Diana Johnstone vistades i Paris de första efterkrigsåren medan Frankrike och det övriga Europa återkom till livet – och medan Amerika anträdde byggandet av ett imperium mitt under det kalla krigets år av McCarthy’s vanvett.
Nästan sju årtionden senare är Diana Johnstones plats bland vår tids framstående europakorrespondenter odiskutabel. Bördig från Minnesota är hon nu en fransk citoyen och förblir en Parisienne. ”Om jag måste göra anspråk på en etikett” skriver den åttionioåriga Johnstone i sina nyligen publicerade personliga och politiska memoarer ”skulle det vara en oberoende sanningssökare”.
Circle in the Darkness (Clarity Press) – Johnstone hämtar titeln från Einstein – är en rörlig, skarp, modig, politisk alert och alltid mänsklig berättelse om Johnstones många årtionden som europé. I följande intervju snuddade vi vid de många ämnen som hon länge har behandlat i sina nyhetsrapporter, kommentarer och böcker: Den transatlantiska klyftan, Europeiska unionens framtid, Europas sökande efter en oberoende röst och kontinentens relationer till Ryssland. Hon säger till mig: ”Jag tror att det finns en önskan att frigöra sig från kopplingen till det amerikanska imperiet. Men vad som behövs är att hitta rätt ögonblick och ledare i stånd till att gripa sig an det”.
Jag genomförde denna intervju via mejl under loppet av flera månader medan spridningen av Covid-19 gjorde att Johnstone var instängd i sin lägenhet i Paris. Vanligtvis fick hon ta sig an de politiska förgreningarna av denna globala katastrof. ”Krisen med Covid-19 gör det så mycket tydligare att EU inte är något annat än ett komplext ekonomiskt arrangemang” sade hon mot slutet av vårt utbyte av tankar. ”… med varken känslan eller de politiska ledare som kan hålla samman en nation”.
Patrick Lawrence: Du har känt Frankrike och Europa under alla slags faser – efterkrigstidens återuppbyggnad, de så kallade trente glorieuses (1945–75), händelserna år 1968 och deras efterdyningar, förändringen från en inhemsk socialdemokrati mot anglo-amerikansk nyliberalism. Hur vill du beskriva denna båge? Vad har drivit Europa i den riktning det har tagit – vilket, du kanske håller med om – är en olycklig bana? Jag gissar att det jag söker efter är historiska sammanhang och orsaker.
Det är en mycket stor fråga som inte är lätt för mig att besvara utan att bara fortsätta och fortsätta. Jag antar att du kunde beskriva denna båge i form av amerikaniseringen av Frankrike som har växt fram under decennier och kanske kan minska huvudsakligen till följd av att Amerikas attraktionskraft som modell minskar inte bara i Frankrike.
PL: Skall vi titta på historien?
Du får gå tillbaka till första världskriget för att förstå processen. Under kriget 1914–1918 förblödde landets ungdom – över hälften av de unga männen gick förlorade med särskilt stora förluster blad de unga officerarna. Frankrike kom ut från detta fruktansvärda blodbad som en av segrarna, fick tillbaka Alcace-Lorraine, men var utmattat. Mer än villigt att se ”ett krig som skulle få slut på alla krig” som tillräckligt. Tyskland hade också förblött men kom ut svårligen förbittrat. Med det resultat vi alla känner till: ett andra krig avsett att rätta till det första. Vad jag vill komma fram till är att Frankrikes motvilja att ännu en gång gå i krig med Tyskland inte kan förklaras av – som många försöker göra – en latent sympati för nazismens idéer vilka fanns runt om i Europa vid denna tid – särskilt då i Storbritannien. Det var helt enkelt så att i Frankrike hade känslan av ”att dö för en rättvis sak” förbrukats trettio år tidigare.
Frankrikes snabba kapitulation för det tyska blixtkriget år 1940 var ett trauma vars ärr aldrig har läkts. Motståndsrörelsens roll med stort ”M” var huvudsakligen att rädda vad som räddas kunde av den nationella stoltheten. Den förberedde också för socialdemokratin under efterkrigsperioden med programmet för Conseil National de la Résistance som accepterades över hela det politiska fältet som nödvändigt för att skapa nationell enighet. Det krävde allmän social trygghet, nationalisering av banker och nyckelindustrier, kvinnlig rösträtt – äntligen! – och andra sociala åtgärder.
