Nu klarnar läget och man skönjer allt klarare något alldeles förfärligt i Syrien. I centrum sitter fortfarande den lagliga regeringen under ledning av Bashar al-Assad säkert förskansad med ett fungerande militärgarde till sitt och många trogna syriers försvar. Han har stöd utifrån av Iran och Ryssland. Runt om i landet härjar en hopplöst splittrad opposition bestående av allt från rena gangsters, fanatiska terrorband (beväpnade av sunnikapitalet), skrupellösa oljemäklare, antikhandlare, vapenhandlare, människosmugglare … till västerländskt skolade intellektuella med sina skrivbordsarméer.
Runt denna opposition kretsar alla främmande makter med intressen i Syrien. Alla inser nu att något snart måste ske. Monstret IS/ISIS/Daesh kan ingen längre stödja öppet, varför det sker alltmer i det fördolda. Men stödet till dem fortsätter eftersom de är de enda som verkligen hotar Bashar al-Assad militärt.
Nu har al-Assad tvingats kalla på sin vapenbroder Ryssland, som ryckt in och bombar IS och andra väpnade oppositionsgrupper. Ingripandet har skett efter förhandlingar i FN och med godkännande från USA och dess allierade. Men Ryssland har inte släppts in i USAs koalition mot IS, för den är en allians först och främst mot al-Assad. De har därför för mycket hänsyn att ta eftersom de ju inte vill bomba sina dolt allierade, som i realiteten är USA-alliansens fotsoldater mot al-Assad. Att slåss mot endast IS är nog omöjligt. De gömmer sig överallt där det finns folk.
Ville USA verkligen slå ut IS skulle man samordna sina insatser med Ryssland, men så sker inte. Det talar för att det trots allt är Ryssland som är USAs store fiende, som man skulle kunna sarga rejält genom att få al-Assad på fall. Men, får al-Assad en roll att spela i framtiden har Ryssland vunnit en viktig delseger. Därför fortsätter kriget.
Terrordådet i Paris har stärkt USA-alliansen mot IS (egentligen al-Assad) och skapat ännu mer krigshysteri. Frankrike vill nu ha militärt stöd av EUs medlemmar. Turkiets (Nato-land) nedskjutning av ett ryskt bombplan har skärpt läget och ökat storkrigsrisken än mer. Men Ryssland håller sig till folkrätten och diplomatin och går till FNs säkerhetsråd. Man vill absolut inte ha en konfrontation med USA, i en sådan vore man chanslös.
Man kan tycka att USA-alliansen borde bemöda sig om att undvika en Libyensituation, men så verkar inte vara fallet. Det hela närmar sig sakta den punkt då al-Assad måste fly och vi kommer då att få se lynchningen i alla mediekanaler. Därefter väntar kaos – som i Libyen.
Nå, i Saudiarabiens Riyadh samlas alla hundratals grupper och intressenter i den syriska oppositionen mot al-Assad (utom IS), bland andra Fria Syriska armén och Ahrar al Sham (en koalition av sunniislamistiska grupper) med flera. Saudiarabiens ärkefiende Iran, som för en dryg månad sedan var med i Wienförhandlingarna om Syrien, finns inte på mötet i Riyadh. Iran varnar dessutom för att detta möte kommer att sabotera de internationella samtalen som väntas fortsätta i nästa vecka i New York.
Riyadhmötet är ett tydligt tecken på att sunnikapitalet och dess olika väpnade förband nu måste lägga in en extra stöt för att försöka enas om att inte skära halsen av varandra och positionera sig inför det väntande kaoset efter al-Assad.
I detta läge ska Nato-medlemmen Norge förstås skicka sina nyaste stridsplan till Syrien. Sveriges regering har fått förfrågningar om militära bidrag först från Frankrike och nu en liknande förfrågan från USA. Alla inkallas nu att sluta upp på respektive sida i kampen mot IS (al-Assad).
Vad som ett tag såg ut som början till en FN-sanktionerad militär aktion mot IS går nu mot en konfrontation mellan de som försvarar Syriens lagliga regim (Ryssland) och de som med hjälp av illegala väpnade islamister vill kasta ut Syrien i Libyiskt kaos (USA).
