Israel, inte ’befriarna’, kommer att bestämma Syriens öde

Oppositionsstyrkor runt ryttarstatyn av Bashar al-Assads äldre bror Bassel, som dog 1994 i västra Aleppo 30 november 2024. Senare samma dag var statyn riven. (Bild: Wikimedia Commons, Public domain)

Syriens framtid under al-Qaidas biprodukt HTS kommer endast att uppenbara sig i två varianter skriver Jonathan Cook på Consortium News 21 december. Antingen utlämnat till samarbete som Västbanken eller sluta som förstört likt Gaza. Svensk översättning av Henrik Linde.

Det har kommit en uppsjö av artiklar likt ”Vad händer nu med Syrien” i kölvattnet av diktatorn Bashar al-Assads brådskande flykt från Syrien och övertagandet av större delen av landet av al-Qaidas omdöpta lokala stridskrafter.

Västerländska regeringar och massmedia har varit snabba att fira Hayat Tahhrir al-Sham (HTS) framgångar fastän gruppen är utpekad som en terroristorganisation av USA, Storbritannien och större delen av Europas länder.

Redan år 2013 satte USA till och med ett pris på 10 miljoner dollar på organisationens ledare Abu Muhammed al-Julani för hans inblandning i al-Qaeda och Islamic State (ISIS) och för att ha genomfört en serie av brutala attacker på civilpersoner. (I fredags lyfte USA priset på hans huvud efter att biträdande ministern för frågor kring Mellanöstern, Barbara Leaf, hade träffat al-Julani i Damaskus).

En gång i tiden hade han kanske förväntat sig att sluta i en orange overall i den notoriska utanför lagen internerings- och tortyranläggning som drivs av USA vid Guantánamobasen på Kuba. Nu har han placerat sig själv som Syriens uppenbare ledare. Tydligen med USA:s välsignelse.

Förvånande nog har västvärlden skyndat att rehabilitera sin förre fiende innan vare sig HTS eller al-Julani prövats i sina nya roller att styra Syrien. USA och Storbritannien försöker båda att förändra HTS status från att vara en förbjuden organisation.

För att sätta in denna extraordinära snabbhet för ett frikännande i ett perspektiv. Kom ihåg att Nelson Mandela, internationellt firad för sin insats till frigörelsen av Sydafrika från apartheid, inte togs bort från USA:s lista över bevakning av terrorister förrän år 2008 – arton år efter hans frisläppande ur fängelset.

På samma sätt hjälper västmedia al-Julani att ommärka sig själv, till en statsman i vardande, genom att blåsa bort hans tidigare grymheter genom att byta från hans tidigare nom de guerre (krigarnamn) till hans födelsenamn, Ahmed al-Sharaa.

Lättande på trycket

Berättelser av fångar som frigetts från Assads fängelsehålor och från familjer som kommer ut på gatorna för att fira har hjälpt till att driva fram en positiv nyhetsagenda och mörklägga en mer trolig dyster framtid för det nyligen ”befriade” Syrien – då USA, Storbritannien, Israel, Turkiet och Gulfstaterna kämpar för sin del av kakan.

Syriens status tycks låst till att vara en permanent kollapsad stat.

Israels bombräder – som förstör hundratals områden med kritisk infrastruktur runt om i Syrien – utförs för att åstadkomma just detta.

Efter några dagar, skröt Israels militär med att de hade förstört 80 procent av Syriens militära installationer. Ännu fler har utplånats efter detta.

Under måndagen utförde Israel 16 angrepp på Tartus, en strategiskt viktig hamn där Ryssland har en flottbas. Explosionerna var så kraftiga att de registrerades som 3,5 på Richterskalan.

Under Assads styre inriktade Israel sina attacker på Syrien – koordinerade dem med Rysslands styrkor som stödde Damaskus – till vad som var nödvändigt för att förhindra flödet av vapen landvägen från Iran till libanesiska Hizbollah.

Men detta är inte längre målet. HTS:s Sunni-krigare har lovat att hålla Iran och Hizbollah – den shiitiska ”motsåndsaxeln” mot Israel – borta från syriskt område.

Israel har i stället prioriterat att rikta in sig på Syriens redan belägrade militär – dess flygplan, krigsfartyg, radaranläggningar, luftvärnsbatterier och missillager – att avlägsna all offensiv och defensiv förmåga i landet.