PL: Intressant. Dessa anknytningar uppskattas inte särskilt mycket i USA. Hur passar dina egna erfarenheter in i denna historia? Som ”an American in Paris”.
Jag blev först bekant med Paris på mitten av 1950-talet. Staden var inte i ruiner som Tyskland eller fuktig och trist som London. Men mitt intryck var att moralen inte var hög. Man kunde känna ett underliggande motstånd mot Amerikas jättestora skugga. På sätt och vis en fortsättning av det passiva motståndet mot nazisternas ockupation. Då det mesta motståndet alltid är passivt. Det mer aktiva motståndet kom från mer eller mindre samma grupper som motståndsrörelsen mot nazisternas ockupation. Franska kommunistpartiet eller konservativa patrioter.
I Östeuropa var den nya ryska ockupationen militär och politisk. I Frankrike var den amerikanska ockupationen bara lite militär men primärt kulturell. I början visades den amerikanska jazzens glada ansikte. Man kunde till och med vara lite antiamerikansk men älska jazz tack vare de svarta musikerna.
Och jazzen drev på intet sätt bort de internationellt populära franska sångare som var en del av epokens musikaliska bakgrund: Georges Brassens, Edith Piaf, Juliette Greco, Charles Trenet, Yves Montand och många andra. Fastän vagt demoraliserat aspirerade Paris ändå på rollen som förtrupp till intellektuellt liv, tack vare ”existentialismen” – inte bara genom Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs världsvida prestige. Men med en livsstil ändamålsenlig för att återhämta sig från en olämplig sjukdom.
På den tiden kunde man öppna fönstret för gatusångare och kasta åt dem lite pengar. Och det fanns de som gick genom staden med glasrutor på ryggen och ropade ”Vitrier! Vitrier!” (Glasmästare! Glasmästare!) chansande på att någon fönsterruta behövde bytas”.
Och så fanns det filmerna. Svartvita men aldrig manikeiska. Utan att kunna sätta ord på det var detta det första som vann mig över: Frånvaron av den starkt betonade moraliska dualismen i amerikanska filmer. Cocteau´s La Belle et la Béte, den tankfulla omoralen hos den unge Gérard Philippe i Le diable au Corps – ingen skådespelare visade fram hur god han var och det fanns ingen att hata.
Under tiden förlorade 50-talets Frankrike kolonialkrig i Indokina och Nordafrika och politiken var som ett plocke-pin-spel.
År 1958 tog de Gaulle över med målsättningen att avsluta både amerikansk ockupation och fransk kolonialism i ett försök att hitta oberoende relationer med hela världen. Kulturministern André Malraux återställde de svartnade fasaderna på Paris byggnader till deras ursprungliga krämfärg, industrierna blomstrade, Frankrikes ”nya vågen-filmer” utmärkte sig.
PL: Tack så mycket. Underbar sammanfattning. Låt oss fortsätta in på 1960-talet.
Paradoxen på 1960-talet var att bäst som de Gaulle de-amerikaniserade Frankrike på en geopolitisk nivå så amerikaniserades hela efterkrigstidens baby-boom generation på sitt eget speciella sätt. När landet blomstrade så amerikaniserades en skinande ren ny generation på ett klumpigt sätt med ”YéYé”-sångare, ”surprise parties”, ”flirts” och ”standing” (i stället för det goda franska ordet prestige).
Firandet av Israels seger i 1967 års sexdagarskrig följdes av ett nytt fokus på brotten under den tyska ockupationen, i synnerhet deportationen av judar. Detta störtade in nationen i en känsla av skuld – en skuld som den unga generationen undvek genom att avskilja sig från nationen.
PL: Du talar om den period när exporten av amerikansk kultur övergår till att vara ett vapen i det kalla kriget.
Amerika var oskyldigt. Tjusningen med ett mytiskt Amerika, spritt över hela världen av dess underhållningsindustri, ofta med statligt stöd, förbereder fortfarande folk till att förakta sitt eget land som efterblivet. Detta förbereder scenen för ett fatalistiskt accepterande av USA:s påtryckningar för att anpassa sig till begreppet amerikansk exceptionalism även när det gäller världens affärer. Detta fick bara en tillfällig motgång genom Vietnamkriget – amerikanerna själva var emot kriget, eller hur? Jag var en av dem som hjälpte till att få det att se ut på det sättet.
