Det är i praktiken SD som styr svensk politik idag. Att lämna SD utanför är alltså snicksnack, det hjälper inte på sikt. Men så länge S, MP, C och L är överens om att hålla både V och SD utanför kan de lyckas trixa fram en uppgörelse med denna innebörd – en ny så kallad DÖ. Men en sådan lösning kommer bara att förvärra läget och ytterligare kratta manegen för SD. Ansvarslöst minst sagt – enligt min uppfattning.
Det som tagit de fyra presumtiva regeringspartierna (S, MP med stöd av C, L) fyra månader att krysta fram, kunde man ha kommit fram till dagen efter valet. Vad som varit så smärtsamt och motiverat långbänken är för de flesta av landets väljare helt ointressant och säkert obegripligt. Den kommande regeringen blir under alla omständigheter en nödlösning med max 3,5 års livslängd. Vinnarna blir som vanligt SD och i viss mån V, M och KD (de som inte helt vände 18% SD-väljare ryggen).
Parlamentariskt trixande
Argumentet från de fyra kommer förstås att vara att de räddade landet ur en svår situation undan högerpopulismen (SD-fascismen). Och att de därmed räddade liberalismen. Att man använder odemokratiskt parlamentariskt trixande kommer på sikt att ta ut sitt pris i ytterligare uppskruvat politikerförakt. Det här saknar de fyra uppenbarligen perspektiv på. Ett sådant perspektiv skulle ju innebära att de i någon mån insåg sina tidigare misstag på centrala politikområden.
Mantrat man hört i alla söndagens nyhetssändningar från C och L; ”Med denna överenskommelse får vi mer liberal politik” är falsk som vatten. Vi får mer av ”fri marknad” och mer nyliberala inslag så att storkapitalister och globala intressen kan kapa åt sin ännu större vinster på skattebetalarnas bekostnad.
Ytterligare 3,5 års fördjupad nyliberal, globalt underordnad inrikespolitik kommer att öka missnöjet över hela linjen (gula västar också i Sverige?) och på sikt bara gynna högeropportunismen (SD). De vinner några ministertaburetter en tid, men förbrukar sitt förtroende.
Västerns trumfkort
Och, det finns en allvarlig hake inför onsdagens riksdagsomröstning; att Vänsterpartiet ställer sig utanför det pågående parlamentariska trixandet, vilket kan ge dem politiska fördelar. De kan få mer röster av samma orsak som SD under många år och slippa undan PK-stämpeln (kulturvänster-stämpeln) i någon mån.
Jag har visserligen små förhoppningar om att V kommer att rösta nej eller lägga ner sina röster i valet av Stefan Löfven som statsminister. Men de har en unik chans att faktiskt ta riktigt demokratiskt ansvar. De har plötsligt serverats ett trumfkort som är fullt möjligt att använda. Frågan är nu bara om Sjöstedt & Co står pall för trycket?
Alltså, om man på allvar vill ställa sig i vägen för nyhögern och dess populism måste man våga följa normal parlamentarisk praxis utan att darra på manschetten.
Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.
Ermutigung – UppmuntranWolf Biermann 1968
Nej, förbittras inte! Uppmuntra istället till kamp för förnuft och demokrati!
Återigen följer liberalismen det gamla kinesiska ordspråket att lyfta en sten bara för att sedan tappa den på egna fötter. Man går ut och säger att man vill beröva V allt politiskt inflytande och ger det sedan dess största chans till inflytande sedan 1917. Undras bara om man nu också kommer att skylla på Putin och ryssarna…
Knut L!
Bra analys och ansluter mig till din bedömning att här finns möjligheten att V röstar NEJ till Löfvens regeringsbildning och samtidigt skjuta 73-punktsprogramet i sank.
Ett sådant angrepp på arbetsrätten, turordningsregler, skattesänkningar och totalt godkännande av en gigantisk privatiseringsoffensiv saknar motstycke.
Detta hade aldrig kunnat genomföras om inte det parlamentariska systemet lamslagits som en följ av att SD kunde användas just i det syftet att i bakvattnet av demoniseringen av SD lansera den mest reaktionära programförklaring i modern tid.
