Efter krigsslutet 1945 drog de allierade tillbaka sina styrkor från Iran. Despoten Reza Shah var borta, och till att börja med blandade den unge shahen sig lite i rikets affärer. De politiska partierna återupptog sin verksamhet. Majlis (nationalförsamlingen) gjorde sig åter gällande som landets politiska centrum. Detta ledde till en uppblomstring av det politiska livet och debatten. Nya tidningar utgavs och som mest lär det ha funnits 460 olika registrerade tidningar under denna period.
Den återvunna demokratiska vitaliteten stod i skarp kontrast till den ekonomiska situationen i landet. Efter kriget var Iran i praktiken bankrutt, och situationen för befolkningen var värre än någonsin. 80% av befolkningen led av kronisk undernäring och barnadödligheten var 25%. 200.000 människor i Teherans södra slumkvarter levde i en ofattbar misär där sjukdomar som trakom och malaria grasserade. De iranska arbetarna vid oljeanläggningarna arbetade och levde under slavliknande villkor.
Samtidigt hade landet utvecklats till Mellanösterns främsta producent av olja och raffinerade petroleumsprodukter (sjätte största på världsbasis). Omkring 1950 hade ca 2,4 miljarder fat olja utvunnits från iranska oljefält, och den dagliga produktionen låg på ca 664.000 fat. Det brittiska, huvudsakligen statligt ägda bolaget ‘Anglo Iranian Oil Company’ (AIOC) slog lönsamhetsrekord. Redan 1920 kallade Winston Churchill Irans brittisk-kontrollerade oljetillgångar för “ett pris från sagolandet bortom våra vildaste drömmar“.
AIOC vadade i iransk olja och gjorde gigantiska profiter år efter år. Ställt emot den ihållande och extrema fattigdomen för stora delar av befolkningen var detta oerhört provocerande för de flesta iranier. Missförhållandet berodde huvudsakligen på att 1933 års oljeavtal mellan Iran och AIOC var så obalanserat att det rimligen måste beskrivas som ren stöld av iranska tillgångar.
Inte ens de villkor som stipulerades i detta avtal uppfylldes av bolaget. Avtal om att bygga upp en inhemsk kompetens för oljeutvinning och drift av raffinaderier genom inrättandet av högskolor och utbildning av nyckelpersoner infriades inte. Tvärt om, britterna var måna om att Iran inte skulle bygga upp sådan kompetens, och hade därför anställt tusentals indiska oljearbetare vid raffinaderierna. AIOC opererade dessutom totalt isolerat från det iranska näringslivet för att försvåra utvecklingen av en iransk industrisektor som på längre sikt skulle kunna konkurrera med AIOC. Utanpå detta hade AIOC ett hemligt avtal med den brittiska flottan som skulle få iransk olja till starkt rabatterat pris. Ytterligare förskingring! Men den iranske staten hade inte ens tillgång till AIOC:s bokföring.
Året 1950 utvanns ca 32 miljoner ton råolja från Iran. Detta gav AIOC en vinst på ca 180–200 miljoner pund, av vilket den iranska staten fick 16 miljoner pund i vinstandel och skatter. Den brittiska staten, fick för samma räkenskapsår mer än 50 miljoner pund i skatt från AIOC. Utöver detta fick den brittiska staten vinstandelar som majoritetsägare i bolaget.
Med det fria debattklimatet i Teheran ökade kunskapen om och medvetenheten av detta djupa missförhållande i den iranska befolkningen, som så småningom också kom att se det hela som en nationell förödmjukelse, utöver den ekonomiska katastrofen det innebar. Folkopinionens ökande förbittring över britternas och AIOC:s verksamhet i Iran började ta eld. Trycket pressade regeringen att försöka omförhandla avtalet med AIOC. De brittiska representanterna slog emellertid dövörat till och varnade Iran för att driva frågan vidare.
