Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi, måste sägas tillhöra det offentliga samtal i Sverige som exklusivt, med sikte mot Söderreservatet och Rosenbad, förs på DN:s kultursidor.
Hans uttalade utilitaristiska filosofi har jag allvarliga problem med. Den förefaller mig svårsmält när den skall tillämpas, framförallt i sina extrema ”etiska” konsekvenser.
Om jag inte missminner mig, från mina studier i statskunskap på Skytteanum i Upsala i 1970-talets början, är det väl britten Jeremy Bentham som förtjänar att benämnas anfader till denna filosofi. Mannen bakom det moderna fängelset, Panopticon. Lyckan skall maximeras, lidandet minimeras. Utilitarismens axiom. Och det låter väl okej. Så långt. Vem kan ha något att invända? Men när filosofin lämnar skrivbordet och teoriernas sköna värld, skall omsättas i praktiken, infinner sig komplikationerna.
I den enskilda, lidande individens fall blir implikationen att självmord, eller aktiv dödshjälp (”hjälpa” någon att dö), låter sig försvaras. Det torde också vara Tännsjös ståndpunkt som förvisso inte delas av medicinskt utbildade som svurit Hippokrates ed. (Hans egen mor hjälptes att lämna jordelivet, utan stöd i lag.)
Verkligt problematiskt blir det om benhård logik tillämpas, perspektivet placeras på en samhällsnivå. Konklusionen blir att någon eller några måste offras – för ”deras egen skull” som det löd i Tredje rikets eutanasiretorik (med aktiva läkare) – för att säkerställa de mångas lycka.
De utgör ur detta perspektiv, som tenderar mot socialdarwinism, en barlast och ett hinder.
Drar man resonemanget till sin spets på en samhällsnivå, hamnar man i Röda khmerernas Kampuchea med ”dödens fält”. Eller i Stalins Sovjetunionen med massiva utrensningar, för att inte säga folkmord. Nazismens förintelse av judar intar en utilitaristisk tätposition.
En utilitaristisk samhällsteori förespråkar att för majoriteten skall bli lyckligare (”största möjliga lycka åt största möjliga antal”), samhällskroppen hållas ”frisk”, måste några eller många offras. Men vem avgör vilka de senare är och på vilka grunder?
Jag associerar omedelbart till den i Tredje riket uppburna rättsfilosofen Carl Schmitt, hans devis ”makt är rätt”. Rena mumman för Führern och hans anhang som avskydde allt vad borgerlig rättsstat och likhet inför lagen hette.
Även folkhemmet Sverige, trots att vi officiellt föredragit att sopa det under mattan i värnandet av den idylliserande nationella självbilden, utgör ett exempel på ”majoritetens tyranni”.
De ”vanartiga” och ”mindervärdiga” skyfflade vi undan, vi dödade dem inte men bort ur de välanpassades synfält skulle de. Efter fördomsfull men förment ”vetenskaplig” kategorisering av samhällets ”experter”.
In med dem, kastrerade eller icke, på omänsklighetens totala institutioner! Sinnessjukhus och diverse nedbrytande anstalter. Det dröjde, låt mig påminna om det, till långt in på 1900-talet innan ”utvecklingsstörda” bemöttes mer människovärdigt genom att en omsorgslag antogs. Dessförinnan var de ofta sämre behandlade än djur.
Jag laddade ned, som jag redan nämnt på lindelof.nu, från folkbiblioteket Tännsjös Vänsterdocenten (2017, som e-bok 2019), utgiven på förlaget med det förpliktigande namnet Fri Tanke.
Professor emeritus Tännsjö har en olycklig tendens att hela tiden upprepa ”detta återkommer jag till”. Så där som akademiker plägar uttrycka sig, kanske en yrkesskada. Aldrig pang på rödbetan. Läsaren hålls på halster, med en växande otålighet.
Tännsjö växte upp i Gurkstaden (Västerås). Liksom Lars Gustafsson. Som jag ofta brukar referera till. Tännsjö nämner en av Gustafssons böcker. Och jag får lust – maximera min lycka (!) – överge vänsterdocenten och istället läsa om något av min stora favorit Gustafsson.
Men så snubblar jag över en intressant passus hos Tännsjö. Och känner, smått leende, igen mig. Under mina studier i Upsala ägnade jag aldrig en tanke åt vad jag skulle ”bli”. Vad studierna kunde leda till för yrke. Vad jag hade för ”nytta” av dem och medföljande dyra studielån. Aldrig minsta lilla fundering åt det hållet.
Konstateras kan att jag, under ett långt yrkesliv aldrig varit arbetslös, det ena gav det andra, som regerade Guds försyn. Dagens studenter gör inget annat än nyttogrubblar, ängsligt styrda av en framtidsneuros. Fy satan vad trist och jobbigt de måste ha det. Jag brukar medlidsamt betrakta dem varje gång jag sitter på Carolina Rediviva.
Jag hade skoj mest hela tiden! Och rejält bildad blev jag. I likhet med Tännsjö. Maximerade min lycka, utan att därför försvära mig åt utilitarismen.
Ett fråga om vad ett liv är värt
som vi alla håller kärt.
Och vem har rätt att avgöra
i detta ämne vi sällan vill beröra?
Men våga visa till försvar,
ty det träffar alltid någon och envar
i varje stund på denna Jorden,
där vi måste använda dom svåra orden.
och tala om moralens kärna
som handlar om – att alltid, livet värna.
Därtill vid ett mänskligt vägskäl på denna jord,
under ett helt vansinnig stormaktskrig,
samtidigt som omfattande akuta klimathot
kommer oss allt närmre.
Också existensiella frågor som i grund och
botten avgörs om det finns en vilja till
globalt samarbete.
Ett öde som dessvärre vilar i outgrundliga makters intressen.
Det var en skolkamrat på gymnasiet i Gävle som först introducerade mig för utilitarismen. Han var cineaster och hette Göran. Han gjorde allt för att distansera sig från oss som studerade Marx och Mao. Därför blev han utilitarist, sa han.
Jag förstod mig aldrig på denna -ism, men Göran blev i alla fall en känd skapare av Göteborgs Filmfestival.
När jag senare läste att Torbjörn Tännsjö var utilitarist tänkte jag på vad Göran sagt: Det gäller att avskärma sig från Marx.
Jag fortsätter att läsa Marx, och som psykolog och kristen (barnatron!) menar jag att människosynen bakom det där nyttotänkandet hos Tännsjö är vidrigt. Jag läser hellre Carl-Göran Ekerwald och Barbro Lindgren.