Allt hopp för Syrien att kunna behålla en uns av självständighet smulas nu framför våra ögon.

Dessa senaste angrepp kommer på toppen av åratal av västerländska försök att underminera Syriens integritet och ekonomi. USA:s militär kontrollerar Syriens oljekällor och veteproducerande områden. Plundrar dessa nyckelresurser med hjälp av en kurdisk minoritet.

Dessutom har Västvärlden infört straffsanktioner på Syriens ekonomi.

Det var just dessa sanktioner som urholkade Assads regering och ledde till kollapsen. Nu ökar Israel trycket för att säkerställa att varje nykomling möter ett ännu hårdare motstånd.

Kartor över Syrien efter Assad, liksom de från den senare delen av hans belägrade presidentskap, är ett lapptäcke av olika färger, med Turkiet och dess lokala allierade som beslagtar mark i norr, kurderna klamrande sig fast i öster, Amerikanska trupper i söder och nordöst. Och den israeliska militären som tränger in från väster.

Det här är det rätta svaret på frågan om vad som kommer härnäst.

Två möjliga öden

Syrien är nu en lekstuga för ett komplex av vagt allierade staters intressen. Inga av dem har minsta tanke på Syriens intresse av att vara en stark, sammanhållen och oberoende stat.

Under sådana förhållanden kommer Israels prioritering vara att understödja sekteristisk uppdelning och hindra en central kraft att komma fram och ersätta Assad.

Detta har varit Israels plan som går många årtionden tillbaka och har utformats av en dominerande utrikespolitisk elit i Washington ända sedan framväxten av de så kallade neokonservativa under president George W Bush på tidigt 2000-tal. Målet har varit att balkanisera varje stat i Sydvästasien som vägrar att underkasta sig Israels och USA:s herravälde.

Israels mål är ett splittrat Syrien med interna fejder och maktkamper. Med början 2013 har Israel drivit ett hemligt program för att beväpna och bekosta minst 12 olika rebellfraktioner enligt en artikel är 2018 i tidskriften Foreign Policy.

I detta avseende modelleras Syriens öde efter det som drabbat palestinierna. Det finns ett val, men bara på två sätt. Antingen blir Syrien likt Västbanken eller likt Gaza.

Hittills är indikationerna att Israel inriktar sig på Gaza-alternativet. Washington och Europa tycks föredra Västbanksalternativet, varför de stöder på återupprättandet av HTS.

I Gaza-scenariot fortsätter Israel med att hamra på Syrien, för att beröva den nyskapade al-Qaeda fraktionen och varje annan grupp möjligheten att sköta landets affärer. Instabilitet och kaos härskar.

Nu efter att Assads arv av en sekulär stat raserats dominerar sekteristisk rivalitet, vilket låser fast Syrien med separata regioner med egna stridande krigsherrar, miliser och kriminella familjer kämpande om lokal dominans.

Deras uppmärksamhet riktas inåt, mot stärkande av sitt styre gentemot rivaler, inte utåt mot Israel.

Tillbaka till stenåldern

Det är inget att förvånas över med detta resultat för Syrien, med tanke på den syn på världen som Israel delar neocons företräder. Det baserar sig på erfarenheter som Israel anser sig ha lärt i både Gaza och Libanon.

Israels generaler talade om att låta Gaza återvända ”till stenåldern” långt innan de var i en position där de kunde realisera detta mål genom det nuvarande folkmordet där. Samma generaler provade först sina idéer i en mindre skala i Libanon, pucklande på landets infrastruktur enligt ”Dahiya” doktrinen.

Israel trodde att en sådan urskillningslös förstörelse innebar en dubbel vinst. En överväldigande förstörelse tvingade lokalbefolkningen att koncentrera sig på grundläggande överlevnad snarare än på organiserat motstånd. Och mera långsiktigt skulle målgruppen förstå, att med tanke på hur allvarligt straffet är, skulle framtida motstånd mot Israel undvikas till varje pris.

Tillbaka till år 2007, innan upproret i Syrien bröt ut, då en ledande uttolkare för neocons dagordning, Caroline Glick, kolumnist i Jerusalem Post, redogjorde för Syriens förestående öde. Hon förklarade att varje central auktoritet i Syrien måste förstöras. Resonemanget var att ”Centraliserade regeringar inom hela arabvärlden är de primära orsakerna till arabernas hat till Israel”.

