Igår samlades en och en halv miljon människor för att uttrycka sin avsky över dåden mot tidningen Chalie Hebdos redaktion. Säkert samlades man också för att protestera mot den utveckling som nu kryper genom Europa, som är så svår att sätta ord på och som skapar så stora spänningar. Ett stort antal världsledare tågade med, dock endast 200 meter av säkerhetsskäl. De måste synas i rätt sammanhang. Det pågår ett krig om opinionen. Yttrandefriheten är i fara. Den kan faktiskt älskas ihjäl.
Varifrån kommer det sociala och politiska kaos som i veckan orsakade 17 människors död i Paris? Enligt UNT sa Stefan Löfvén, som var på plats, att terroristerna ”vill ha en annan ordning”. Men det är det nog många andra som också vill. Europa delas idag mellan ”de som vill ha en annan ordning” och de som lydigt följer Merkels, Hollandes, Löfvéns m fl. överstatliga EU/Nato-linje.
Många som ”vill ha en annan ordning” deltog inte i tåget. Nationella Fronten var inte ens inbjudna. Den stora uppslutningen är nog mer ett tecken på den djupnande politiska klyftan i Frankrike (och Europa) än nationell (eller europeisk) enighet.
Charlie Hebdo var (är) en särling inom fransk press, alltså mycket speciell med ursprung i sin grundares personliga historia. Tidningen hette från början (1960) Hara-Kiri, vilket säger något om dess ambitioner.
Den bytte namn 1970 till Charlie Hebdo – sju dagar efter att Charles de Gaulle dog på sin privata egendom i Colombey-les-Deux-Églises – och provocerade den gången genom att på omslaget anspela på en fruktansvärd nattklubbsbrand där 146 människor dog; ”Tragisk fest på Colombey – 1 död”.
Det sågs som ett så allvarligt ”majestätsbrott” att tidningen omedelbart förbjöds av inrikesminister Raymond Marcellin med motiveringen att tidningen var ”farlig för ungdomar”.
Denna särling bland tidningar hade också en särling som grundare. Han hette Francois Cavanna och var son till en italienare. 1943 skickades han av ockupationsmakten, 20 år gammal, på arbete i en tysk vapenfabrik i Berlins utkanter. Där blev han förälskad i en rysk-ukrainsk 19-åring, som också var importarbetare och som lärde honom jobbet vid den granathylsespottande maskinen. När Tyskland till sist invaderades från öster och väster 1945 avvek Cavanna och hans flickvän från den flyktingkolonn de hamnat i, men kom ifrån varandra och träffades aldrig mer i livet. Han fortsatte leta efter henne resten av livet. Han dog i januari 2014 efter ytterligare 69 års hårt leverne, ett år före den aktuella massakern.
Francois Cavannas erfarenheter under kriget gav honom den livsfilosofi – ingenting är heligt – som sedan kom att prägla hans karriär som tecknare och skribent, inte minst tidskrifterna Hara-Kiri och senare Charlie Hebdo.
Det här kan vara bra att känna till. Tidningen är sedan länge en självklar del av den franska offentligheten som med full rätt alltså verkat under yttrandefrihetens vida paraply.
De senaste åren har Charlie Hebdo emellertid utmärkt sig för sina publiceringar av kränkande bilder av profeten Mohammed. Redaktionens överväganden i samband med dessa har, som jag förstår det, varit ensidigt yttrandefrihetslegalistiska. Man publicerar för att därmed tänja gränsen för vad som kan publiceras och utan hänsyn till mer övergripande politiska konsekvenser. Det gäller att finna det mest smaklösa, mest kränkande och mest upprörande. Efter Jyllandspostens Mohammedteckningar blev sådant det mest kaosskapande. Både hot, attentat och stämningar har följt dem.
Frågan är nu om en sådan publiceringspolicy är förnuftig (demokratiskt försvarbar)? En del anser det. De menar till och med att tystnad och en hämmande självcensur redan tagit över i hela Västvärlden.
Exklusivt för GP 2015-01-15 skriver den englesk/indiske forskaren Kenan Malik att solidaritetsyttringarna med dem som mördades i attacken mot Charlie Hebdos redaktion i onsdags kommer alldeles för sent. Om de ”demokratiska krafterna” (politiker och journalister) haft en lika ”rakryggad syn på det fria ordet” som Charlie Hebdo, så hade allt sett annorlunda ut idag. Alltså, på grund av den rädsla för att ta dessa risker har ”mångfaldssamhället” istället fått ett nytt censurklimat, där man nu vill inskränka yttrandefriheten så att ingen ska behöva känna sig kränkt. Så ”ges de muslimska extremisterna ökat handlingsutrymme” menar nu GP med hjälp av Kenan Malik.