Om V säger nej förtjänar de beröm och respekt och kanske innebär det en nystart med en ny politisk inriktning.
På lunchekot och på alla kommande nyhetssändningar kommer vi under dagen att höra hur Jonas Sjöstedt säger ett JA till Löfven som statsminister, som ska låta som ett NEJ.
Trycket är nu enormt på V:s partiledning att medverka i utstämplingen av SD – t o m till priset av att själva bli utstämplade. Ett mycket högt pris för att få förbli en del av etablissemanget.
Nu hör det till saken att V faktiskt är opålitligt i klassiska demokratifrågor. Här får de nu smaka på sina egna försummelser om hur det kan bli när man inte villkorslöst försvarar allas yttrandefrihet, motsätter sig förbud mot våldsbejakande, odemokratiska organisationer mm. Denna politik leder mot ett stup…
Sjöstedt befinner sig nu i den klassiska historiska sitsen att som ledare förråda sig egna utan att de märker det. Eller åtminstone inte gör uppror och störtar honom. Jag har behandlat det i två av mina böcker, de om Tjeckoslovakien (1978, 1990) och den om gerillakriget i Finland (1986, 2008).
I det första fallet hette ledaren Eduard Benes i Prag 1938, i det senare Admiral Cronstedt på Sveaborgs fästning 1808. I båda fallen lyckades de ge sken att de var satta under ”outhärdlig press” psykiskt och politiskt. Benes hävdade att hela världen krävde att Tjeckoslovakien kapitulerade för att rädda freden, Cronstedt skyllde på att svenska regeringen svikit genom att inte skicka fartyg. I båda fallen fick de hjälp av motståndaren för att lura de godtrogna och passivisera de misstänksamma.
I dagens läge är det alltså främst Stefan Löfven som på ett eller annat sätt måste hjälpa Jonas Sjöstedt att kapitulera ”med hedern i behåll”. Han har redan börjat…
Är det bara Stefan Lindgren och Dagens Industri som tänkt tanken att Löfven dragit c och l vid näsan genom att endast lova tillsätta ett antal utredningar? Kanske stämmer deras analys, kanske har vi sett mästerstrategen Löfven i aktion, men jag gissar att det i så fall blir ytterligt svårt för s att förklara det finliret för väljarna.
Om allt nu går i lås blir Sverige äntligen Alliansfritt. Mycket bra av många skäl, inte minst för att chansen att vi inte går med i Nato ökar. Är inte det en stor tyngd i vågskålen? I övrigt får vi dra på oss de gula västarna. Och det rör sig även på andra håll i världen. Nyss strejkade 170 miljoner i Indien i två dagar mot Modis politik.
SvD har ett mycket intressant inlägg av statsvetaren Henrik Dahlqvist doktorand i Oxford. ”Det är inte folkets vilja som bestämmer i svensk politik”
Det borde snarare heta ”Det är inte folkets vilja som bestämmer om detaljerna i svensk politik”. Hursomhelst, han påminner om att vi inte röstar på vilken regering eller statsminister vi vill ha, utan vi röstar fram en riksdag. Riksdagen tillsätter i sin tur statsministern.
”Varken den metafysiska folkvilja som Rousseau ser framför sig eller den empiriska förståelsen av folkviljan (som utgår från valresultat och opinionsmätningar) ger egentligen någon tillräcklig vägledning till vårt politiska landskap […] Den parlamentariska demokratin kan inte till fullo förstås som en spegling eller uttolkning av folkets vilja. I stället är dess kärna att finna kompromisser mellan olika, konkurrerande, viljor.”
Detta aktualiserar problemet med folkomröstningar…
Beträffande Jonas Sjöstedt känner jag honom inte. Däremot har jag känt V:s partisekreterare Aron Etzler sedan han var en ung grabb. En utmärkt person som säkert försöker göra sitt bästa.
MEN…trycket att falla in i det gängse politiskt korrekta mönstret – läs: att falla undan för de dominerande eliterna – är nu så starkt att det krävs en baron Münchhausens järnvilja att lyfta sig själv i håret upp ur det politiska träsket med häst och allt.
Klarar V det?