Hon tillade: ”Hur bra skulle Syrien kunna kämpa mot Israels militär om de samtidigt försökte slå ned ett folkligt uppror?”

Och ännu bättre: Syrien skulle förvandlas till ännu en kollapsad stat liksom Libyen efter Muammar al-Gaddafis avsättning och död 2011 med hjälp av Nato. Libyen har styrts av krigsherrar sedan dess.

Notera att både Syrien och Libyen – tillsammans med Irak, Somalia, Sudan, Libanon och Iran – fanns på den mållista som utarbetades i Washington av amerikanska tjänstemän i nära förbindelse med Israel i de omedelbara efterdyningarna av 11 september.

Alla utom Iran är nu kollapsade stater eller på väg att bli det.

Säkerhetsentreprenör

Ett annat möjligt resultat är att Syrien blir en större version av Västbanken. I ett sådant scenario har HTS och al-Julani möjlighet att övertyga USA och Europa att de ligger på rygg, så beredda att göra vad de uppmanas göra, att Israel inte har något att frukta från dem.

Deras roll skulle vara som Mahmoud Abbas, ledare för den helt skräckslagna Palestinska auktoriteten på Västbanken. Hans makt är lite större än ledaren för en kommunfullmäktige. Övervaka skolor och sköta renhållningen.

Hans säkerhetsstyrkor är lätt beväpnade – i praktiken en polisstyrka – använd för intern repression och oförmögen att utmana Israels illegala ockupation. Abbas har beskrivits som ”helgad” sin tjänst åt Israel att förhindra palestinierna från att göra motstånd mot sitt decennielånga förtryck.

Den palestinska ledningens aktiva samverkan visades igen under veckoslutet när dess säkerhetsstyrkor dödade en motståndsledare i Jenin som söktes av Israel.

Al-Julani skulle på motsvarande sätt kunna odlas som en säkerhetsentreprenör. Mycket tack vare Israel har Syrien nu ingen armé, flotta eller flygvapen. Det har bara lätt beväpnade fraktioner sådana som HTS. Andra rebellmiliser som den felaktigt benämnda Syriska nationalarmén och kurdiska grupper.

Under CIA:s och Turkiets förmyndarskap, kan HTS förstärkas, men bara tillräckligt för att undertrycka oliktänkande i Syrien.

HTS skulle kunna ha makt på licens. Dess överlevnad skulle vara beroende av att hålla lugn och ordning för Israels räkning. Både genom ett proxystyre mot andra syriska grupper, inklusive den palestinska flyktingbefolkningen, som utgör ett latent hot mot Israel, och att hålla undan andra regionala aktörer som är motståndare till Israel. Som Iran och Hisbollah.

Och liksom med Abbas skulle al-Julanis roll i Syrien vara territoriellt begränsad.

Den palestinske ledaren måste vara nöjd med det faktum att stora delar av Västbanken har skurits ut som judiska bosättningar under israelisk ledning och att han inte har någon tillgång till samhällskritiska resurser, inklusive vattenkällor, jordbruksland och stenbrott.

Förbjudna områden för HTS skulle också vara de kurdiska områden som bevakas av Turkiet och USA. Där mycket av landets oljekällor är belägna, liksom en sträng av territorium i sydvästra Syrien som Israel har invaderat under de senaste veckorna.

Det antas allmänt att Israel kommer att annektera dessa syriska landområden för att utöka sin illegala ockupation av Golan som de tog från Syrien 1967.

’Kärlek’ till Israel

Al-Julani förstår bara alltför väl de möjligheter som finns för honom. Kanske är det inte förvånande att han mycket hellre tycks vilja bli en syrisk Abbas än en syrisk Yahya Sinwar. Den ledare för Hamas som dödades av Israel i oktober.

Med tanke på hans rent militära övertagande kanske al-Juhani kan tänka sig att han kan uppgradera sig till en syrisk motsvarighet till den av USA uppbackade ledaren för Ukraina, Volodmyr Zelensky.

Zelenskys roll har emellertid varit att leda ett proxykrig mot Ryssland på uppdrag av Nato. Israel skulle aldrig tolerera en ledare för ett land vid dess gräns som gavs sådana militära muskler.

