Iran (4) – Mohammad Reza Shahs första period som CIA-installerad envåldshärskare

uvudmålet för ”Operation AJAX”, den CIA/MI6-ledda statskuppen mot den populäre premiärministern Mossadeq och hans regering var att återta kontrollen över Irans oljeresurser och säkra landets plats inom den Västliga intressesfären. Detta mål skulle uppnås genom att ”befordra” Mohammad Reza Shah från konstitutionell monark till envåldshärskare.

Kuppen misslyckades initialt, och Mohammad Reza Shah flydde till Rom via Baghdad. Emellertid lyckades kuppens “plan B”, varpå Mossadeq arresterades och shahen kunde återvända från sin korta exil. Statskuppen ledde till att alla bärande demokratiska principer i grundlagen från 1906 tolkades bort, speciellt maktdelningsprincipen, d v s säkrandet av oberoende för de lagstiftande, dömande och exekutiva grenarna av makten. Som shahen själv senare uttryckte det:

“…Vår författning ger Kronan vissa privilegier utöver den nämnde vetorätten och rätten att upplösa parlamentet. Sålunda utnämner jag som kejsare premiärministern såväl som övriga ministrar, som dock vanligtvis föreslås av premiärministern. Jag undertecknar utnämningen av generalguvernörer, högre domare, ambassadörer, högre officerare i de väpnade styrkorna, och enstaka övriga tjänstemän. Jag är överbefälhavare över de väpnade styrkorna med rätt att förklara krig och sluta fred…”

Shahens första ”post-Mossadeq-regering” bestod till en tredjedel av generaler och med en general (Zahedi) som premiärminister. Styrelseskicket kom att bli en “kunglig militärdiktatur” eller en starkt militariserad diktatur med monarken som diktator. Detta var nödvändigt, då regimen saknade folklig legitimitet, tillkommen som ett resultat av en utlandsstyrd militärkupp. Häri grodde emellertid ett frö till dess undergång. Shahen fann inga andra svar på folkets missnöje än en polisstat byggd på nepotism, förtryck, skräck och angiveri. För Västvärlden innebar detta inga problem, nu hade man äntligen fått en regering man kunde göra affärer med.

Mohammad Reza Shah: “Jag visste att de älskade mig…”
Då Mohammad Reza Shah från sin exil i Rom fick beskedet att CIA-kuppen mot premiärminister Mossadeq slutligen hade lyckats, och att han var återinsatt på tronen, utbrast han: Jag visste att de älskade mig! Denna visshet motsades dock av det brutala förtryck, drivet av hämnd och rädsla, som nu följde.

Mossadeq ställdes inför rätta i en skenrättegång. Denna sändes till stor del i radio, med syfte att förödmjuka och förlöjliga honom inför folket. Men genom sitt modiga försvar lyckades han vända förloppet och i stället få själva rätten “ställd inför rätta”. Han fördömde shahens nära koppling med imperialistmakterna USA och Storbritannien, som var de verkliga rötterna till landets olycka. Mossadeqs obrutna hållning under sina sista offentliga framträdanden satte djupa spår i den iranska nationen och hans popularitet steg till nya höjder [Bill,100].

Mossadeq dömdes för “förräderi” till tre års fängelse och därefter livsvarig husarrest och avled 1967. Mossadeqs ministrar, speciellt anförtrodda militärer samt prominenta medlemmar av Nationella Fronten dömdes alla till tre års fängelse.

Hossein Fatemi, Mossadeqs populäre utrikesminister och framstående medlem av Nationella Fronten, utgjorde ett undantag. Som publicist och journalist hade han varit en speciellt frän kritiker av shahen. Under dennes landsflykt till Rom via Baghdad, då det stod klart att ”plan A” av Operation Ajax hade misslyckats, skrev Fatemi:

“… En förrädare är rädd. Den dagen då du, O förrädare, fick höra från “Teherans röst” att din utländska konspiration hade misslyckats, skyndade du iväg till närmaste land med en brittisk ambassad…”

Efter att kuppen genomförts, gick Fatemi under jorden. Några månader senare kunde han emellertid arresteras, varpå han utsattes för misshandel och tortyr. Han dömdes till döden för “förräderi mot Shahen” och arkebuserades.

