Två av mina husgudar, som jag ständigt återvänder till för förklaringshjälp, heter Michel Foucault och Johan Asplund. Med hjälp av den förste fördjupas förståelsen av hur människor agerar, snarare inte agerar, med hjälp av begreppen normalisering och självdisciplinering. De två hänger ihop.
Normalisering innebär att vi upplever det som vi inte borde uppleva som normalt och naturligt som om det ändå vore det. Vi trubbas fortlöpande av, resignerar och finner oss i sakernas tillstånd, anpassar oss efter dem. Tag dödsskjutningarna i Sverige. Eller inflationen.
Genom självdisciplinering, att vi fogar och lägger band på oss, hjälper vi normaliseringsprocessen på traven. I den meningen är vi våra egna motståndare.
Från sociologen Asplund lånar jag begreppet tankefigurer. Dessa låser in oss i vad vi uppfattar som att det som är, det är också det enda som kan vara. Något annat är inte möjligt att tänka eller föreställa sig, det tillåter inte tankefigurerna.
Instinktivt, utan längre reflektion: Hur skulle det se ut om vi gjorde så? Eller: Hur kan du tänka på det viset? Under uppväxten i Sandviken matades jag med detta.
I min hemmaregion, storfabrikernas, bromsas den människorna emanciperade utveckling som borde ske. Självdisciplineringen – att vi håller tillbaka och förminskar oss själva – tar sig här uttryck i inlärd hjälplöshet.
Inget förmår vi på egen hand, någon annan måste göra det. Det ropas på den utifrån kommande ”frälsaren”. Denne kan segla in förklädd till en gigantisk batterifabrik. Hälsas med jubel och skattelättnad.
När människor klagar på politikerna, med all rätt, eller ondgör sig över maktens megafoner journalisterna, också med all rätt, brukar jag inflika: ”Det är inte politikerna som är det största problemet. Inte heller de okritiska journalisterna. Det är folket.”
I den konstgjorda ”elkrisens” dagar – Sverige exporterar ett elöverskott – börjar nu detta fogliga folk tipsa varandra om hur man ska spara på el. Sluta duscha. Raggsockor på. Inflationen hanteras genom att söka billiga varor – eller avstå från det man annars köper.
Nato-Magda målar fan på väggen genom sitt tal om en ”krigsvinter”. Alla sitter i samma båt och alla måste ”hjälpa till”. Blir S kvar i regeringen, lär de väl lansera en ”beredskapsskatt”. Finansministern, som klev han ur ett av Jan Myrdals satiriska verk, har redan antytt en sådan.
Kollektiva protester? Som i Frankrike, Belgien, England? Glöm det. Vi är ju inte sådana, aldrig får vi nog eller är måttet rågat. I bästa fall knyts näven i byxfickan.
Facebook, detta frustrationernas bottenlösa avledningssystem, tjänar makten. Vid datorn eller i mobilen höjer vi vår röst genom fingertryckningar, sedan är det bra med det.
Snart val. Jag grips av en oemotståndlig lust att vrida om vad Brecht sade i Berlin 1953 till makthavarna när de folkliga protesterna tagit sig våldsamma uttryck och slagits ned med vapen: ”Om Ni inte är nöjda med folket, välj ett annat!”
Jag skulle gärna välja ett annat folk 11 september. Mer upproriskt, inte så förbaskat självdisciplinerat och lydigt. En makthavares våta dröm.
Fotnot. ”Alla” jag pratar med ska rösta SD. Var göra av besvikelsen om SD hamnar i regeringen, börjar kohandla och kompromissa?
”Det är inte politikerna som är det största problemet. Inte heller de okritiska journalisterna. Det är folket.” skriver du Lasse. När Brecht skriver ”Om Ni inte är nöjda med folket, välj ett annat!”, så är det definitivt inte folket han är missnöjd med, och det antar jag att du inte heller menar Lasse.
En jämförelse. När det var en antivaxx-demonstration i Stockholm 20:e november förra året så hade Proletären en artikel om det. Den gick i stort sett ut på att förlöjliga deltagarna. Vad jag tänkte då var följande. ”Hur kan Proletären först skriva om hur folk i gemen ständigt blir lurade och fördummade av vad svenska medier pådyvlar oss, och sedan föraktfullt kalla dem för okunniga när de sedan ger uttryck för sin frustration?”
Journalisten Chris Hedges, själv prästutbildad, hade ett samtal med en annan journalist på RT (utraderat nu) för något år sedan. Samtalet rörde en äldre prästkollega till Chris H. och den förras hållning till ett par församlingsmedlemmar som också var medlemmar i Ku Klux Klan. Den äldre prästen hade flera gånger blivit tillfrågad hur f*n han kunde måna om sådana dj*vl*r. Svaret blev ungefär: ”De är medlemmar i min församling. De är enkla arbetargrabbar. Kan de rå för att de gått vilse i den omänskliga situation de lever under? Jag försöker naturligtvis ständigt prata med dem om vad medmänsklighet och kärleksbudskapet är. Det är min plikt som församlingspräst.”
