ör några år sedan ägnade jag en hel del tid åt Karin Boye (1900–1941) och hennes författarskap. Jag läste den hemska framtidsskildringen Kallocain (1940) två gånger, den självutlämnande romanen Kris (1934) lika många gånger och varierade dieten med författarinnans journalistik och kulturkritik.
Men inte heller Karin Boyes dikter undgick att göra intryck. Sköldmön, skriven redan på hösten 1923, tillhör ännu min första krets och lär stanna där för evärdliga tider eller åtminstone till min hädanfärd. ”Rustad, rak och pansarsluten” skrider den väna jungfrun fram på slagfältet med distinkta anletsdrag och blicken riktad mot stjärnhimlen. Hennes vapenbroder sjunger i första strofen:
Jag drömde om svärd i natt. Jag drömde om strid i natt. Jag drömde jag stred vid din sida Rustad och stark, i natt.
Att stridsbrodern blir dödligt sårad i drömmen och faller ”med bane-sår” vid hennes sida är ingenting hon lägger märke till. Med skölden stadigt i ena handen skrider hon vidare mot nya handgemäng, och även drömsynen fortsätter:
Jag drömde om eld i natt. Jag drömde om rosor i natt. Jag drömde min död var fager och god. – – Så drömde jag i natt.
v naturliga skäl kom jag att intressera mig för Eyvind Johnson (1900–1976) och hans idévärld nästan samtidigt som jag läste Boye. Det är framför allt den aktningsvärda Krilon-sviten på ca 1800 sidor i tre separata delar – Grupp Krilon, Krilons resa och Krilon själv – som väckt min beundran. Med denna svit gjorde Eyvind J enligt egen utsago ”litterär värntjänst” under kriget. Allt som allt rör det sig om en väldig textmassa, där nästan allt stuvats in i handlingen i en osalig röra: nykter berättarkonst, bitande satir, slapstick och spex, hisnande visioner, utförliga personporträtt och stämningsmättade svep över vår kungliga huvudstad. Egensinniga utvikningar om kulmagens exteriör hos olika folkslag och om snusandet som kulturyttring finns insmugglade i den löpande texten, liksom karikatyrer av så pass oförenliga storheter som Sven Stolpe, Tor Bonnier och t o m Per-Albin Hansson, kungarikets dåvarande statsminister.
Centralfiguren i de tre verken är den rundnätte och blott 163 cm långe egendomsmäklaren Johannes Krilon. Det ovanliga familjenamnet stammar ifrån 1100-talet och tillerkändes ättefadern, den franske riddaren Jéhan, som ren hedersbevisning. Denne Jéhan excellerade nämligen med jämna mellanrum i utdragna klagosånger för att stå ut under en mångårig fängelsevistelse, och dessa hans ’långa skrik’ – franskans ’cris longs’ – blev av lätt insedda skäl hans nya efternamn, då han slutligen frigavs.
Runt Johannes Krilon samlas ett tvärsnitt av den tidens medelklass: en svagströmsingenjör, en kirurg, en möbelsnickare, en byggmästare, en hotellstäderska o s v – Grupp Krilon. De edsvurna träffas varje söndag och för långtgående diskussioner om nästan allting, samtidigt som krigsmolnen tornar upp sig över Europa. Den starka tron på demokratins överlägsenhet är gruppens signatur och ledstjärna.
Krilon-cykeln har, precis som Boyes Kallocain, en flammande antinazistisk tendens. Både Eyvind J och Karin B definierade sig tidigt som ett slags socialister, men i deras mest kända arbeten vägleds de inte i första hand av socialistisk övertygelse. Istället är det omistliga värden av typen demokrati, frihet och oberoende som finns inskrivna på deras respektive baner. De slogs mot totalitarismen, den nazistiska såväl som den bolsjevikiska.
Nobelpriset i litteratur år 1974 gick till Eyvind Johnson för, som det heter i motiveringen, ”en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst”. Jag har en intuitiv känsla av att ”De aderton” skulle ha sagt något liknande om Boye, om hon bara fått leva och skriva lika länge som Johnson.
Som litterär forskningsresande i det mindre formatet kan man hitta än flera beröringspunkter mellan de två. Till exempel är båda jämngamla med förra seklet och kom till jorden för precis 118 år sedan – den 29 juli respektive 26 oktober.
Intressantare är dock att Eyvind Johnson döpte sin kanske allra främsta efterkrigsroman till Drömmar om rosor och eld (1949). Med det titelvalet markerade han att Sköldmön tagit plats även i hans hjärta och själ. ”Jag drömde om eld i natt. Jag drömde om rosor i natt. Jag drömde …”.
