Vad är det som pågår i de lydigas kulturparnass? Kan man verkligen skydda barn från olämpliga värderingar genom att ändra i Astrid Lindgrens texter och Jan Lööfs bilder eller för övrigt justera lite i Tintin, Lilla Svarta Sambo, Eskimåtrollet Figge, Huckleberry Finn, Tom Sawyer, Djungelboken, Greven av Monte Cristo, Skattkammarön eller Robinson Crouse. Nej, det mesta av klassisk barn- och ungdomslitteratur skulle inte klara ”de lydigas” PK-filter.
Just nu gäller det alltså Jan Lööfs bilder. En sökning på ”sociala medier” (hashtaggen #janlööf) där många människor ger ifrån sig korta kärnfulla små meningsyttringar skvallrar om att Jan Lööf är mycket omtyckt, ja till och med älskad. Många har växt upp med hans böcker och bilder och fascinerats av alla fulingar och snälla originella gubbar (och några runda tanter), inklusive svarta, gula och röda i maskeradkostymer. Jan Lööfs bildvärld är murrigt grov och mekaniskt konstruerad. Allt hänger på något sätt ihop, på ett liknande sätt som i Sven Nordqvists Pettson-värld. Långt bort från dagens litterära fantasy-världar för både barn och vuxna. Det känns tryggt kan man tänka – om man är ett barn.
Jan Lööf skapade också serien Bellman för FiB/Kulturfront 1971. Då mötte jag honom för första gången och blev helsåld. Där blev han emellertid också fort kontroversiell när han drev för mycket med ”grabbarna på redaktionen” och intog en satirisk hållning till vänsterns konsumtion av rödtjut. Han försvann fort, men serien blev kvar i många år. Han hade också en kollision med Olof Palme angående VI-serien Ville några år senare. Jan Lööf lämnar ingen oberörd.
Vad är problemet?
En kvinna formulerade det så här (fritt ur minnet) idag på Ring P1. ”Men i herrans namn, de där stereotyperna är väl inte så farliga. Barn förstår helt instinktivt att det inte är på riktigt, man kan ju dessutom förklara för barnen om de inte förstår. Det är ju det som är poängen!”
Vad ”de lydiga” inte verkar ha snappat är att alla olika typer (som de kallar ”stereotyper”) i Jan Lööfs värld är helt accepterade, det är helt i sin ordning att vara ”olik”. Ingen lyfter på ett ögonbryn för att det plötsligt kommer in ett rödskinn i full fjäderskrud.
Frågan är hur en sådan här filtertrend kan uppstå – helt frivilligt? Jag kan bara förstå det som ett resultat av en världsfrånvänd medelklassmentalitet, som lever allt mer i sin segregerade bubbla. I den bubblan tror man att det som sker där är vad som gäller för alla, trots att världen utanför är mycket annorlunda och inte alls lika vacker, färgstämd och harmonisk som inne i bubblan.
Ett exempel från 2010
I boken Örnis bilar från 1994 till exempel är en bild ändrad i andra upplagan. En pinupkalender i en bilverkstad, som var och är mycket vanliga i den stora världen utanför medelklassbubblan, har bytts ut mot en kattbild. Jan Lööf förklarade på ett seminarium på Bokmässan 2010 att han bytt ut bilden för få tyst på folks tjat och upprördhet.
Nästa fråga som uppstår är: Hur kan denna isolerade medelklassmentalitet bli så dominerande i kulturkretsar? Svaret är att vårt samhälle blivit så till den grad segregerat att man inte längre ser de andras värld, den finns helt enkelt inte i medelklassmedvetandet. Sverige är ett kluvet land, där den värld Jan Lööf skildrar blivit helt obegriplig för ”de lydiga” i bubblan.
Min kanske viktigaste fråga till de inne i den där bubblan är: Hur kan ni förfasa er och protestera mot att Jan Lööf skildrar en gammaldags bilverkstad realistiskt, samtidigt som ni inte protesterar mot det abnorma barnklädesmodet där flickor kläs ut till pinuppor och pojkar till legokrigare – i tioårsåldern? Eller varför inga förbudskrav på reklam till barn i TV, paddor och datorer med de mest könsstereotypa ögonblinkande förföriska små fantasifigurer i grällt lila och rosa färger? Snacka om att manipulera de små barnens ideal! Nej, den ”lydiga kultureliten” silar mygg och sväljer kameler.