Maj 1968-generationen, som hade växt upp medan allt stadigt blev bättre, förkastade både de Gaulles faderliga auktoritet och kommunisternas disciplin. Resultatet blev en hedonistisk individualism som intellektualiserades av Foucault (Michel Foucault, filosofen och teoretikern) och andra som ”motstånd” mot den allestädes närvarande ”makten”. I det här avseendet påskyndades amerikaniseringen av Frankrike av de franska filosoferna och även av USA själv. Genom att hela tiden attackera, dekonstruera och fördöma varje återstod av mänsklig ”makt” de kunde upptäcka så lämnade de intellektuella rebellerna ”marknadens” krafter oantastade och gjorde ingenting för att stå i vägen för expansionen av USA:s militära styrkor världen runt.
”Anti-makt”-generationen hamnade i att fördöma sitt eget land Frankrike, för sitt koloniala förflutna, medan de visade ytlig oro för USA:s överväldigande kraft när det förstörde land efter land – ibland med deltagande av Frankrike som i Libyen. Också det faktum, svårt att beskriva i detalj, som arbetar genom nätverk som Young Leaders program från den Fransk-Amerikanska stiftelsen som ger USA:s tjänstemän en spricka för indoktrinering, utväljande eller åtminstone granskande av lovande franska politiska personligheter.
PL: Så bra beskrivet Diana. Och vi kommer nu till den nyliberala fasen som alltid har slagit mig som udda. Givet att den härletts från anglo-amerikansk tradition och inte kontinentens.
Med Emmanuel Macron tycks Frankrike ha fått en anti de Gaulle. Den mest amerikanske presidenten någonsin. Och detta kan trigga en kursändring. Donald Trump är också på sitt sätt den mest ”amerikanske” presidenten på senare tid. På ett sätt som inte tilltalar folk i Europa. USA ser mer och mer ut som ett dårhus och dess utrikespolitik hotar Europas intressen och även överlevnad. Så tiden har kommit för bågen att vända nedåt.
PL: Vid vilket tillfälle och varför övergav Europa sin självständighet inom Nato – eller uppnådde man någonsin under de tidiga efterkrigsåren någon självständighet att tala om?
Hela avsikten med Nato var att institutionalisera Västeuropas uppgivande av sin självständighet. Och det beslöts i Jalta – där Västeuropa inte var representerat. Inte ens Frankrike, till de Gaulles stora förtrytelse. Det gjordes ett försök till självständighet under president de Gaulles tio ämbetsår. Men denna djärva bana fick inget översvallande inhemskt stöd. Den ende självständige europeiska ledaren var Olof Palme (svensk statsminister 1969–1976 och från 1982 tills han mördades år 1986). Men Sverige var inte Natomedlem och Palmes relativa neutralitet avskyddes alltid hjärtligt av större delen av den svenska överklassen och de militära ledarna.
PL: Kan du reflektera över de Gaulle i detta sammanhang? Amerikaner förstod honom dåligt – de förstod inte hans hävdande av fransk självständighet och särskilt inte hans ekonomiska och industriella politik – hans uppfattning av hela samhället. Kan du säga något om detta och om de Gaulles tankar om franskheten. Och i dess förlängning Europas oberoende? Skall vi se hans inhemska program som en del av hans tankar om den internationella sidan?
Dåligt förstådd? Jag skulle vilja säga att han var medvetet missförstådd. Det finns relativt få amerikaner som kan börja förstå en ledare som är fast besluten att behålla sitt lands självständighet från Amerika. Och dessa få har vanligtvis behövt leva utomlands för att förstå poängen. De Gaulle var konservativ, inte en frimarknadsliberal, utan såg sociala reformer som gynnande arbetarklassen som nödvändiga för den nationella sammanhållningen. Den blandekonomi han gynnade är inte helt olik ”socialism med kinesiska egenskaper” – en stark stats roll att uppmuntra snabb industriell tillväxt. Med resten kvar för den fria företagsamheten. Det var en mycket framgångsrik formel. Givetvis var det politiska systemet mycket annorlunda.
Genom att han hade en känsla för historia, såg de Gaulle att kolonialismen hade varit en period i historien som var förbi. Hans politik var att främja vänskapliga relationer på lika villkor med alla delar av världen. Oberoende av ideologiska skillnader. Jag tror att Putins begrepp – en multipolär värld – är något liknande. Det är helt tydligt ett begrepp som förfärar exceptionalisterna.
