Israels Nationella Lag är kännetecknet på ett kuvat folk som lever i rädsla*

TEL AVIV, ISRAEL (Analys) – Vem behöver en nationell lag? Vad betyder det att man insisterar på och överlämnar en lag som anger att Israel har exklusiv rätt till landet och nationen? Eftersom det redan finns många lagar, och verkligheten på marken gör det uppenbart att Israel redan är en stat enbart för judar, skulle man kunna tänka att denna lag är överflödig, till och med helt onödig.

Så lider Israels regering av allvarlig otrygghet? Frågan varför denna lag var nödvändig är särskilt intressant med tanke på att Knesset, den israeliska riksdagen, har stiftat dussintals lagar som säkerställer att inom det ockuperade Palestina – eller Israel – är judar privilegierade och att de judiska och de infödda palestiniernas samhällen förblir helt segregerade från varandra. Denna lag tillfogade ingenting som inte redan fastställts i andra lagar. Palestinierna å sin sida verkar inte ha något behov av en lag som säger att de har rätt till landet och att deras språk är överlägset andra språk. Men den israeliska regeringen, som hävdar att Israel har historisk rätt till landet ända tillbaka till biblisk tid, hade behov av att instifta denna lag.

Diskriminerande lagar
Enligt Adalah – Legal Center for Arab Minority Rights – (ung: Rättscentrum för den arabiska minoritetens rättigheter) i Israel, finns över 65 israeliska lagar som direkt eller indirekt diskriminerar palestinska medborgare i Israel och/eller palestinska invånare på Västbanken, i Östra Jerusalem och Gazaremsan. Antalet diskriminerande lagar växer ständigt.

Allt sedan staten Israels tillkomst har man infört lagar som begränsar palestiniernas rättigheter i alla delar av livet – från medborgerliga rättigheter till rätten att delta i det politiska arbetet, mark och bostadsrättigheter, utbildningsrättigheter, kulturella och språkliga rättigheter, religiösa rättigheter och rätten till rättvis prövning inför domstol.

På sin webbplats upprätthåller Adalah en databas – publicerad på arabiska, hebreiska och engelska – som sammanfattar innehållet i varje lag, omständigheterna i antagandet av lagen och grunderna för dess klassificering som en diskriminerande lag. Lagen om Nationalitet är till exempel en grundläggande lag som definierar vem som har rätt att vara medborgare och i flera stycken av lagen förnekas rättigheterna för palestinska flyktingar som var bosatta i Palestina före 1948 att få medborgarskap eller bosättningsstatus.

I vissa fall använder sig staten av lagar som tillkom före staten Israel. Exempelvis lagen som förbjuder ”Handel med fienden” från 1939, d v s handel med fientliga stater. Lagen används t ex för att förhindra att böcker publicerade i arabiska länder kan importeras, även om mer än hälften av befolkningen har arabiska som modersmål.

Juridiska utmaningar
Israels nuvarande regering har hävdat att domstolar och i synnerhet Högsta domstolen har liberala tendenser som strider mot regeringens politik, särskilt när det gäller palestinierna – och för att kringgå detta har regeringen arbetat med en lagstiftning för att begränsa domstolarnas jurisdiktion. Premiärminister Netanyahu, som inte vill ge sina koalitionspartners som ligger till höger om hans Likudparti en öppning för att manövrera ut honom, var tvungen att slå fast att den nya nationella lagen (The Nation State Law) är en grundläggande lag. Genom att göra så slår han fast att statens diskriminerande lagar, i praxis och politiskt, är en konstitutionell lag, så om lagarna ifrågasätts i domstol, måste domarna döma till statens fördel.

Enligt Adalahs tidigare internationella talesperson, Amjad Iraqi, visar statistiken att domstolarna aldrig var negativa till Israels diskriminerande politik. Enligt en studie av 9.490 fall från 1995 till 2016 visar att domstolen avfärdade 87 procent av yrkanden som gjordes mot regeringens lagar och beslut. Även Aharon Barak, som verkade som överdomare och ansetts vara mycket liberal, avvisade 84,2 procent av sådana yrkanden.

Även så – med alla dessa lagar och rättsliga åtgärder som säkerställer judarnas privilegier i det ockuperade Palestina, och även med den enorma militära och den likaså enorma säkerhetsapparaten, som inkluderar en massiv mur, speciella vägar och vägspärrar som håller palestinierna i schack – kan man känna en djup känsla av osäkerhet bland israeliska judar, något som man inte känner eller ser bland palestinierna.

Rädslans element
Det israeliska samhället är ett räddhågat samhälle. Konstant och oroande rädsla finns i hjärtat av allt som är israeliskt. Samtidigt är rädsla väldigt tydligt frånvarande i palestiniernas liv. Man kan se detta i alla aspekter av livet, och det blev för mig än en gång tydligt nyligen i Jerusalem. När jag var klar med min löprunda var timmen sen och dagen hade övergått till kväll, och jag befann mig i ett skogsområde nära det som brukade vara den palestinska byn Sataf, i utkanten av Jerusalem. Man hittar sällan israeler i skogsområden efter mörkrets inbrott. Israeler har fått berättat för sig att på kvällen kan man aldrig våga sig in i skogen på grund av risken för att araberna lurar i mörkret och väntar på att döda oss. När jag avslutade min löprunda lade jag märke till att människor befann sig i skogen och innan jag såg vem det var, antog jag att de måste vara involverade i något olagligt.

När jag kom närmare såg jag barn, mammor med barnvagnar, familjer på picknick och som njuter av den svala kvällsbrisen som erbjuds i bergen runt Jerusalem i slutet av en varm sommardag. Jag såg också att de alla var palestinier. Var de inte informerade om farorna? Hur kunde de vara där i en mörk natt, i skogen, lugna och omedvetna om de rädslor som dominerar israelernas liv? Hur kommer det sig – frågade jag mig själv – att palestinierna inte är rädda för att gå ut på kvällen?

Det är på liknande sätt när man vandrar genom Gamla staden i Jerusalem då man ser barn överallt. Många palestinska familjer bor fortfarande kvar och, precis som deras fäder och mödrar och mor- och farföräldrar gjorde före dem, så springer de fram och tillbaka längs de smala gatorna och gränderna i denna forntida stad. Gamla staden är också full av tungt beväpnade soldater och poliser, och barn, tonåringar och unga vuxna blir ofta trakasserade, slagna och fängslade av de israeliska säkerhetsstyrkorna som dräller omkring i Gamla staden. Ändå verkar palestinierna inte vara rädda.

Däremot så går de israeliska bosättarnas barn, som bor i Gamla staden – liksom på många andra ställen där judar bor i det ockuperade Palestina – alltid tillsammans med beväpnade eskorter. I Gamla Staden ser du ofta ett barn eller kanske två, med en beväpnad vakt framför och en bakom och dessutom åtminstone en beväpnad vakt vid dörren till varje hem som bosättare lagt beslag på. Det får en att undra vem som är ockuperad och vem som inte är det…

Den Nationella Lagen, murarna och vägspärrarna är alla konstruerade och bevarade av Israel för att odla och vidmakthålla rädslan i det israeliska samhället och upprätthålla segregationen från infödingarna i landet – palestinierna. Palestinierna behöver ingen lag som förklarar att de är en nation, att Palestina är deras hemland eller att arabiska är språket i Palestina. De behöver ingen armé eller säkerhetsvakter som eskorterar dem. Till skillnad från den israeliska regeringen och det israeliska samhället är de fria, de är trygga och de ser ingen anledning att frukta.

…
Översättning: Kjersti Rekve

Länk till originalartikeln>>