Jan Lööf, nu större än någonsin
En sak som ”de lydiga” inte ens verkar reflektera över, är att Jan Lööf efter den här debatten blir större och mera populär en någonsin. Efterfrågan på originalböckerna kommer förstås att öka. De kan nu bli en samlarhajp. Förlaget Bonnier Carlsen kan här gå på en riktig mina, de förmår inte ens att vara kommersiella. Hade jag varit bokförläggare hade jag genast kontaktat Jan Lööf om ett censurfritt samarbete.
De verkligt otäcka perspektiven om historieförfalskning, censurtendenser och bokbålsmentalitet har jag inte ens berört. Men det har flera andra gjort förtjänstfullt, till exempel Pål Steigan.
…
Några av de artiklar jag läst om fallet Jan Lööf: Jenny Högström i Sydsvenskan, Lotta Olsson i DN, Jonas Gardell i Expressen, Björn Wiman i DN, Jan Lööf i Expressen, Lars Lindström i Expressen, Erik Helmersson i DN, Lars Anders Johansson i JönköpingsPosten
Lite högljud, kränkthet får de stora förlagen att dra öronen åt sig, man vill ju inte stöta sig med medelklasskunder om man inte måste. Vara kränkt högljutt är en rättighet överordnad folks önskan att konsumera. Lösningen är att slå ned de stora förlagen, i dessa dagar är de förlegade konstruktioner som sitter som gatekeepers för ordets tillgänglighet, bidrar till ett kontrollerat internet och drakoniska upphovsrättslagar. Utan dem skulle kränkta idioter kunna skrika sig hesa och det skulle inte spela så stor roll. Stora bolag som överlevt sin nyttighet för mänskligheten.
Men kränkta idioter stoppar saker hela tiden, senast och kanske mer aktuellt än nån obskyr gammal författare från det förflutna är ju hur andra kränkta idioter omedelbart får TV-program stoppade i SVT. Exemplet är ju den senaste Ukraina-dokumentären som stoppades av kränkta idioter som skrek högt, Lööf har ju i alla fall nått ut med sitt ord i 40 år och sekondhand-butikernas boklådor har dem för 5 spänn, ingen brist på tillgång på materialet. En dokumentär om Ukraina kan inte visas alls till följd av mjuka ryggar för kränkta idioter. Den som vill stödja det fria ordet kan ju kolla in den här namninsamlingen.
Men det är väl kanske för nytt?
Hur blir det med Negroe Spiritual? Svart Spiritual, Färgad Spiritual? I alla bilverkstäder jag varit i har det suttit pin-up-kalendrar på kontoret eller i lunchrummet. Punkt! Klyftan mellan ”våra intellektuella” (påfallande ofta från Skåne) och folk med kroppsarbete är bråddjup.
PS. I skrivande stund är landets ledare inkallade till USA för att emottaga direktiv för den närmaste tiden, som ju är full av viktiga beslut. Vad säger de ”intellektuella”?
Leif Stå!
Negoroe är på väg bort ut ordet Negroe spiritual, kolla Wikipedia: ”Spiritual eller negro spiritual är en typ av religiösa sånger som skapades av de afrikanska slavarna i USA…”
Kanske vi kan sätta igång ett drev? Även jag publicerade ett inlägg för ett par veckor sen på temat medelklassens prydhet. Det var fullt möjligt att driva med prydheten för hundra år sen, det kanske är det även idag?
Observera, vi ska inte vara upprörda och kränkta, det är den pryda medelklassens privilegium. Vi ska peka finger åt dom och visa hur löjliga de är.
Knut!
Vem vilka är ”de lydiga”, som du kallar dem, ”lydiga” emot? Två sådana motpoler som Janerik Larsson i SvD och Pål Steigan har nyligen närmat sig frågan vad som ligger bakom det nya censurtänkandet. Först Janerik Larsson som med en ung republikan diskuterade den rörelse mot yttrandefrihet som är påtaglig på amerikanska universitet och där den unga generationen driver på:
”De blev överbeskyddade som barn och nu vill de fortsätta vara överbeskyddade. Därför vill de förbjuda att vissa ämnen diskuteras, att vissa åsiktsriktningar kommer fram.”
