Jämförelse av Kinas kamp mot korruption med Västvärldens

Regeringars korruption är, eller borde vara, ett gissel för varje regering. Vad som görs och hur de tar itu med problemet bestämmer regeringars trovärdighet. Om de inte fördömer det eller åtminstone försöker reducera det så sviker de folket – sina väljare. Det skriver Jerry Grey den 18 januari år 2025 på Pearls and Irritationes, här i översättning av Henrik Linde.

Kina beskrivs ofta som auktoritärt eftersom det ständigt motarbetar korruption. Det finns en hel avdelning inom regeringen, den Centrala Kommissionen för Inspektion av Disciplinen (CCDD), som är ansvarig för att utrota alla former av korruption. Och som Xi Jinping poängterade i ett tal nyligen till kommissionen vid deras fjärde plenarsammanträde, så är det en pågående och oundviktig uppgift. Med andra ord, om regeringen släpper ögonen på bollen så kommer korruption åter att dyka upp. När makttunga uppgifter ligger hos vanliga människor kommer vissa av dessa människor att göra extraordinära saker. Vissa kommer att stiga mot toppen. Andra kommer att mista förtroendet. Oundvikligheten i detta är uppenbar.

Skillnaden mellan Kina och Västvärlden i detta avseende kunde inte vara större. Den ständiga förbättringen av infrastruktur, livsstil, välstånd, utbildning och hälsa hos Kinas befolkning bekräftar det faktum att en regering som är ren och fri från korruption är den bästa vägen att gå. Det återspeglas också i det stöd som regeringen får från människorna som valt dem. Enligt Edelman Trust Barometer är detta stöd över 90 procent i Kina. Medan USA nöjer sig med att meddela en måttlig ökning av förtroendet upp till de höga höjderna av endast 22%. Vad orsakar denna låga nivå av tilltro till regeringen? Korruption.

Så när en mediaorganisation som Voice of America kritiserar Kina för den tid det tagit att sålla bort korruptionen, så missar de en viktig punkt. Den kommer aldrig att sållas bort. Det är som i en trädgård som kan blomma om man lägger ned arbete på den. Men alltid kommer att producera ogräs oavsett hur mycket arbete man lägger ned. Vad som är verkligt viktigt är att arbetet GÖRS och i detta avseende så överträffar Kinas sätt att angripa korruptionen Västmakternas regeringars.

Australien har uppvisat ett komplett misslyckande när det gäller att vidta åtgärder mot korruption. Storbritannien är inte bättre. Men USA har ingen korruption utan har legaliserad den och uppmuntrar den. Den existerar på statlig nivå helt och hållet beroende på detta.

Anthoy Albanese, valdes till premiärminister i Australien för tre år sedan på en plattform att skapa ett nytt, federalt, antikorruptionsdepartement. Och han gjorde så genom att skapa den nationella kommissionen för antikorruption (NACC). Men vad som behövs tas i beaktande här är inte att han gjorde så. Men att han var tvungen att göra det. Australien har varit en federation sedan år 1901. Vid det tillfälle som en grupp av kolonier blev ett land. Och fram till år 2023 fanns det ingen federal regeringstillsyn. Ingen anti-korruptionsövervakning över huvud taget.

Vissa kanske menar att Australiens kommission för brottsbekämpande integritet (ACLEI) tjänade syftet. Men det gjorde den inte. De hade ingen befogenhet att utreda anklagelser om korruption mot valda medlemmar i det federala parlamentet. Och då delstaterna hade sina egna åtgärder mot korruption fanns det begränsade möjligheter att skydda allmänheten från korrupta federala politiker. Detta gällde också parlamentet självt, riksrevisorn, ombudsmannen, FOI och andra administrativa lagar (vilka ofta inte hjälper mot statlig korruption med tanke på att det är parlamentet som skriver dessa lagar).

Så som den australiska allmänheten har befarat, så har NACC svikit oss. Genom att besluta om att inte driva åtal i många större fall. ”Robodebt” skandalen, ett olagligt automatiserat system för indrivning av statliga fordringar som beskrivs av Terry Carny, professor i juridik, som ”den australiska regeringens överlägset mest katastrofala misstag i dess historia”. En annan är ”Paladin” skandalen om tilldelningen av ett kontrakt värt 532 miljoner dollar till en person som var under utredning för att ha erbjudit mutor och slutligen dömdes för detta.

