Vidkun Quisling, han som träffade sin beundrade führer Hitler in person och samarbetade med de nazistiska ockupanterna som ministerpresident i Norge. Dessutom blivit ett begrepp: att vara en quisling. Nästan lika illa som att vara en Judas. Om inte värre.
I Vidkun Quislings fall förråda sitt eget folk. Han hävdade dock envist, in i det sista, att han samarbetat med nazisterna för att ”rädda Norge”. Och att han inte visste något om vad som hände med Norges judar.
Han dömdes till döden för landsförräderi, ansökte om att bli benådad. Men det avslogs eftersom det var fullkomligt omöjligt i efterkrigstidens norska samhällsatmosfär, med uppgörelser och hämnden som drivkraft, att bejaka en sådan framställan.
Quisling avrättades en oktobernatt. Hustrun och jag har besökt Akershus fästning i Oslo, platsen där likvidationen skedde.
Det föreföll så enkelt för mig att förhålla mig till Quisling, han som bjöd det föraktliga kollaborerandet på ett stenansikte. Aldrig ett leende. Men så ser jag den norska TV-serien ”Quisling” från 2024 som visas på TV4 Play. Fem avsnitt, nästan femtio minuter långa.
Jag betar av dem under en eftermiddag. Omöjligt att bryta och ta paus. Allt jag visste, trodde mig veta, om Quisling problematiseras.
Det är, för att uttrycka det osofistikerat, en förbaskat bra TV-serie. Vass, men behåller den dramaturgiska komplikationen i sin egen rätt, som bara växer under seriens gång. Huvudrollsinnehavaren, Gard B. Eisvold, är helt lysande. Outstanding.
Inget att diskutera. Han är helt enkelt Quisling. I varje sekvens.
Jag läste en intervju med Eisvold i en norsk avis. Hans barn, även hustrun, fann honom förbryllande förändrad under inspelningens gång, reagerade på det. Han var Quisling, även på fritiden. I kropp, språk. Innesluten i sin karaktär.
Kanske intagen av den, smugit sig in under huden på skådespelaren? I var och en av oss en Quisling, även om vi aldrig någonsin skulle tillstå det?
Anders Danielsen Lie, som spelade högste ansvarige verkställande polis i filmen ”Den största förbrytelsen”, när judarna på det skamligaste vis deporterades, med hjälp av polis och Oslos taxichaufförer, till Auschwitz för att gasas gör i denna film prästen Peder Olsen.
Han som kommer nära Quisling den sista tiden i fängelset, efter inledande svårigheter. Och vars noteringar från deras samtal filmen bygger på.
Missförstå mig inte, för guds skull! All min sympati ligger som alltid orubbad och lika stark hos den norska hjemmefronten. Jag känner den största beundran för alla dessa modiga motståndskämpar som satte sina liv på spel. Ända från första ockupationsdagen 9 april 1940.
Vi reste till Oslo, min närstående och jag, i hjemmefrontens spår. Serien väcker stark längtan att återse den norska huvudstaden, det måste bara bli av. Glöm Stockholm, Köpenhamn och Helsinki! Ingen slår Oslo.
Jag försöker, inte går det särskilt bra om sanningen skall fram, att överge en livet igenom svartvit världs- och människobild. Utan att bli blind, överseende eller sentimental. Jag försöker att nyansera, som de säger i TV-serien.
Jag får inte fenomenet Quisling längre lika behändigt på plats. En olöst gåta, den där mannen? Var han det mer än oss andra, denne icke slätstrukne och långt ifrån genomsnittlige figur? Ja, kanske.
Hursomhelst, han förblir inte lika entydig för mig. Den i Norge djupt hatade samarbetsmannen.
Vad kan jag tillägga, mer än: se serien, vad du gör! Om du inte har TV4 Play, skaffa det bums. Norrmännen de kan, de. Regissören Erik Poppe, född 1960, är jäkligt skicklig på att få till det. Han har pluggat sin moderna, norska historia. Med den nationella självkänslan som dominant.
Vinjettbild: klipp ur en trailer på nätet till TV-serien.
En märklig person förvisso, som skiljer sig från de flesta av krigsförbrytarna under ww2.
Redan under kriget kom Quisling att bli ett begrepp för landsförrädare.
Q hade en karriär där han fått stora lovord. Han ledde Nansenhjälpen till Ukraina och tycks ha skött det på ett exemplariskt sätt som räddade livet på många. Han stannade i Moskva och skötte ett tag de diplomatiska kontakterna för Storbritannien. Det förefaller som att han uppskattade Sovjetunionen.
Så kom landsförräderiet när han tog makten vid den tyska inmarschen. Det sägs att Tyskland inte alls uppskattade initiativet, man hade helst sett en lösning som i Danmark med en folkvald regering med åtminstone något förtroende hos det norska folket. Själv verkade han ända till sin död helt övertygad om att han gjorde en välgärning när den norska regeringen förblev i norska händer. Mycket förvånad när han åtalades, han trodde att det skulle bli en tid med husarrest och sedan var det över.
Men en mycket skicklig åklagare lyckades metodiskt att bit för bit plocka ned honom. Ett närmast komiskt inslag blev när han berättade och skröt om sitt möte med Führern, Hitler, i Berlin. Hitler hade öst lovord över honom och Norge. Hitler sa att han uppskattade Norge och norrmännen och när kriget var slut hade han stora uppgifter för Norge och Q var hans bäste vän med stort förtroende.
Det märkliga då var, att trots röran efter kriget hade man lyckats få tag i Hitlets adjutant, som varit med vid mötet. Och denne kunde obarmhärtigt avslöja vad Hitler sagt när Q lämnat rummet. I översättning blev det: ”ja man måste ju av och till pumpa upp de där små gummigrisarna så de kan stå upp själva”. Efter detta var Q mycket återhållsam med stora ord i resten av rättegången.
Jag hade en kamrat som hette Arvid från Hjemmefronten. Han kom över skogen vid Värmlandsgränsen till Sverige. Det är en lång spännande historia som inte är skriven varken här eller eljest. Jag har alltså en historia att berätta från andra sidan, om en dissident 1940 som flydde till Sverige. Någon hade angett honom.
Jag kanske skickar ett manuskript till redaktören som svar på filmen ovan.