Kolonial konflikt – Mosaddeq-krisen
Irans suveränitet och rätten till kontroll över sina oljetillgångar hade blivit en ödesfråga för landet. Den toppade alla inhemska aktörers agenda. Social oro, strejker och upplopp vid oljeanläggningarna i Abadan hade gjort britterna oroliga. År 1949 kom de därför upp med ett sockrat erbjudande till Iran som de kallade “Tilläggsavtalet” till det gällande oljeavtalet från 1933. “Tilläggsavtalet” skulle garantera Iran en minsta royalty på 4 miljoner pund, reducerade den areal som oljebolaget skulle ha exklusiv rätt till, och ett förnyat löfte om att lära upp iranier i administrativa funktioner i bolaget – i enlighet med gällande avtal med AIOC – men som inte hade uppfyllts. “Tilläggsavtalet” gav dock fortfarande inte Iran tillgång till bolagets räkenskaper, vilket från Irans sida var ett absolut krav för ett godkännande. Storbritannien hade dock en “take it or leave it-attityd”, utan känsla för kravets rimlighet och den ständigt stigande temperaturen i huvudstaden och vid oljefälten. Det här skärpte motsättningarna, och allt fler ville nu se en full nationalisering av AIOC för att säkra Iran kontrollen över sina oljetillgångar och sin oljeindustri.
Detta år grundades den Nationella Fronten under ledning av Mohammad Mosaddeq. Han var utbildad jurist från universitet i Frankrike och Schweiz och den förste iranier att disputera i juridik vid ett europeiskt universitet (University of Neuchâtel, Schweiz). Han var aktiv under den första konstitutionella revolutionen och en veteran i landets politiska liv. Mosaddeq hade drivit frågorna om demokratisering av landet och försvaret av dess suveränitet vis a vis stormakterna och hade varit invald i Majlis flera mandatperioder. Inför Reza Shahs kröning i 1925 hade han starkt opponerat mot vad han fruktade skulle bli en ny kunglig envåldshärskare. Efter kröningen drog han sig delvis tillbaka från det politiska livet. Den brittiska kuppen mot Reza Shah och installationen av hans son Mohammad Reza på påfågeltronen ändrade på detta.
Den Nationella Fronten var en parlamentariskt inriktad enhetsfront, en bred paraplyorganisation för såväl sekulära som religiösa krafter, socialistiska grupperingar, nationalister och fackföreningar. Det som förenade dessa ideologiskt vitt skilda grupper var kampen för Irans suveränitet och rätten till kontroll över landets egna resurser. De förkastade “tilläggsavtalet” och gick till val på full nationalisering av Irans oljetillgångar och oljeindustri.
Mohammad Reza Shah hade härvidlag börjat intressera sig för rikets affärer och visade sig tidigt som pro-västlig marionett. Han gick först britternas ärende och försökte låta rigga parlamentsvalen så att “tilläggsavtalet” skulle få en majoritet av rösterna i Majlis. Detta fusk avslöjades, varpå omfattande protester med krav på omval bröt ut. Tusentals anhängare till Nationella Fronten, anförda av Mosaddeq organiserade en tre dagars “sit-in” framför shahens palats. Han gav vika och omval genomfördes.
Nationella Fronten och Mosaddeq erhöll därmed platser i det nya Majlis, som sammanträdde i februari 1950. Det etablerades ett utskott för att studera olje-frågan, d v s “tilläggsavtalet” och problematiken kring nationalisering av landets oljeindustri. Under tiden agerade Shahen oupphörligt för att “tilläggsavtalet” skulle accepteras. På försommaren detta år utnämnde han en ny premiärminister, Razmara för att ro frågan i land. Den 25 november förkastade emellertid Majlis-utskottet “tilläggsavtalet” (enhälligt), men majoritet för nationalisering uppnåddes inte, vilket ingav britterna visst hopp. Detta provocerade majoriteten av befolkningen, som nu var klart för nationalisering. Stora demonstrationer till stöd för detta ägde rum i början av januari 1951. Arbete med nationaliseringslagarna fortsatte i Majlis. Den politiska temperaturen och tempot steg nu ännu snabbare. Den 3 mars höll Razmara ett tal mot nationalisering och för “tilläggsavtalet”i Majlis oljeutskott – ett tal vars kärna var formulerad av den brittiske ambassadören, Shepherd, enligt vad denne själv senare hävdade.