Speciellt brutal var förföljelsen av medlemmar av Tudeh-partiet, de Moskva-trogna kommunisterna. Dessa “utrensningar” hade starkt stöd hos amerikanerna, som gärna såg att alla möjligheter till sovjetiskt inflytande i Iran eliminerades.

Elva av Tudeh-partiets medlemmar torterades till döds, ytterligare 83 dömdes till döden, varav 31 avrättades, resterande fick sina straff omgjorda till livstids fängelse. 92 dömdes till livstids straffarbete. Hundratals fick straff mellan 2 och 15 år.

Nytt oljeavtal – Klockan vrids tillbaka
De som ville att den iranska staten skulle äga och förvalta landets oljeresurser var nu “neutraliserade”. Det var nu dags att ta nästa steg och formellt ta kontroll över dessa resurser och fördela bytet.

Nationaliseringstanken hade dock rotat sig i det iranska folkets medvetande. En ren återprivatisering av oljeresurserna vore en politisk omöjlighet. Man sökte en formel som säkrade västländernas mål, under förespegling att iranska nationella intressen också tillvaratogs.

Ett annat, för amerikanerna viktigt mål, var att tunna ut Storbritanniens kontroll över Irans olja, som fram till nationaliseringen hade ägts av det brittiska oljebolaget Anglo Iranian Oil Company (AIOC, senare BP). Britterna hade gärna sett en återgång till detta tillstånd, men styrkeförhållandena mellan Storbritannien och USA hade nu förändrats.

Eftersom Iran redan ett år före statskuppen hade brutit de diplomatiska relationerna med Storbritannien och utvisat ambassadpersonalen, kom britterna att spela andrafiol under själva kuppen, trots att de otvivelaktigt hade mera detaljerad kännedom om Iran än amerikanerna, och hade ett mycket större nätverk av agenter och informatörer, inte minst inom den iranska militären. Dessa tillgångar ställdes dock till USA:s förfogande. Den centrala och mest pådrivande koordinatorn för kuppen blev därför USA/CIA, som med sina diplomatiska, finansiella, och propagandamässiga insatser blev avgörande för kuppens framgång. Operation AJAX fick amerikanskt sigill, och för detta ville de nu ha sin del av kakan.

Några månader efter kuppen möttes cheferna för de största amerikanska oljebolagen med AIOC:s ledning i London. Tanken på ett oljekonsortium kläcktes, som skulle formalisera förhållandet mellan dess medlemmar samt stå som gemensam motpart visavi den iranska staten. Man kom fram till en formel som gick ut på att det iranska oljebolaget formellt skulle stå som ägare till oljan, men ge konsortiet rätt att utvinna och raffinera oljan, fastställa priser, produktionsvolym och betala upp till 50% av konsortiets inkomster tillbaka till det iranska oljebolaget och staten i form av royaltis och skatter. Konsortiet behöll alltså i praktiken kontrollen över Irans oljeutvinning, i frågor som utvinningstakt, priset och till vem man skulle sälja. Britternas chargé d’affaires uttryckte detta som att

“… man funnit en formel som säkrar konsortiet den kontroll det anser vara grundläggande…”

När det gäller fördelningen av rättigheterna internt inom konsortiet tillföll 40% BP/AIOC, 40% amerikanska oljebolag, 14% Shell och 6% det statliga franska oljebolaget.