Al-Julanis befälhavare har inte försuttit någon tid att förklara att de alls inte har något otalt med Israel och inte vill provocera fram några fientligheter med dem.

De avgörande första dagarna med HTS ledning markerades av dess ledares tack till Israel för att de hjälpte dem att ta Syrien genom att neutralisera Iran och Hezbollah i Libanon. Det gjordes också deklarationer om ”trohet” till Israel.

Sådana känslor har inte märkts vad gäller att Israels armé har invaderat stora demilitariserade områden i Syrien gränsande till Golan i strid med 1974 års vapenstilleståndsavtal.

Inte heller har HTS skadats av Israels obevekliga bombningar av Syriens infrastruktur – en kränkning av suveräniteten som Nürnbergrättegången vid slutet av andra världskriget utropade som det värsta internationella brottet.

I veckan nämnde al-Julani saktmodigt att Israel hade säkrat sina intressen i Syrien genom flyganfall och invasion och kunde nu lämna landet i fred.

”Vi vill inte ha någon konflikt, vare sig med Israel eller någon annan, och vi kommer inte att låta Syrien användas som en plattform för angrepp (mot Israel)” berättade han för Londontidningen The Times.

En reporter från ”Channel 4” som förra veckan försökte pressa en talesman för HTS att uttala sig om Israels attack mot Syrien förvånades av svaret. Obeida Arnaout lät som om han följde ett noggrant inövat manus när han försäkrade Washington och officiella israeler att HTS inte hade större ambitioner än att tömma kärlen regelbundet.

Tillfrågad om hur HTS såg på attackerna mot sin suveränitet av Israel svarade Arnout bara:

”Vår prioritet är att återställa säkerhet och funktioner, återuppliva civilt liv och institutioner och ta hand om nyligen befriade städer. Det finns många brådskande delar av dagligt liv att återställa: bagerier, elektricitet, vatten, kommunikationer. Så vår prioritering är att förse befolkningen med dessa tjänster”.

Det tycks som om HTS är ovilligt att ens erbjuda retorisk opposition mot Israels krigsbrott på syrisk mark.

Bredare ambitioner

Allt detta lämnar Israel i en stark position att befästa sina erövringar och bredda sina regionala ambitioner.

Israel har tillkännagivit planer på att fördubbla antalet judiska bosättare som bor illegalt på ockuperat syriskt territorium i Golan.

Under tiden har syriska samhällen, som nu är under israeliskt militärt styre – i områden som Israel har invaderat efter Assads fall – vädjat till sin regering i Damaskus och andra arabstater att övertala Israel om att dra sig tillbaka. Av goda skäl fruktar de för att de står inför en permanent ockupation.

Helt förutsägbart har samma västerländska eliter, som är så upprörda över Rysslands överträdelser av ukrainsk territoriell integritet att de under tre år beväpnat Kiev i ett proxykrig mot Moskva – riskerande en möjlig kärnvapenkonfrontation – inte låtit höra ett pip av oro över Israels alltmer fördjupade kränkningar av Syriens territoriella integritet.

Ännu en gång gäller en regel för Israel och en annan för dem som Washington ser som fiender.

Med Syriens luftförsvar ur vägen har Israel nu ett fritt fram till Iran – antingen för sig själv eller med USA:s understöd – för att attackera det sista målet på neocons sjupunktslista för angrepp från år 2001.

Israel har i upprymda ordalag rapporterat om förberedelser för ett angrepp, medan laget som förbereder övergången till den kommande amerikanska presidenten Donald Trump sägs allvarligt överväga att delta i en sådan operation.

Och till råga på allt tycks det som om Israel till slut har sikte på att få underteckna ”normala” relationer med Washingtons andra stora klientstat i regionen, Saudi Arabien – något som fick läggas på is på grund av Israels folkmord i Gaza.

Förnyade band mellan Israel och Riyadh är möjliga till stor del på grund av att bevakningen av Syrien har fått folkmordet i Gaza att alltmer försvinna från Västvärldens medier trots att palestinierna där – utsvultna och bombade av Israel under fjorton månader – troligen dör i större antal än någonsin.

Berättelsen om Syriens ”befrielse” dominerar numera västvärldens bevakning. Men än så länge tycks HTS:s övertagande av Damaskus bara ha befriat Israel att fritt att trakassera och terrorisera sina grannar till underkastelse.