På tal om sverigedemokraterna, så trots sin historiska bakgrund attraherar de många av arbetarklassens väljare. Svaret finns sannolikt att söka i politikens avstånd som inte uppmärksammar och ser deras verklighet. Enligt min enkla amatöranalys förhåller det sig på detta sätt. Och det är inte vilseledda människor som är lurade in i denna så kallade fälla som kanske någon tror eller menar.
Nej det är strävsamma individer som är engagerade i samhället såväl på jobb som fritid och eventuellt i någon föreningsaktivitet.
Därtill en generation som upplever ett tidsmässigt avstånd till den period då nazister och fascister styrde länder i Europa. De kanske ej heller läst Björn Elmbrandts alldeles utmärkta bok med titel Innan Mörkret Faller eller någon annan historisk text om den tidens fasansfulla brott mot mänskligheten.
Jag vill mena om SAP-företrädare önskar att arbetarklassen återkommer till partiet och med stolthet bär den röda rosen på kavajuppslaget då vill det till ett idépolitiskt program vars innehåll präglas av förnyelse i en ny tid. Ett program som har ett perspektiv längre som än en eller två mandatperioder. Inte helt enkelt i denna ombytliga och snabba utveckling som sker, men om partiet inte vill bli som vilket annat borgerligt parti som helst, måste man sätta ned foten och vrida kompassriktningen och söka livgivande rötter om rättvisa och jämlikhet mot en ny framtid. Det säger nog alla, att det är där man måste börja. Så enkelt men otroligt svårt att göra.
Vill också mena att socialdemokraternas senaste 8 år vid regeringsmakten där de ingick katastrofala avtal med liberala partier var förlorade år för arbetarrörelsens förnyelse. Vars avtal rubbade hela deras egentliga grundvalar som politisk rörelse och parti.
Nu röstar jag efter min ideologiska ledstjärna något jag tror att den yngre generationen inte gör i samma utsträckning. Utan för dem handlar valet om vardagens verklighetsbild, vilket det gjorde även delvis för mig då jag var ung, med skillnaden att ”mina” politiska partier levererade under en gyllene tid av fantastiska välfärdsreformer, till fromma för det arbetande folket.
En kort kommentar, Lasse. Bra skrivet och … jag kan inte låta bli att hålla med. ”Att välja ett nytt folk”? Tja, önska kan man ju alltid … större delen av den svenska befolkningen tycks ha ”marinerats” i den massmediesoppa som öses över oss varje dag. Och jag har också vänner som tänker rösta på SD … var det dit alla gammelkommunister och gråsossar gick när vänstern kollapsade i början av 2000-talet (eller den kanske hade kollapsat redan tidigare). Dock – jag vill ge vår form av demokrati ytterligare en chans (genom att använda mig av möjligheten att rösta) och därför röstade jag blankt idag. Jag hade i och för sig möjligheten att likt Jan Myrdal ”pissa i urnan” och avstå från att rösta …
SD i regeringen? Nej, jag tror inte det. Det skulle innebära att SD avstår från alla möjligheter att stå utanför och häckla de andra partierna. Det är ju en del av deras attraktion att dom vill framstå som ett parti som står för något nytt.
Om du nu vill välja ett annat folk, kan jag rekommendera det amerikanska. Här röstskolkar i storleksordningen 50% i varje presidentval och i mellanårsval än fler. Konstigt nog verkar maktens herrar rätt nöjda med detta sakernas tillstånd.
Jovisst kommer man att tänka på Jan Myrdals bok Karriär. Men i den romanen är apparatens folk fortfarande subjekt; mycket belästa och strategiska. Dagens apparatjik är ingetdera. De är följare. De följer den store råttfångarens flöjttoner. De har inte tänkt en enda egen tanke. De läser innantill. De har bara gjort ett enda val i sina politiska liv. Följ storebror! Och nu är de helt bergtagna i sin egen inlärda hjälplöshet och sprattlar som Kafkas skalbagge och undrar kanske ibland: Hur gick det här till?
Men så länge de håvar in sin dryga miljon behöver de ju inte ens fundera. Gapa och svälj.
Tack Lasse E för boktipsen. Normalisering och tankefigurer är något som verkligen intresserar mig, så nu måste jag läsa Foucault och Asplund.
Just nu läser jag Rickard Allvins bok Frihandelns fångar vilken naturligtvis dyker upp i mina tankar när jag läser kommentarerna till Lasse E:s text.
Frihandelns fångar tar upp hur demokratin urholkats av frihandelsavtalen. Ett exempel är att ett förbud mot vinster för skolföretag – som socialdemokraterna driver hårt i valrörelsen – skulle strida mot frihandelsavtalens investeringsskydd. Därmed skulle företagen kunna utkräva skadestånd av svenska staten om vinstförbud blir en realitet efter valet. Men troligen lär en uppdykande vetskap om detta avhålla socialdemokraterna från att förverkliga sitt vallöfte.