Konsortieavtalet ratificerades av Iran i oktober 1954. Trots sockrandet av kakan genom att acceptera den iranska statens formella ägarskap till landets oljeresurser så väckte det ingen större entusiasm i Iran. För det första förstod de flesta att man åter hade blivit berövad kontrollen över sina naturtillgångar. För det andra ansåg många att priset Iran hade fått betala till Storbritannien som kompensation för övertagande av äganderätten till installationer och oljeanläggningar var alldeles för högt, givet nästan ett halvsekel av absurd snedfördelning av utbytet från oljeutvinningen. För det tredje var NIOC:s möjlighet att få insyn i konsortiets böcker starkt begränsade, vilket innebar möjligheter för konsortiet att använda bokföringsknep för att manipulera vinstens storlek, och därmed utbetalningarna till Iran, på samma vis som AIOC tidigare hade gjort. Därför kritiserades och fördömdes konsortieavtalet, främst bland nationalister [Bill, 109-113].

Ökat förtryck
Regimen reagerade med ökat förtryck. En dekan och ett dussintal ledande professorer vid Universitetet i Teheran hade signerat ett upprop som kritiserade avtalet. Universitetets rektor – en respekterad person som hade lett universitetet i tolv år – kallades in till det kejserliga hovet och beordrades att ge uppropets signatärer sparken från universitetet. Han vägrade, och blev själv avsatt [Bill,109].

Detta var en indikation på det samhällsklimat som skulle komma att råda under Mohammad Reza Shahs sista kvartssekel vid makten. Åren före statskuppen hade grundlagens principer om konstitutionell monarki med begränsning av shahens befogenheter respekterats. Hög grad av yttrande- och tryckfrihet hade rått. Statskuppen gjorde slut på detta. Gradvis övergick shahen från att vara konstitutionell monark till envåldshärskare. Lydnad och ja-sägeri inför shahens styre blev nödvändigt för att överleva, såväl politiskt som yrkesmässigt, och i vissa fall rent fysiskt. För att skapa en gynnsam atmosfär och inpränta detta budskap så behövdes en rejäl upprustning av den hemliga polisen.

SAVAK – CIA och Mossads fosterbarn
“Den nationella underrättelse- och säkerhetsorganisationen” (SAVAK) bildades 1957 med aktivt bistånd från CIA, och med betydande hjälp från israeliska Mossad. Organisationen hade också starka band med landets armé.

SAVAK bestod av åtta avdelningar. Den tredje – Avdelningen för intern säkerhet – riktade sig mot landets egna medborgare. Den kom att bli ökänd för sin grymhet. Till en början var Avdelning 3 inriktad på att eliminera potentiella dissidenter och kväsa för regimen misshagliga organisationer. Tortyr som förhörsteknik var normen. Metoderna var så kreativt barbariska att SAVAK kom att känneteckna shahens skräckvälde, också internationellt. Under åren hamnade tusentals människor i SAVAK:s tortyrkammare där många dog efter veckor av tortyr. Många försvann sedan spårlöst. Bland dem som släpptes, efter avtjänade straff och parodiska militärtribunaler, var många skadade för livet både fysiskt och psykiskt.

Med åren breddade Avdelning 3 sin verksamhet till att omfatta funktioner för tankekontroll, mediecensur och massövervakning. Avdelningen hade tentaklar i alla organisationer och institutioner via angivare och informatörer. De övervakade officerskåren, alla universitet och högskolor, censurerade tidningsartiklar och var kontrollinstans vid tillsättning av offentliga befattningar. SAVAK kom under åren att bli landets största organisation, en stat i staten.

Den amerikanske journalisten Frances FitzGerald uttryckte det så här i ett reportage 1974 [Abrahamian, 129]:

”SAVAK har agenter i varje hotellobby, i vartenda ministerium, och i varje lärosal på universiteten. I provinserna driver SAVAK en politisk underrättelsetjänst, och utomlands har de koll på varenda iransk student… Utbildade iranier kan inte lita på någon utanför en liten krets av vänner… SAVAK injagar denna fruktan genom att inte redovisa några av sina aktiviteter. Människor försvinner i Iran, och deras försvinnanden förblir höljda i dunkel. Shahen hävdar att hans regering inte har några politiska fångar. (Kommunister, förklarar han, är inte politiska brottslingar utan ”vanliga kriminella”). Amnesty uppskattar antalet politiska fångar till 20.000.”