Nationalisering av oljeindustrin
Den 7 mars var det åter massiva demonstrationer för nationalisering. Samma dag sköts Razmara till döds. Den förmodade gärningsmannen fångades in, men det förblev oklart om han hade ett uppdrag, och i så fall från vem. Shahen utnämnde en brittiskutbildad diplomat, Hussein Ala, till ny premiärminister. Britterna hade härvidlag mjuknat något, och ambassadör Shepherd antydde för första gången att de kunde tänka sig en 50/50 delning av AIOC:s överskott. Inte ens Ala, som var Shahens man, vågade tala emot nationalisering. Svaret han gav till Shepherd blev “… i det aktuella läget krävs det något mer än så…”
Den 20 mars 1951 röstade Majlis enhälligt för nationalisering av Irans oljetillgångar och oljeindustri. Kort därefter valdes Mosaddeq till premiärminister med sjuttionio mot tolv röster. Han accepterade posten på villkor att Majlis också skulle godkänna hans lagförslag om implementering av nationaliseringen. Denna röstades enhälligt igenom den 1 maj 1951.
Iran hade nu trotsat det fortfarande så mäktiga brittiska imperiet. “Tilläggsavtalet” hade blivit irrelevant, och Mosaddeqs popularitet nådde nya höjder. I detta läge vände britterna sig till den Internationella domstolen i Haag. Iran hävdade att nationaliseringen var en intern angelägenhet för landet, och påpekade att Storbritannien också fattar beslut om nationalisering av utländsk egendom när de finner det vara i nationens intresse. Dessutom hävdade Iran att den Internationella domstolen bara har jurisdiktion i mål där parterna är stater, och inte i en tvist mellan en stat och ett privat företag, som här var fallet.
Juridisk seger
Initialt fattade domstolen ett temporärt beslut om fastställande av status quo ante (föregående tillstånd, d v s före nationaliseringen). Vidare beslöt domstolen att såväl Iran som Storbritanniens regeringar skulle avstå från handlingar som skulle kunna hindra AIOC:s fortsatta industriella verksamhet.
Ett år senare, den 22 juli 1952, avvisade den Internationella domstolen det brittiska klagomålet mot Iran i nationaliseringsfrågan med motivationen att ärendet var utanför domstolens jurisdiktion, i enlighet med Irans plädering. Storbritanniens möjligheter att få saken löst på juridisk väg var nu uttömda. Britterna lät sig inte påverkas av domstolens utslag, trots att de själva hade lagt fram frågan för domstolen. De fortsatte med maktpolitik som bara minskade deras anseende hos den iranska befolkningen.
Amerikansk medling
Mot slutet av år 1951 åkte Mosaddeq till USA för att lägga fram Irans sak för Truman-administrationen och för den amerikanska allmänheten. Han togs emot av president Truman och utrikesminister Dean Acheson. Amerikanerna hade fortfarande ett gott rykte hos iranierna. De såg amerikanarna som en frisk fläkt jämfört med britterna som i åratal plågat dem med sin maktfullkomliga kolonialism. Mosaddeq var entusiastisk till att ta in amerikanerna i förhandlingarna, då dessa vid ett flertal tillfällen hade manat såväl ledningen i AIOC som den brittiska statsledningen till flexibilitet, kompromissvilja och nytänkande. Dessa rekommendationer uppfattades av britterna snarast som en förolämpning då de ju enbart “försvarade sin rätt”.
Det skulle emellertid visa sig att Mosaddeq hade överskattat amerikanernas välvilja. Förvisso var de mera realistiska än britterna som satt fast i förlegat kolonialt tänkande med tillhörande maktarrogans. Men amerikanerna hade själva viktiga oljeintressen i Mellanöstern, inte minst i de stora oljefälten i Saudiarabien. De ville därför inte stödja en utveckling som skulle kunna leda till en spridning av nationaliseringstanken och radikalisering av dessa länder.