De Gaulle hade ett organiskt nationskoncept. Ett levande ting som utvecklar sin egen identitet. Och med den synvinkeln måste varje nation kunna leva sitt eget liv. Detta är en konservativ och inte en aggressiv nationalism. USA är en ideologisk nation vars ”värden” och institutioner bör välkomnas eller påtvingas överallt. Frankrike försökte med detta under Napoleon Bonaparte. Återtåget från Moskva (som avslutade Bonapartes ryska kampanj år 1812) är en lektion som man bör lära sig i Washington.
PL: Finns det något drag av de Gaulle i fransk eller europeisk politik idag? Han lämnade bestämt spår efter sig på andra ställen – det finns till exempel en självständig gaullistiskt ton i japanskt tänkande – ofta dold men alltid där. Lusten att bryta sig fri från den kvävande omfamningen kan man säga. Finns något liknande i Frankrike eller någon annan stans i Europa idag?
Femtio år efter hans död gör nästan alla i Frankrike anspråk på att vara ”gaullister”. De är det bestämt inte men det tyder på att det finns ett stort missnöje med vart utvecklingen är på väg. Jag tror att det är en växande önskan att frigöra sig från kopplingarna till det amerikanska imperiet men vad som behövs är det rätta tillfället och ledare beredda att gripa det.
PL: Tror du att ”det rätta tillfället” har kommit eller närmar sig? Det finns säkerligen tecken på det – allt det missnöje Trump har provocerat fram, den extraordinära ”deklarationen om oberoende” som följde på de katastrofala Nato- och G7-toppmötena 2017. Hur ser du på detta ”tillfälle”?
Fantastiskt. Precis när du frågade om det stora ögonblicket så dyker det upp ett stort ögonblick som ingen av oss väntade. Detta plötsliga avbrott i våra liv på grund av ett virus är en påminnelse om att framtiden alltid är okänd och att det är fåfängt att göra förutsägelser.
Missnöjena som växte upp före pandemin finns alla där. Många av dem förvärrades av hälsokrisen – men blev också överskuggade av de nya problem den skapat. Under månaderna av De gula västarnas protester och strejker mot regeringens åtstramningsåtgärder var sjuksköterskorna i framkanten, trotsande det våldsamma undertryckandet av deras protester mot sina försämrade arbetsförhållanden. Covid-19 krisen har visat precis hur rätt de hade! De ses nu allmänt som hjältar.
PL: Medan vi talar om detta. Vad har varit den allmänna reaktionen på de officiellt föreskrivna inskränkningarna under Covid-19 krisen? Här i USA ser vi växande protester mot dem – folk kräver att restriktionerna upphör.
Isolering har i allmänhet accepterats som en nödvändig åtgärd i Frankrike. Men det betyder inte att folk är nöjda med regeringen – tvärtom. Klockan åtta varje kväll går folk till sina fönster för att heja på vårdpersonalen och andra som utför nödvändiga uppgifter. Men applåderna gäller inte president Macron.
Macron och hans regering kritiseras för att ha tvekat alltför länge med att införa begränsningar för befolkningen, för vacklan när det gäller krav på masker och tester och när man skall avbryta restriktionerna. Deras förvirring och obeslutsamhet besparar dem åtminstone från alltför vilda anklagelser om att ha arrangerat alltsammans för att kunna låsa in befolkningen.
Vad vi har bevittnat är misslyckandet för vad som en gång var det bästa allmänna vårdsystemet i världen. Det har degraderats genom årtionden av besparingar. På senare år har antalet vårdplatser stadigt minskat. Många sjukhus har stängts och de som finns kvar är drastiskt underbemannade. Allmänna sjukhus har permanentats i ett tillstånd av ständig överbeläggning så att när en ny epidemi startar, ovanpå alla vanliga sjukdomar, så finns det helt enkelt ingen kapacitet för att genast ta itu med den.
Den nyliberala globaliseringsmyten skapade illusionen av att de avancerade västerländska samhällena kunde blomstra genom sina överlägsna hjärnor och dess datorteknik. Medan det smutsiga arbetet, att verkligen tillverka saker, överlämnades till låglöneländer. Ett resultat: en plötslig brist på ansiktsmasker. Regeringen hade låtit sälja ut och stänga ned en fabrik som producerade masker och annan kirurgisk utrustning. Och eftersom Frankrike sålt ut sin textilindustri fanns inte resurser för att direkt producera de masker som behövdes.