Han skriver vidare att ”till och med yttrandefrihetsförkämpar köper den [inskränkningen av yttrandefriheten]”. Han menar då mig och många andra, som försöker hålla de två aspekterna levande samtidigt. Alltså, att yttrandefriheten måste vara i princip oinskränkt, men att varje redaktion alltid måste göra sina egna politiska bedömningar. Yttrandefriheten är en grundläggande lagfäst rättighet, utan vilken demokratin urartar till kuliss. Samtidigt är den ett konkret och användbart redskap i kampen mot missförhållanden, högfärd och förtryck. Alltså, om en publicering leder till ett vidgat spelutrymme för makten och förtryckarna och därmed ökad förföljelse av förtryckta människor, ja då publicerar man inte. Det här är allt annat än inskränkning av yttrandefrihet, det är i själva verket en del av yttrandefrihetens demokratiska väsen.
De här två aspekterna av yttrandefriheten måste kunna hanteras samtidigt. Det devota hyllandet av Charlie Hebdo (alltså att endast kunna se den legalistiska aspekten) blir faktiskt nu ett stöd till alla Europas ledare (inklusive Stefan Löfvén) som den 11 januari tågade i Paris. Att yttrandefriheten kan vara ett redskap för att stoppa deras framfart i Europa och världen i stil med vad till exempel Johan och Martin gjorde i Ogaden/Etiopien, Folket i Bild/Kulturfront gjorde med IB (1973) och vad Fransoice Cavanna kanske försökte i samband med de Gaulles död skrämmer dem mer än allt annat. Deras deltagande bevisar tydligt att ”yttrandefriheten” idag är på väg att kapas för att uteslutande tjäna överheten.
Den ”enighet” som manifesterades i Paris skrämmer mig. Där frodas det värsta hyckleriet med de godaste avsikter i linje med vad jag försökt beskriva ovan. Jag hade också haft svårt att ansluta mig på Sergels torg i Stockholm. Vännen Martin Schibbye uttalade sig i vimlet i TV1-rapport diplomatiskt, klokt, men tyvärr utan att ställa till minsta besvär för de största hycklarna, de som hela tiden tycks dra det längsta strået i det stora spelet i världen idag.
Läs också Anders Johansson i AB 2015-01-09
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Kenan Malik, Stefan Löfvén, Charlie Hebdo, Paris, de Gaulle, Francois Cavannas, Martin Schibbye, Folket i Bild/Kulturfront
Som jag kommenterat tidigare: Varför är det förkastligt att avbilda män från vissa semitiska folkslag orakade med kroknäsa och inte andra.
Jag googlade på ”anti semitic cartoons” och klickade på ”images” och fick en rik provkarta på teckningar som konstnärligt är av samma klass som Jyllandspostens och Charlie Hebdos.
Men skulle världspressen känna sig manad att återpublicera dem ifall någon som kände sig förorättad rusade in och sköt ihjäl redaktionen?
Bra text, utmärkt med historiken bakom CH. Själv tänker jag på alla otroligt antisemitiska teckningar som Albert Engström m fl gjorde på tidigt 1900-tal. Ja – även den av alla älskade Oskar Andersson/OA ritade judar med krokig näsa … Fritt fram nu att börja återpublicera detta i yttrandefrihetens namn?
Gycklargänget var en passande rubrik!
Predikanten i gårdagens söndagsgudstjänst i Radio P1 vädjade om förlåtelse för terroristerna vid attentatet i Frankrike!
Hur skall miljontals människor i koloniserade muslimska länder kunna förlåta den terror de utsätts för idag och hundratals år tillbaka?
Hur skall denna terrorism och fascism kunna förlåtas?
En dr Denis Mukweges Kongo vädjade nyligen i FN om att fascism och nazism som koloniserar hans och andra länders folk skall förbjudas – Israel/USA lade ner sina röster liksom Europa och Sverige!
Hur skall gycklargänget någonsin kunna förlåtas?
Martin Schibbye sa i sitt tal i Stockholm att ”’Je suis Charlie’ skriver vi idag. Men frågan är vem som vågar vara Charlie imorgon?”
Så här ville hycklarna att det skulle se ut, men från en något upphöjd position såg det annorlunda ut.
Tack Benny Åsman för den bilden.
Absolut förbjudet att driva med i Frankrike.
Väl skrivet, Knut!
Man måste kunna ha flera bollar i luften samtidigt. Det finns ju liknande exempel på kränkningar i Sverige som väckt ilska men då man inte hör att ”vi måste försvara yttrandefriheten”, t.ex. Ja till livet samt kampanjen Bevara äktenskapet. Den sistnämnda kampanjens annonser i Stockholms tunnelbana var det många som krävde stopp för.