Truman-administrationen sökte därför en kompromiss där Storbrittannien skulle förbättra villkoren ytterligare för Iran, bland annat genom att gå med på en 50/50 delning av AIOC:s överskott. I gengäld skulle Iran ge upp tanken på full nationalisering och acceptera en situation där britterna behöll stora delar av kontrollen över oljeutvinningen och oljeindustrin. Efter långa förhandlingar med USA:s vice-utrikesminister George McGhee så godtog Mosaddeq en överenskommelse enligt dessa riktlinjer.
Mosaddeq tog här en stor risk. Den politiska process som nationaliseringsfrågan hade drivit fram och uppvaknandet hos befolkningen som detta hade fört med sig hade i detta skede gått så långt att denna kompromiss skulle vara svår att smälta för en stor majoritet av det iranska folket. Förslaget förkastades emellertid av britterna och situationen förblev låst.
I november 1951 lämnade Mosaddeq USA tomhänt, såväl när det gällde förfrågan om nödlån som diplomatiskt stöd för nationaliseringen. President Truman och hans utrikesminister Dean Acheson förblev dock genom hela mandatperioden resoluta motståndare till varje form av folkrättsvidrig operation mot Iran.Mossadegh lämnade dock ett starkt avtryck i den amerikanska opinionen, och blev av Time Magazine korad till 1951 Person of the Year.
Kampen hårdnar
Medan Mosaddeq var i USA var det parlamentsval i Storbritannien vilket ledde till att regeringen Attlee (Labour) fick avgå. Winston Churchill blev återigen statsminister. Till utrikesminister valde han Antony Eden. Båda var inbitna kolonialister av den gamla skolan.
Förvisso hade inte regeringen Attlee visat särskilt mycket flexibilitet inför de iranska kraven, men Attlee var i alla fall klart emot väpnad intervention i Iran. Så icke Churchill, som var fast besluten att omintetgöra Irans nationaliseringsprojekt med alla till buds stående medel.
Den 31 juli hade britterna koncentrerat den största flottstyrkan sedan andra världskriget i Persiska viken, rakt utanför det stora oljeraffinaderiet i Abadan, men Iran lät sig inte bevekas.
Under tiden planerade brittisk underrättelsetjänst en statskupp tillsammans med ett antal högt uppsatta rojalister inom den iranska officerskåren. Planerna avslöjades och ledde till att flera av konspiratörerna arresterades. Mosaddeq beslöt då att bryta de diplomatiska förbindelserna med Storbritannien – den 22 oktober 1952. All brittisk personal fick en vecka på sig att packa väskorna.
Domstolen i Haag hade inte varit till hjälp för Storbritannien. Ej heller vapenskramlet. Försöken att störta Mosaddeq hade misslyckats, och de britter som hade kunnat koordinera en ny militärkupp med hjälp av deras rika nätverk av lokala agenter och kollaboratörer hade i egenskap av “ambassadpersonal” fått lämna landet. Effekterna av sanktionerna dämpades genom att landets ledning hade viss framgång i att återvitalisera den traditionella ekonomin. Samtidigt fortskred nationaliseringsprocessen.
Britterna hade dock ett effektivt vapen: ekonomisk krigföring. De frös iranska tillgångar i Storbritannien, hotade alla tankrederier med att fartyg som transporterade iransk olja inte skulle få några kontrakt med den internationella oljekartellen (en mäktig sammanslutning av de sju största oljeproducenterna i världen). Dess intressen var i förlängningen också hotade av den iranska nationaliseringen, och det fanns breda kontaktytor mellan ledningen i denna kartell och den amerikanska och brittiska administrationen.
Oljeembargot sänkte Irans oljeexport till en bråkdel av vad den varit, och försatte landets ekonomi i en ytterst svår situation. Premiärminister Mosaddeq bad folket om tålamod. Han lär ha sagt att “…oljan har legat där i så många år, och kan ligga några år till. Nu blir den i alla fall inte stulen…”.