Shahen byggde upp ett diktatoriskt styre där centrala ingredienser i maktutövandet bestod av fruktan och misstänksamhet. Om han nu verkligen var övertygad om sitt folks kärlek, så kan denna definitivt inte ha varit ömsesidig. Detta styrelseskick lade en våt filt över landets intellektuella utveckling, inte minst eftersom en prioriterad övervakningsarena var universiteten.

Lika ogärna som shahen talade om SAVAK:s smutsiga aktiviteter, lika gärna talade han om den andra grenen av våldsapparaten – landets väpnade styrkor. De var betydligt tjusigare, representerande makt, ära och prestige, såväl på nationell som på internationell nivå. Upprustningen av militären kom därför att ges första prioritet.

Historiens största vapenköp
Alltsedan sin barndom var Shahen besatt av vapen och militära frågor. Det kom som en chock för honom att landets armé kollapsade på några få dagar vid de allierades invasion av Iran 1941. Hans idol och far, Reza Shah, tvingades då abdikera och drevs i exil under förnedrade former. Den unge shahen som tagit över påfågeltronen var övertygad om att en stark militärmakt skulle förhindra en upprepning av detta scenario och fungera som en garant för hans styre. Han hade inte glömt att militären hade hjälpt honom tillbaka till tronen 1953.

Irans militärutgifter 1954 var ca 60 miljoner dollar. De växte stadigt, och tjugo år senare hade de sjuttiofaldigats, till ca 4,3 miljarder dollar. Ökningen fortsatte och militärutgifterna nådde 7 miljarder dollar år 1977. Dessa utgjorde då mer än en tredjedel av landets enorma oljeinkomster. Året därpå, samma år som revolutionen utbröt, beställde shahen vapen för ytterligare 12 miljarder dollar (närmare 50 miljarder dollar i dagens penningvärde), bla 100-tals flygplan, tre jagare och 10 atomubåtar (dessa hann dock inte levereras innan revolutionen). Under hela perioden 1954 till 1977 utgjorde militärutgiftena ca hälften av landets oljeintäkter. Dessa enorma vapenköp, år efter år, gjorde upprustningen av Iran till en av de snabbaste i historien [Abrahamian, 127,128,136].

Strax före shahens fall bestod militären av 600.000 man, utrustad med det senaste från USA:s vapensmedjor. Landet hade ackumulerat en enorm arsenal, bl a flera stora krigsfartyg, hundratals stridsflygplan, 400 helikoptrar, tusentals missiler, över 1000 moderna stridsvagnar, och hundra tunga artilleripjäser. Landet hade världens femte största armé, gulf-regionens största flotta och Västasiens största flygvapen.

En amerikansk kongressrapport från 1980 gör gällande [Abrahamian,128]:

“… Irans militärutgifter övergick samtliga av de mäktiga staterna vid Indiska Oceanen, inkluderande Australien, Indonesien, Pakistan, Sydafrika och Indien…”

USA var Irans i särklass dominerande vapenleverantör, och det krävdes amerikansk experthjälp för att operera och underhålla de sofistikerade vapensystemen samt för träning och undervisning av iranska militärer. År 1973 arbetade ca 3.600 amerikaner i olika vapenprojekt i Iran. Denna siffra steg stadigt och förväntades nå över 25.000 mot slutet av årtiondet.

Detta arrangemang gav USA stora fördelar. För det första var USA säkrad en stabil tillförsel av olja till förmånliga priser. Irans oproportionerliga vapenköp ledde till enorma profiter för USA:s vapenindustri och till snabb återföring av amerikanska petro-dollar till den amerikanska ekonomin. Iran fick själv betala priset för att vara USA:s förlängda arm i Gulf-regionen, och landet förblev i ett beroendeförhållande till USA, eftersom de var avhängiga av amerikansk expertis för att hålla militärmaskineriet rullande.