Under tiden, i början av april, donerade Vietnam hundratusentals antimikrobiella ansiktsmasker till europeiska länder och producerar miljontals av dem. Genom tester och selektiv isolering har Vietnam bekämpat epidemin, vilket lett till endast några hundra insjuknade och inga dödsfall.
PL: Du måste ha tankar om västvärldens enighet i svaret på Covid-19?
I slutet av mars rapporterade franska medier att ett stort lager av masker som beställts och betalats av Frankrikes sydöstra regioner blev praktiskt taget kapat på en kinesisk flygplats startbana av amerikaner som tredubblat priset och lät lasten flygas till USA. Det finns också rapporter om att polska och tjeckiska flygplatsmyndigheter stoppat leveranser som skulle gå till det hårt drabbade Italien och behållit dem för eget bruk.
Bristen på europeisk solidaritet har varit chockerande tydlig. Det bättre utrustade Tyskland förbjöd export av masker till Italien. Italien fann, att i den djupa egna krisen, var tyska och holländska myndigheter främst intresserade av att Italien betalade sina skulder. Samtidigt anlände ett lag av kinesiska experter till Rom för att hjälpa Italien med dess Covid-19 kris. De hade med sig en banderoll med texten ”Vi är vågor i samma hav, löv på samma träd, blommor från samma trädgård”. Europeiska institutioner saknar denna humanitära poesi. Deras grundvärdering är inte solidaritet men den nyliberala principen av ”ohämmad konkurrens”.
PL: Hur tror du att detta påverkar den Europeiska Unionen?
Covid-19 krisen gör det ännu tydligare att EU inte är något annat än ett komplext ekonomiskt arrangemang med varken känslan eller populära ledare som kan hålla samman en nation. Under en generation har skolor, medier och politiker ingjutit tron att ”nationen” är en föråldrad enhet. Men under en kris upptäcker folk att de är i Frankrike eller Tyskland eller Italien eller Belgien – men inte i ”Europa”. EU är uppbyggt för att bry sig om handel, investeringar, konkurrens, skulder, ekonomisk tillväxt. Allmänhetens hälsa är bara en ekonomiskt parameter. Under decennier har Europakommisionen lagt oemotståndligt tryck på nationerna att reducera kostnaderna för sina allmänna hälsovårdsanläggningar för att öppna upp för en öppen konkurrens om kontrakt från den privata sektorn – som är internationell till sin natur.
Globaliseringen har skyndat på spridningen av pandemin. Men den har inte stärkt den internationella solidariteten. En första tacksamhet för hjälp från Kina har brutalt motverkats av europeiska ”atlantister”. Mathias Döpfner, verkställande direktör för den publicistiska giganten Springer, föreslog rakt på sak att Tyskland skulle förena sig med USA – mot Kina. Att göra Kina till syndabock kan tyckas vara en väg att hålla det sönderfallande väst samman, även om Europas långvariga beundran av USA håller på att övergå till förfäran.
Samtidigt har relationerna mellan EU:s medlemsstater aldrig varit sämre. I Italien och i ännu högre grad i Frankrike har krisen med coronaviruset förstärkt den växande desillusioneringen med EU och en dåligt definierad önskan att återställa nationell suveränitet.
PL: En naturlig följdfråga: Vad är utsikterna för att Europa skapar ledare kapabla att gripa det tillfället att hävda oberoende? Hur anser du att sådana ledare skulle vara?
EU kommer sannolikt att vara en central fråga i en nära framtid. Men denna fråga kan utnyttjas på många olika sätt beroende på vilka ledare som griper tag i den. Coronakrisen har förstärkt de centrifugala krafter som redan underminerar EU. Länderna som har lidit mest av epidemin är EU:s mest skuldsatta medlemsstater, med Italien till att börja med. De ekonomiska skadorna från nedstängningarna tvingar dem att låna mer. När deras skulder ökar så ökar också räntenivåerna i bankerna. De vände sig till EU för hjälp, till exempel genom att ge ut eurobonds som skulle dela på skulden till lägre ränta. Detta har ökat spänningen mellan gäldenärsländer i söder och fordringsägarländer i norr, vilka sade nej. Länder i Europazonen kan inte låna från den Europeiska centralbanken på det sätt som U.S. Treasury lånar från Fed. Och deras egna nationella centralbanker tar order från ECB som kontrollerar euron.