Trots massiv national förvirring över att regeringen för hundratals miljarder dollar skulle köpa ubåtar som de inte tycks ha användning för har frågan om AUKUS inte utretts. Varför skall vi ha dem? Vem tjänar på dem? Vilka är kostnaderna för att genomföra projektet? Eller ens om det någonsin kommer att hända?

Den ledande förespråkaren för dem är tidigare premiärministern Scott Morrison som har lämnat politiken och faktiskt också Australien för ett liknande arbete i USA. Otroligt nog berättade Morrison för The Australian Newspaper att han också skulle få en roll som strategisk rådgivare för DYNE Maritime. Ett riskkapitalbolag, grundat i Australien, som nu är baserat i USA som investerar i teknologier med anknytning till AUKUS-pakten. Om inte detta luktar som en situation som behöver utredas, så är det ingenting någonsin som gör det.

Storbritannien har det ändå värre. År med konservativa regeringar förde Storbritanniens transparensindex till en punkt där uppfattningen om korruption i landets styrelseskick var på sin lägsta punkt i landets historia. Trots löften om att göra så, under sin första tid som premiärminister, så skapade Rishi Sunak aldrig ett departement eller utsåg en tjänsteman för antikorruption. I november förra året så utlyste den nya Labour regeringen slutligen en kampanj för antikorruption men inte för att övervaka regeringen. Denna riktar sig mot internationell korruption för att övervaka olaglig handel och för att eliminera sådant som olaglig finansiering som hjälper till att stödja terrorism.

Tusentals människor i Storbritannien har dömts för brott relaterade till coronavirus men ingen av dem är en regeringstjänsteman som dömts för korruption. Fastän det finns gott om bevis för att denna form av korruption existerar. I själva verkat var läget så illa att Robert Barrington, professor i antikorruptionspraxis vid Centre for the Study of Corruption vid Sussex universitet år 2022 sade om Boris Johnsons regering: ”Det är mer korruption och risker för korruption i denna regering än i någon regering i GB sedan andra världskriget. Trots detta har ingen person verksam i denna regering åtalats”.

USA är källan till större delen av den felaktiga informationen om Kinas arbete med antikorruption. Kanske det värsta exemplet av alla. En två gånger åtalad och dömd brottsling kommer att inom några få dagar att träda in i Vita huset. Han kommer att leda en regering som har legaliserat sökande efter pengar för politiska favörer och kallar det lobbying.

Han ansluter sig till en lista på ett stort antal personer som har berikat sig själv genom ämbetet. Men kommer för ovanlighets skull inte från samma källa som sina föregångare. Han har inte arbetat sig upp genom senaten eller kongressen där lagstiftning antas, inte till fördel för folket som röstat för att placera dem där, men för donatorer av vilka en del har ”investerat” hundratals miljoner dollar för att hjälpa sitt föredragna parti och som givetvis vill ha återbäring på sina investeringar.

Sedan har vi lobbyisterna. Detta är personer som ger donationer till kampanjfonder för återval. Jobbet för en lobbyist är att påverka beslutsfattarnas beslut. Det är givetvis uppenbart även för den mest trögtänkte bland oss att besluten kommer att vara till mer fördel för dem som donerar tiotusentals dollar än för individer som inte har annat än en röst att lägga vart fjärde år.

Medan detta är självklart för alla så behövdes det en akademisk studie för att komma med det bevis som behövdes. Universitetet i Princeton (föga överraskande) fastställde år 2014 att ”rika individer och företag har mycket mer inflytande på federala myndigheters politik än genomsnittsmedborgaren” och situationen har inte förbättrats sedan dess. I själva verket är den värre.

Det är knappast förvånande att lobbyisterna har arbetat så hårt för att göra lobbying legalt. Inte heller att mottagarna av alla medel de har till sin disposition har hjälpt till med den lagstiftning som stöder deras sak. Vad som inte är förvånande alls är att i Kina så ses lobbying, genom företag eller individuellt, liksom alla andra former av donationer till en regeringstjänsteman eller en kandidat till något val, vara mutor och är straffbart enligt lag. Och som många västliga källor påpekar så använder Kina denna lag fullt ut för att utrota korruption och straffa ansvariga individer.