I detta läge valde Storbritannien att be amerikanerna om hjälp. Det hade suttit långt inne, då britterna var fullt på det klara med att det skulle komma att ge amerikanerna ökat inflytande, och på sikt lukrativa oljekontrakt på Storbritanniens bekostnad, en oro som skulle visa sig vara befogad.
Nya vindar
I november 1952 valdes Eisenhower till ny amerikansk president. Han var som sin föregångare mot en olaglig regimskifteoperation, men ändå en hårdför “kall krigare”. Presidentbytet var en mäktig sporre för britterna. Nu upprättades betydligt bättre kontakter på regeringsnivå över Atlanten. Tiden var mogen för en lobbykampanj gentemot den inkommande amerikanska administrationen. Det började med att Christopher “Monty” Woodhouse, en av MI6 mest habila underrättelseofficerare, besökte CIA-kolleger i Washington.
Woodhouse argumenterade för en CIA-ledd och MI6-stödd operation för att störta Mosaddeq. Han visste att amerikanerna var kallsinniga inför argument om att Storbritannien hade behandlats dåligt av iranierna, att de hade “rätt” till oljan etc. I stället spelade han på rädslan för kommunistiskt övertagande i Iran, vilket den inkommande administrationen var mer lyhörd för. Woodhouse varnade för att Mosaddeq skulle bli tvingad att ta stöd av Sovjetunionen och att Iran, med sina enorma oljeresurser och viktiga geo-strategiska läge därför var i farozonen för att bli ett byte för kommunistblocket, vilket vore en ödesdiger förlust för Väst.
Britterna påpekade att det i Iran fanns ett välorganiserat Moskva-troget kommunistparti, Tudeh-partiet. I själva verket var detta parti för litet för att utmana Nationella Fronten. Mosaddeq hade vid den tiden enligt amerikanska diplomater på plats stöd hos 95–98% av befolkningen för sin politik. Detta var dock i början av det kalla kriget, och att spela på kommunistspöket var ofta ett vinnande kort. Tursamt nog var den nytillsatte CIA-chefen, Allen Dulles, bror till den inkommande utrikesministern, John Foster Dulles. Det fanns därmed en “informationsgräddfil” mellan CIA och utrikesdepartementet. Båda bröderna var inbitna ”kalla krigare” och behövde inte för djupa förklaringar för att vara med på att störta den bångstyrige Mosaddeq. Frågan slog rot i administrationen.
Lobby-verksamheten och “kalla kriget-andan” fick tidvattnet att vända i britternas favör. De ställde också i utsikt ett delande av “bytet” med amerikanerna vid deras eventuella hjälp i att avlägsna Mosaddeq från makten. President Eisenhower var bland de sista att byta fot. Inte länge efter hans installation som president fattades beslut om ett samarbete mellan CIA och MI6 om att genom en hemlig operation störta premiärminister Mosaddeq och genomföra ett regimskifte i Teheran. Flera CIA-officerare i Iran motsatte sig operationen, bland annat Roger Goiran, chef för CIA-stationen i Teheran. Han fick därför lämna den posten. “Operation Ajax” sattes nu igång.
Operation Ajax – CIA-ledd statskupp (1953)
Planen, ett typfall av den klassiska imperialistiska taktiken ”söndra och härska”, var utvecklad av agenter från brittiska MI6 och amerikanska CIA i en ”joint venture”. Den bestod i komponenter av psykologisk krigföring, riggade kravaller och kvasi-legala åtgärder med shahen som spelbricka. Det hela skulle genomföras med frikostiga mutor till ett nätverk av nyckelpersoner så som tidningsutgivare och journalister, officerare, gängledare, Majlis-ledamöter och religiösa ledare.
På grund av de svåra umbäranden som oljeembargot medfört var befolkningens motståndsvilja på väg att mattas av. Detta ökade möjligheterna att utså skräck och misstro för Mosaddeqs regering, genom att sprida propaganda och falska nyheter via pressen, skapa politiska intriger och genomföra riktade mord. Vid operationens crescendo skulle riggade kravaller framprovocera ett inbördeskrigsliknande tillstånd i huvudstaden.