PL: Vad betyder krisen för euron? Jag erkänner gärna att jag förlorat tron på detta projekt med tanke på hur oförmånligt de behandlar länderna i söder.
Den stora ironin är att en ”gemensam valuta” var uttänkt av dess sponsorer som nyckeln till europeisk enhet. Tvärtom har euron en polariserande effekt – med Grekland i botten och Tyskland överst, och Italien på väg ner. Men Italien är mycket större än Grekland och anpassar sig inte under tystnad.
Tysklands konstitutionella domstol i Karlsruhe avgav nyligen en lång dom som visade vem som är herre på täppan. Den påminde om och insisterade på att Tyskland hade gått med på euron bara för att huvuduppgiften för Europeiska centralbanken är att bekämpa inflation och inte för att finansiera fattigare medlemsstater. Om dessa regler inte följs blir Bundesbank tvungen att lämna ECB. Och eftersom Bundesbank är ECB:s huvudborgenär är det så. Det kan inte ges generös ekonomisk hjälp till problemfyllda regeringar inom eurozonen. Punkt.
PL: Finns en möjlighet till upplösning här?
Tanken på att lämna EU är mest utvecklad i Frankrike. Union Populaire Républicane, grundad år 2007 av tidigare senior funktionären Francois Asselineau, uppmanar Frankrike att lämna euron, EU och Nato.
Partiet har varit en publik framgång och har spritt sina idéer och attraherat omkring 20.000 aktiva militanter, men utan att vinna någon valframgång. Ett huvudargument för att lämna EU är att komma undan begränsningar såsom EU:s konkurrensregler för att kunna försvara sin vitala industri, jordbruket och framför allt sina statliga tjänster.
En stor paradox är att vänstern och de Gula västarna efterfrågar ekonomiska och sociala förfaringssätt som är omöjliga under EU-reglerna. Och samtidigt skyggar många till vänster från att ens tänka på att lämna EU. Under mer än en generation har den franska vänstern skapat ett imaginärt ”socialt Europa” som centrum för sina utopiska ambitioner.
PL: Hur menar du, är ”Europa” en idé eller ett ideal?
Decennier av indoktrinering i ideologin om ”Europa” har ingjutit tron att nationalstaten är något dåligt från förr. Resultatet är att folk uppvuxna i denna EU-tro tenderar att betrakta varje förslag om att återvända till nationell suveränitet som ett ödesdigert steg mot fascism. Denna fara för ”smitta från höger” är ett hinder för klar analys som försvagar vänstern … och gynnar högern som vågar vara patriotisk.
Två och en halv månad av Corona-kris har manat fram en faktor i ljuset som gör varje förutsägelse om framtida ledare ännu mer problematisk. Denna faktor är en vitt spridd misstro och en generell förkastelsedom över all etablerad auktoritet. Detta gör införandet av rationella politiska program extremt svårt, eftersom förkastelsen av en auktoritet innebär acceptans av en annan. Till exempel så är vägen nationaliseringar för att befria offentliga tjänster och läkemedel från snedvridningar genom vinstmotiv stängd. Om du misstror den ena vägen lika mycket som den den andra finns ju ingenstans att gå.
Ett sådant radikalt misstroende kan förklaras av två huvudfaktorer – den oundvikliga känslan av hjälplöshet i vår teknologiskt avancerade värld, kombinerat med medvetna och till och med genomskinliga lögner från ledande politiker och medier. Men det sätter strålkastarljuset på uppkomsten av manipulerande räddare eller opportunistiska charlataner som är precis lika vilseledande som ledarna vi redan har eller till och med mer. Jag hoppas att dessa irrationella tendenser är mindre uttalade i Frankrike än i vissa andra länder.
PL: Jag vill gärna tala om Ryssland. Det finns tecken på att relationer med Ryssland är en annan källa till europeiskt missnöje som ”junior partners” inom den USA-ledda atlantiska alliansen. Macron är rättfram på den punkten och ”junior partners” är hans uttryck. Tyskarna – affärsmän och några högre tjänstemän i regeringen – är helt tydligt moståndare.