Syftet med militariseringen av landet skulle vara att säkra landets oberoende, men det hade i stället motsatt effekt. Shahens vision var att göra Iran till en av världens starkaste militärmakter, något som skulle säkra hans position på påfågeltronen. Det skulle sedermera visa sig att han hade byggt en koloss på lerfötter.

Förnyad social oro
De första åren under Mohammad Reza Shah gjordes nästan inga insatser för fattigdomsbekämpning, och speciellt inte på landsbygden, som vid den tiden hyste runt 70% av landets befolkning. Där hade nöden snarare förvärrats, med undernäring och fattigdomsrelaterade sjukdomar. En amerikansk kongressrapport från 1958 uttryckte det så här:

“… I Tabriz (Irans vid den tiden näst största stad) mötte vi en fattigdom som vi hittills inte hade skådat på något annat ställe i världen… Jag besökte ett mattknyteri där 800 personer arbetade, varav 600 barn mellan sex och fjorton år… “

Landets samlade oljeintäkter för åren 1958-1959 utgjorde 344 miljoner dollar. Under samma period var militärutgifterna 690 miljoner dollar. Befolkningens medvetenhet om de enorma vapenköpen, extravagansen, korruptionen och nepotismen vid hovet ökade emellertid ständigt. Efter tio år av styre under Mohammad Reza Shah bubblade det av politisk och social oro i landet.

Den 21 januari 1962 genomfördes omfattande studentdemonstrationer på Universitet i Teheran med bl a krav om fria val, och frigivande av fängslade studenter. Shahen beordrade armén att slå ner dessa med alla nödvändiga medel. Armén slog en järnring runt universitetsområdet och gick till brutal attack mot de obeväpnade studenterna, varpå man gick bärsärkargång på universitetsområdet. En student dödades, 45 av universitetets anställda och hundratals studenter skadades. Universitetets ansedde rektor lämnade därefter in sin avskedsansökan till premiärministern med följande motivering [Bill, 146]:

“Jag har aldrig sett så mycket grymhet, sadism, vidrigheter och vandalism från regeringens trupper, och ej heller hört om det. Soldaterna våldförde sig kriminellt på några av flickorna i auditorierna. När vi inspekterade universitetsbyggnaderna möttes vi av samma syn som om en armé av barbarer hade invaderat ett främmande territorium.”

Ett halvår tidigare hade en landsomfattande lärarstrejk för bättre arbetsvillkor och löner slagits ner med ett dödsoffer som följd och flera skadade. Shahens legitimitet hos befolkningen var nu på tydligt neråtgående, och amerikanerna, som hade lagt alla sina iranska ägg i shahens korg började bli nervösa för regimens överlevnadsmöjligheter. Amerikanska irankännare skickade hem larmrapporter om befolkningens ökande motvilja och förakt för shahregimens beroende av USA, och dess svansande för västliga intressen. Några analytiker fruktade en kommunistisk frammarsch i landet, inte minst eftersom shahen i stort sett eliminerat all moderat opposition som hade kunnat balansera situationen [Bill, 133-135].

Kennedy-administrationen tog intryck av larmrapporterna om det folkliga missnöjet och dess potentiella hot mot amerikanska intressen.

Länkar till övriga avsnitt: Del 1, Del 2, Del 3, Del 5, Del 6

Referenser

1. [Reeves]
Behind the Peacock Throne, Minou Reeves, Sidgwick & Jackson (1986)

2. [Bill]
The Eagle and the Lion, The Tragedy of American-Iranian Relations, James A Bill, Yale University Press (1988)

3. [Axworthy]
A history of Iran Empire of the Mind, Michael Axworthy, Basic Books, (2008)

4. [Abrahamian]
A history of Modern Iran, (Ervand Abrahamian), 2nd ed, (2008, 2nd ed. 2018)

Bonus: Se SVT-reportaget på SVT-play från Shahens statsbesök i Sverige 1960. Klicka på bilden…