Det borde vara enkelt för vår regering att välja neutraliteten. Sverige riskerar ju faktiskt att bidra till upptrappning av en konflikt som kan sluta i ett storkrig – utom allas kontroll. Vad kan vara viktigare än att undvika detta till Jul?
Ingen har gett USA en mandat att leda en koalition mot ISIS i Irak eller i Syrien ännu mindre mot Assadregeringen. Att SAMTLIGA partier i utrikesutskott vill nu förlänga den svenska närvaro i Irak och att regeringen förbereder ett svar till USA:s begäran om militär stöd i Syrien är mycket allvarligt. Nato-anpassningen måste stoppas! Nej till stormaktspåtryckningar, nej till deltagande i krig!
Allt som Knut skriver är sant, liksom det som finns på Pål Steigans och andras sidor. Men ändå har jag problem med det.
De går nämligen i den gamla vänsterfällan att skrämma upp sina läsare med att framställa motståndaren som stark, enad och allsmäktig. Det leder till en känsla av hopplöshet hos läsarna. – Det går åt helvete!/
När det sedan verkligen går åt helvete så framstår dessa texter som framsynta och skribenterna som kloka. Men politikerns uppgift är inte främst att förutspå framtiden utan att påverka den.
När jag för 30-40 år sedan läste in mig på den anti-facistiska kampen under 1930-talet så slogs jag av hur opinionsbildare på denna kant, ofta utanför den kommunistiska rörelsen, inte bara skrev om Hitlernazismen illdåd utan också förlöjligade den, avslöjade dess motsägelser, visade på sprickor och – framför allt – styrkan hos de krafter som stod emot dem.
Problemet för ”vänstern” att idag inta denna attityd är att dessa motkrafter inte alltid tillhör ”vänstern”, ja ofta kan vara deras motståndare i andra frågor.
För en tid sedan pekade jag på det paradoxala faktum att en av Rysslands bästa vänner verkar vara Israel. Är det sant? Hur påverkar det oss? Andra som stödjer Ryssland och/eller är emot i Nato finns på den europeiska ”extrema” högerkanten. Vad ska vi gör åt det? Intensifiera kampanjen mot SD?
”Damm you if you are wrong, damm you even more if you are right”.
Anders P!
Jag ska fundera på det där. Alarmism kan vara taktiskt fel, men jag är ju också rädd för att mina medmänniskor och våra styrande inte ser det jag tycker mig se …
Knut!
Det är bra att du ömmar för dina ”medmänniskor” och ”våra styrande” som ännu inte ser det som du (och jag och många andra) ser. Men vad ska vi göra med, hur ska vi förhålla oss till, alla de människor och grupper som redan har insett detta men kanske inte kvalificerar för beteckningarna ”medmänniskor” eller ”våra styrande”?
Anders!
Vilka är de?
Allan Widman stod genast upp i TV och sa att vi skulle sända JAS-plan, inte bara för att spana, utan för att bomba!
USA vill i regel framstå som den enda supermakten, men nu begär Obama hjälp från flera länder i Europa. Obama deklarerade nyligen att ”vi ska krossa ISIL (reflektera över att Löfvén och Wallström också säger ISIL, medan IS eller Daesh är den vanliga benämningen idag).
USA vill ha med så många länder som möjligt för att landet vill sprida riskerna för vedergällningsattacker till Europa. USA vill inte ta Syriska flyktingar trots att landet ihop med Turkiet är ansvarigt för flyktingströmmen till Europa. USA vill inte ta ansvar för sin misslyckade politik utan skyfflar över ansvaret på Europa och då står tennsoldaten Widman genast upp och anmäler sig som frivillig!
Amerikanska flygplan har dödat ett 60-tal syriska soldater och sårat 100-tals enligt den ryske FN-ambassadören Churkin. Den Amerikanska FN-ambassadören Powers beklagar förlusterna i människoliv, men av resten av det hon säger måste man dra slutsatsen att flera syriska militärer borde ha dödats.
Nej, USA är inte ute efter fred i Syrien eller efter att bekämpa IS – utan att göra där vad man tidigare gjort i Irak och Libyen: skapa kaos.