Det sålunda framkallade kaoset skulle sken-legitimera ett dekret från Mohammad Reza Shah (i strid med grundlagen, då det skulle krävt Majlis godkännande) om avsättande av Mosaddeq och tillsättande av general Zahedi (vän av shahen) som ny premiärminister, efterföljt av ett militärt ingripande och arrestering av premiärminister Mosaddeq för att ”återställa lugn och ordning”. Det handlade om ett klockrent fall av planerad storskalig statsterrorism.
Förloppet
En av CIA:s mest erfarne agenter, Kermit Roosevelt (tillika barnbarn till den tidigare president Theodore Roosevelt) hade utsetts till ansvarig för operationen. Han anlände i all diskretion till Teheran en månads tid innan den drog igång.
Britterna upprättade en kommandocentral på Cypern där de koordinerade och stämde av utvecklingen med CIA och övriga involverade. De kunde inte bidra till operationen på plats eftersom deras spioner hade förvisats från Iran några månader tidigare. Deras roll var dock central på grund av detaljerad kunskap om Iran, dess krafter och aktörer. De var dessutom i besittning av en oumbärlig tillgång som de ställde till CIA:s förfogande. Den bestod i ett stort nätverk av lokala inhemska agenter som britterna hade byggt upp över mer än ett decennium. Ett av dessa nätverk kontrollerades av de förmögna bröderna Rashidian. Dessa var britternas mest effektiva agenter i Iran. De hade ett omfattande kontaktnät och kunde få avsevärda folkmassor mobiliserade på kort varsel till förmån för vilken sak som helst med rätt incitament, alltså mutor. Fenomenet kan kallas ”Hyr en mobb”.
Den första fasen av operation Ajax, d v s destabilisering av regeringen genom kravaller, propaganda och falska nyheter, hade börjat redan under våren. Den 19 april mördades Teherans populära och Mosaddeq-trogne polischef, general Mahmoud Afshartus. Spåren ledde till de kommande kuppmakarna som dock lyckades undkomma åtal. Desinformations- och destabiliseringskampanjen pågick fram till kuppen. En propagandist från CIA hävdade att de hade lyckats få 80% av huvudstadspressen under CIA-inflytande. Mosaddeq anklagades av den ena tidningsredaktionen för att vara hemligt sammansvuren med britterna, av den andra för att vara i ledband hos kommunisterna, av den tredje för att vara emot prästerskapet etc. Förvirringen ökade och Mosaddeq lyckades inte värja sig mot propagandisterna, delvis p g a sin respekt för “yttrandefriheten”. Regeringen isolerades och försvagades dag för dag.
Nästa steg var att få Mohammad Reza Shah med på tåget. Hans enda uppgift skulle vara att skriva under på de dekret som skulle avsätta Mosaddeq och utnämna Zahedi till ny premiärminister. Dessa skulle presenteras för Mosaddeq respektive Zahedi i det skarpa skedet. Shahen var osäker och ängslig, och ville ha stöd och garantier för sin säkerhet. Shahens tvillingsyster prinsessa Ashraf, bosatt i Frankrike, “övertalades” med hjälp av en minkpäls och en påse dollar av amerikanska agenter att hjälpa till och lugna sin bror. Hon flögs in från Frankrike för detta. Ungefär samtidigt landade, också på CIA:s uppdrag, Norman Schwarzkopf Sr i Teheran. Han hade några år tidigare organiserat Shahens personliga livgarde och kände Shahen väl. Dessa besök hade önskad effekt. Shahen undertecknade dekreten på villkor att han och hans familj hade en organiserad flyktväg ut ur landet ifall operationen skulle misslyckas.
Teheran var nu i uppror och kaos. Tiden var alltså mogen. Sent på kvällen den 15 augusti åkte en militärkolonn anförd av den shah-trogne chefen för det kejserliga nationalgardet, överste Nemathollah Nassiri, till Mosaddeqs hus för att arrestera honom.