Vettiga ord – i SvD 2015-01-13. Eller har jag missat något?
Anders P!
Det är en ännu pratigare artikel än den jag åstadkom ovan. Jag uppfattar den (efter snabb genomläsning) som ett mellanting av min och Kenan Maliks ståndpunkter. Alla måste ses som likvärdiga medborgare av alla. Inga ”vi” och ”dom” ens i våra innersta föreställningar. I princip en självklarhet, enligt min åsikt. Men inte lätt eftersom det finns mycket som verkligen upplevs som främmande i dagens värld. Den som förnekar det hycklar. Jag t ex hatar reflexmässigt reklam i TV, ser det som ett kulturskadligt inflytande från främmande makt.
Jo, men nu skrev jag i bloggens kommentarruta: “Vettiga ord – i SvD https://www.svd.se/kultur/nej-vi-ar-inte-charlie_4244963.svd” som skulle antyda att det var vettiga ord just för att komma från SvD. Men det försvann i bloggredaktörens efterbehandling.
Vetandes att jag är lite naiv och lättlurad lade jag dock till en brasklapp ”Eller har jag missat något?”
Men hade jag det? Bla. fick jag veta att ”Nyligen dömdes två franska medlemmar av den extrema organisationen Jewish defense league för att ha placerat en bomb under bilen tillhörande en antisionistisk journalist.”
Och sedan sägs det fyndigt: ”Folk kan bli upprörda av vad som helst, så varför skulle religiösa känslor ha ett särskilt skydd? Vad är det som säger att Charlies kritik av islam(ism) sårar en mycket religiös muslim mer än vad sporttidningen L’Equipes kritik av fotbollslaget Paris Saint Germain sårar en fanatisk PSG-supporter?”
Vid SMHI:s kaffebord (när jag jobbade där) fanns det en politisk poliskommissarie som ville stoppa diskussioner som (enligt honom) kunde uppröra någon i församlingen. Är det inte så det berömda svenska koncensustänkandet fungerar? DDR fick åtminstone betala sina ombud, i Sverige jobbar de gratis.
Kanske är det inte kontroversiellt i ”våra” kretsar att säga att ”Många behandlar frågor som har med judar och Israel att göra på ett mycket försiktigare sätt än vad gäller andra folkslag och stater”, men när det sker i SvD så lyfter jag på ögonbrynen.
Anders P!
Inget är ändrat av bloggredaktören i din förra kommentar, jag har bara tagit bort själva länkkoden och gjort texten klickbar. Tycker det är mera lättläst. Jag kan hålla med dig om att sionistiska terrorister kommer lättare undan i pressen än islamistiska.
Ett annars bra ledarstick i UNT (eller har jag missförstått något nu igen) solkas delvis av oklar statistik:
”Över 1 000 journalister har dödats i världen de senaste två decennierna. De flesta mördades. Nästan hälften av morden ägde rum i ett grannland till Sverige. Novaja Gazetas Putinkritiska kolumnist Anna Politkovskaja är kanske den mest kända av de över 300 mördade ryska journalisterna; tre av hennes kolleger på tidningen har också mördats.
Första siffran stämmer, eller 1110 för att vara mer exakt enligt http://www.cpj.org. Det är också sant att de flesta, 734 mördades. Och ”över 300” mördade ryska journalster utgör ”nästan hälften”. Men enligt ovanstående sajt har bara 36 ryska journalister mördats, vilket verkar lågt. Men även med Wikipedias statistisk siffra 165 kommer man bara upptill ”en dryg femtedel”.
Av statistiken att döma var för övrigt Jeltsinåren lika mordiska som Putins/Medvedevs. Wikipedia påpekar också att under Putin/Medvedev har antalet rättegångar ökat, från 10 (67 mord under sju år) mot 36 därefter (98 mord under de tio år statistiken omfattar). 15% under Jeltsin, 37% därefter under Putin och Medvedev.
Här kan den som vill öka sin kunskap om islam lyssna på:
Ekots lördagsintervju Vad säger islam om jihad, Salahuddin Barakat?
Som en belysning av Knuts kloka ord kan ni betrakta tidningens senaste högst tvivelaktiga ”satir” https://www.cbc.ca/radio/asithappens/as-it-happens-thursday-edition-1.3404108/aunt-of-drowned-syrian-toddler-outraged-by-charlie-hebdo-cartoon-1.3404112 Om Alan Kurdi, den drunkande tre-åringen överlevt, hade han då som vuxen förgripit sig på blonda europeiska kvinnor?
Instämmer helt i Stefan Lindgrens kommentar på ”8 dagar”.