Ryssland är en levande del av europeisk historia och kultur. Dess utfrysning är helt onaturlig och konstgjord. Brzezinski (Zbigniew Brzezinski, Carteradministrationens nationella säkerhetsrådgivare /ö a) sa det i klarspråk i The great Chessboard: USA upprätthåller global hegemoni genom att hålla den euroasiatiska landmassan uppdelad. Men denna politik kan ses som ett arv från britterna. Det var Churchill som förkunnade, ja han faktiskt välkomnade, järnridån som höll det kontinentala Europa uppdelat. Sett tillbaka var det kalla kriget i grunden en del av söndra och härska-strategin, eftersom den kvarstår med större intensitet än någonsin efter det att dess skenbara orsak – hotet från kommunismen – sedan länge försvunnit.
PL: Jag hade inte satt in våra nuvarande förhållanden i detta sammanhang…
Hela Ukrainaoperationen år 2014 (den av USA framodlade kuppen i Kiev i februari 2014) var överdådigt finansierad och stimulerad av USA för att skapa en ny konflikt med Ryssland. Joe Biden har varit den djupa statens huvudsakliga frontman för vändningen av Ukraina till en amerikansk satellit som en murbräcka till att försvaga Ryssland och förstöra dess naturliga handel och kulturella relationer med Västeuropa.
Framför allt är USA:s sanktioner helt i motsats till tyska affärsintressen. Och Natos aggressiva åtbörder får Tyskland att hamna i frontlinjen vid ett eventuellt krig.
Men Tyskland har varit ett ockuperat land – militärt och politiskt – under 75 år, och jag förmodar att många tyska politiska ledare (vanligtvis granskade av Washington) har lärt sig att anpassa sina politiska projekt till USA:s politik. Jag tror att det – under täckmantel av transatlantisk lojalitet – nu finns ett antal frustrerade lurade imperialister i det tyska etablissemanget, som anser att de kan använda Washingtons russofobi som ett verktyg för att göra comeback som militärmakt.
Men jag menar också att den politiska debatten i Tyskland är överväldigande skenhelig med konkreta mål motiverade av falska problem såsom mänskliga rättigheter och givetvis hängivenhet för Israel.
Vi måste komma ihåg att USA inte bara använder sina allierade. Dessa allierade, eller snarare dess ledare menar att de använder USA för vissa egna syften.
PL: Vad sägs om vad Frankrike – allt sedan G7-mötet i Biarritz för två år sedan – sagt att Europa skall foga samman ocvh forma sina egna relationer med Ryssland enligt egna intressen och inte Amerikas?
Jag anser att det är mer troligt att Frankrike bryter med den av USA påtvingade russofobin än att Tyskland gör det, helt enkelt tack vare de Gaulle. Frankrike är inte lika grundligt under USA-ockupation. Dessutom är vänskap med Ryssland en traditionell fransk balans mot tysk dominans – vilken för närvarande känns och tas avstånd från.
PL: Om vi går tillbaka till en bredare översikt, tror du att Europas position på den västra flanken av den euroasiatiska landmassan oundvikligen kommer att forma sin relation inte bara till Ryssland, utan också till Kina? För att säga det på ett annat sätt, är Europa, mitt emellan väst och öst, ämnat att bli en oberoende maktcentrum under detta århundrade?
För närvarande är det Europa som är stående mellan Väst och Öst, inte Ryssland. Och vad som betyder något är vartåt Ryssland lutar. Tillsammans med Ryssland kan Europa bli ett oberoende maktcentrum. För närvarande gör USA allt för att förhindra det. Men det finns en strategisk tankeskola i Washington som ser detta som ett misstag, eftersom det driver Ryssland i armarna på Kina. Denna skola är på uppgång liksom kampanjen att fördöma Kina som ansvarig för pandemin.
Som jag nämnde tidigare blandar sig atlantiska länken-förespråkarna i propagandastriden mot Kina. Men de visar inte någon särskild tillgivenhet för Ryssland, som inte heller visar några tecken på att offra sitt partnerskap med Kina för de opålitliga européerna.
Om Ryssland tilläts bli en fredlig bro mellan Kina och Europa skulle USA bli tvunget att överge sina pretentioner på världsherravälde. Men vi är ännu långt ifrån denna fredliga framtidsvy.
Originalartikeln: A Circle in the Darkness: Post-War Europe