Kuppen misslyckades direkt. Krafter lojala med Mosaddeq hade fått nys om vad som var på gång, och de som kom för att arrestera Mosaddeq omringades och arresterades i stället själva snabbt av lojala soldater som ”klev ur skuggorna”. Då Shahen fick veta att kuppen var avslöjad och att överste Nassiri hade arresterats, flydde han direkt med sin familj till Rom. Den tilltänkte premiärministern Zahedi å sin sida, gick under jorden.
Från CIA-ledningens sida såg operationen ut som ett totalt misslyckande, och de uppmanade Roosevelt att genast lämna landet. Han ville dock göra ett nytt försök, och begärde en utökad insats av bröderna Rashidians “hyrmobb”.
I dagarna som följde ökade gatuvåldet i Teheran till nya höjder. Medan det ena pöbelgänget skanderade “leve Mosaddeq och kommunismen” ropade det andra på shahens återkomst, samtidigt som de krossade allt i sin väg. Naivt nog hade Mosaddegh beordrat sina anhängare bort från gatorna, och polisstyrkorna var inte längre förmögna att upprätthålla ordningen. Många av dem var dessutom redan på CIA:s lönelista.
Den belägrade regeringens handlingsförlamning demoraliserade de regeringstrogna. Den 19 augusti kunde upprorsmakarna ta kontroll över Radio Teheran, Utrikesdepartementet samt polisens och generalstabens högkvarter. Till sist angrep de Mosaddeqs hus. Mosaddeq flydde, men fångades in kort därefter. Huset plundrades och brändes. Revolten lämnade dessutom 300 offer på Teherans gator.
Roosevelt hämtade nu general Zahedi från sitt gömställe, som begav sig till Radio Teheran, varpå militärmusiken avbröts för att låta honom förkunna att han, enligt kungligt dekret, var landets nye laglige premiärminister.
Då resultatet av kuppen annonserades för Shahen i sin exil var han först perplex, men så utbrast han: “Jag visste att de älskade mig!” Snart skulle den överväldigande majoriteten av det iranska folket upptäcka att en 25-årig politisk och social natt stod för dörren.
Den 22 augusti återtog Shahen påfågeltronen. Roosevelt besökte Shahen en sista gång innan han lämnade Iran. Shahen skall då ha sagt till honom: “Jag är skyldig min tron till Gud, mitt folk, min armé – och till Er.”
Befolkningens dröm om nationell suveränitet krossad
Mosaddeq ställdes inför rätta, anklagad för förräderi i en militärdomstol som var en ren parodi på juridik och rättvisa. Så här bland annat sade Mosaddeq till sitt försvar:
“… min synd består i att jag nationaliserade Irans oljeindustri och förkastade detta av världens största imperium inrättade system av politisk och ekonomisk exploatering. Detta kom till ett högt pris för mig, för min familj och till risken att förlora mitt liv, min heder och min egendom. Med Guds välsignelse och folkets vilja bekämpade jag ett vilt och avskyvärt system av kolonialism och internationellt spioneri… Jag är väl medveten om att mitt öde i framtiden kommer att tjäna som ett exempel på brytandet av slaveriets bojor och slutet på underkastelse åt koloniala intressen…”
Mosaddeq dömdes till tre års isolering och därefter livsvarig husarrest, under vilken han dog i sitt hem i 1967. Han begravdes också där, i all diskretion. Insikten om och uppskattningen av vad denne titan hade försökt åstadkomma för sitt folk kom bara att växa med tiden. Shahen fruktade för den förödmjukelse det skulle innebära för honom att miljontals människor skulle vallfärda till denne nationalhjältes grav.
Det iranska folkets förhoppningar om suveränitet, nationell värdighet, utveckling och demokrati hade dränkts i blod. Mohammad Reza Shahs ynkliga roll i denna försåtliga operation utgjorde ett skamligt landsförräderi som folket aldrig skulle komma att förlåta honom. USA å sin sida förlorade ett helt folks förtroende och välvilja över en natt.
Detta kan kanske vara värt att begrunda med tanke på dagens situation.
Länkar till övriga avsnitt: Del 1, Del 2, Del 4, Del 5, Del 6
