritter, Garland Nixon m fl ”Den allmänna intellektuella nivån på våra politiker är skrämmande låg.” I Sverige har vi flera motsvarigheter till Joe Biden, Kamela Harris och Liz Truss. Jag inbillar mig i varje fall att Per Albin H, Bramstorp och KG Vestman dels visste vilken väg de ville gå och vilken politik de ville följa under denna väg, samt var klart inriktade på att tillsammans finna ut vilken gemensam politik som behövdes för Sverige under jordbrukskrisen 1933. Vad har vi idag?
Antagligen är det så att när ett imperium med vasallstater degenererar, så degenererar också ledarna och deras talrör.
Jag erinrar mig hur min lärare i historia på gymnasiet en gång visade bilder på romerska kejsare med hjälp av en gammal skioptikonapparat samt böcker i historia, litteraturhistoria och konst. Det rörde sig naturligtvis huvudsakligen om olika marmorbyster och dylikt. Hans poäng var att vi skulle kunna se romarrikets förfall speglat i ansiktena på kejsarna.
Jag har en sådan ”fördom” i mitt huvud. Varje gång jag, utbildad lärare i geografi, ser Liz Truss, så tänker jag på hennes stora förebild Margret Thatcher. Lika reaktionära; men ändå…
En ursäkt krävs av mig. Mitt tack skall naturligtvis riktas till Kenneth Lundgren. Även Christer Lundgren är naturligtvis värd tack, men inte för hänvisningen till Jan Myrdals artikel utan för många andra intressanta inlägg han haft.