Allvin skriver om den ungerske samhällsforskaren Karl Polanyi som i sitt epos Den stora omdaningen förklarade högerextremismens framgångar som en konsekvens av marknadsliberalismen och idén om en självreglerande marknad. Därav såg Polanyi det som en naturlag att nazister och fascister fick makten som en följd av 20-talets laissez-faire ekonomiska politik.
”Vad som skiljer Polanyi från många andra samtida tänkare är att han menar att fascismens maktövertagande inte är någon slump. I stället är det ett resultat av det han beskriver som marknadens expansion och försök att varufiera centrala samhälleliga inslag som arbetskraft, pengar och natur. […] Försöken att etablera ett sådant utpräglat marknadssamhälle kommer att skapa våldsamma motreaktioner när människor försöker skydda sig själva och sitt samhälles intressen från ´marknadens vassa kanter´.”
Allvin berättar att fascismen var inte bara hat – den erbjöd också robust social välfärd, en omfattande välfärdsstat och värnade om gratis högre utbildning, barnbidrag, pensioner och allmän sjukförsäkring och erbjöd människor ett skydd från marknadens effekter i en tid av stora omvälvningar – och hänvisar till en artikel av Sheri Berman, amerikansk professor och hedersdoktor vid Uppsala universitet.
Precis som Lasse E tänker jag inte rösta. Jag gjorde SVTs väljarbarometer och enligt den är jag 57 procent sverigedemokrat och 52 procent vänsterpartist. Hur jag än skulle rösta skulle jag rösta minst 43 procent emot mina egna politiska preferenser. Och hur jag än letar kan jag inte hitta någon politiker som jag har förtroende för och som jag vill låta mig representeras av. Så det blir till att ligga på soffan.
Det är tydligt att sverigedemokraterna har vunnit allt mera mark och vart det leder, berör en viss oroskänsla hos mig.
Jag lade märke till, i framför allt TV:s partiledardebatt att den partiledare inom högeralliansen
som uppträdde minst aggressivt, enligt min mening och därtill med övertygad självsäker ton, var Jimmy Åkesson.
För mig väcks ett visst bekymmer att detta parti kan bli det näst största, och därför tänker jag följa min ledstjärna efter ett väl igenkänt ordspråk; ”Alla kan inte göra allt men alla kan göra något”, vilket ger mig anledning att rösta av gammal vana, samt tro på något som kan förändra.
En annan anledning är vad gäller kommunalvalet, ty där finns möjligheter att nå de personer som representerar rimligt nära, under pågående mandatperiod. Samtidigt är det frågor som lokalt ligger i medborgarnas omedelbara intresse. Kan vara med exempel, den ständigt debatterade frågan om äldreomsorg och där ingår personalens miserabla arbetsvillkor. Ett annat är bibliotekens möjligheter att erbjuda bra service, såväl öppettider som tillgänglighet. Även annat av intresse, exempelvis stadsplanering är möjligt att påverka politiskt mellan valen, genom allmän opinionsbildning.
Jag tänker också på min föräldrageneration som var födda då demokrati och vår allmänna rösträtt infördes. Betänk också att en del av dem födda på 1900 tal jobbade under slavliknande förhållanden fram tills statsystemet avskaffades år 1944.
Så länge det inte finns något bättre alternativ än nuvarande att styra vårt samhälle, får min delaktighet bli att bege mig till vallokalen och samtidigt i andra sammanhang försöka vara föreningsaktiv efter bästa förmåga. Om inte annat för att visa respekt mot dem som gick före.
Beträffande bokläsning. Den skötsamme arbetaren av Ronny Ambjörnsson, är att rekommendera som tankeställare i debatten att rösta eller inte. Innehåller inga djuplodade psykoanalyser utan en tydlig beskrivning av hur vårt samhällsbygge grundlades bland människor utifrån deras mycket formellt begränsade utbildning.
Mycket mer finns att tillägga i denna intressanta debatt om hur vårt samhälle skall styras. Hade då gärna sett att frågor om vårt grundlagsskydd – med tanke på orostider av skilda slag vi befinner oss i – varit mer synliga under den allmänna samhällsdebatten.
Tack Olle P för viktigt lästips, Den skötsamme arbetaren.
Jag är inte mycket för att bränna Koranen (eller andra böcker). Jag skulle hellre vilja stå mitt i de områden som ibland kallas för socio-ekonomiskt utsatta.
Där skulle jag stå varje morgon mellan 0800 och 0900 och läsa högt ur Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren. Den arbetaren var en gång vägen ur den tidens fattigdom och elände. Den arbetaren är nog också vägen ut ur det samtida förfallet. Bakom mig fladdrar en banderoll: ”Jag är skötsam och jag är stolt”.