Och så Pål Steigan:
”Den internasjonale driveren av dette er det jeg og andre ofte kaller «nyliberalisme», fordi det er den politiske sida av den typen globalisme vi ser i dag. Men i virkeligheten er begrepet misvisende, for verken økonomisk eller politisk er den liberal. Økonomisk handler den om å etablere korporasjonenes diktatur og politisk handler den om å skape et totalovervåket, gjennomkontrollert diktatur, der nasjonalforsamlinger erstattes av overnasjonale ikke-valgte organer.”
Som jag tidigare berättat finns det liberaler jag mött som anser att det är meningslöst att debattera med SD-are, enda ”lösningen” är att totalförbjuda partiet. Det låter illa, men mer illa är att ett sådant förslag skulle också få stöd inom delar av ”vänstern”.
Följande inkom från en anonym person, som möjligen kände viss osäkerhet om det hen tycker är i fas med dagens tankelagar.
”Jag gillar den här sången med Ingvar Tjotta Olsson.”
Antirasimens ansikte år 1956.
Anders!
Jag tycker att Larsson har ett korn av sanning i det han skriver, men att Steigans beskrivning är blytung. Det var därför jag hänvisade till Steigan på slutet.
Du glömde nämna att vi fibbare själva drev bort Jan Lööf genom att ogilla att kvinnorna i Bellman-serien hade stora bröst…
Vill också påminna herrarna om att allting har två sidor. Jag tycker inte att man ska ändra i Lööfs eller Holmbergs (Sventon) böcker. Men vi måste samtidigt vara medvetna om att de små signalerna tillsammans skapar fördomar. Jag är glad över att det idag ges ut barnböcker med mera sammansatt blick på världen.
Ulla W!
Den detaljen om hur fibbare drev bort Jan Lööf undgick mig där uppe i Umeå.
Ulla och Knut!
Det mesta kritiserades väl i Jan Lööfs korta Bellman-historia. Vi skrattade och var så glada över Lööf och Bellman – men sen samlade vi oss och blev ”sakligt” kritiska. Från mitt Umeå-perspektiv minns jag att Lööfs ironiska bilder av en hyresstrejk (som var hett i Umeå då FiB gavs ut) blev droppen som fick bägaren att rinna över. Strejken i Bellman avbröts och de strejkande stack till Upplands Väsby och odlade giftfritt. Nej, det var förstås inte alls korrekt (och Zjadanov ingrep och Lööf föll). I övrigt vill jag att Ta fast Fabian och annat som Lööf skapat ska vara kvar i det skick de gjordes.
Ska man inte också gå över den mest lästa boken av dem alla, Bibeln, och ändra en massa fördomar där? Och Psalmboken? Eller har det redan gjorts av diverse kommissioner? Och Koranen behöver som bekant städas upp.
Kampen om orden är väl en del av klasskampen – enkelt uttryckt.
Om t ex Nigeria vill byta namn på sitt land är det upp till dom. Liksom Niger. Jag tycker att vi skall lära av historien och sikta på framtiden.
Historien är en men komplicerad. Framtiden verkar bli mångfasetterad. Kanske som en solfjäder…
Å andra sidan: ÄR det verkligen en stor skandal att ”klassikern” Knoll och Tott inte återutges till dagen barngenerationer. Gapar hålet efter dem verkligen stort?
Ola I!
Var det så klyftigt att ta upp just ”Knoll och Tott”, som inte verkar ha tagit sig in i nutiden av egen kraft. Den självdog i Sverige på 90-talet då Hemmets Journal slutade med den. Ingen verkar sakna den. Klart att saker och ting också försvinner i tysthet genom en bakdörr. Tycker du att detta är jämförbart med den populäre Jan Lööfs serier och böcker?
Knut!
Är du så säker på att Knoll och Tott försvann av egen kraft? Vad vet vi om det; kanske tyckte något förlag att den blev otidsenlig med sin barnmisshandel och grova rasism. Men jag minns att jag som barn tyckte att den var rätt häftig och mustig och inte utan ”upprorsanda”.
Ola!
För mig är Knoll och Tott bara ett namn. Läser på sanningsforumet Wikipedia att den redan 1914 – genom en rättstvist – delades i två, en ny serie uppstod som i Sverige fick namnet Pigge och Gnidde, även det bara ett namn. Kanske var den (de) en riktigt dålig serie. Då var det väl bra att den (de) försvann.
Som barn (och vuxen) älskade jag serier och lärde mig läsa med hjälp av deras pratbubblor. Knoll och Tott (där fadern hette kapten Bölja) eller Pigge och Gnidde (herr Tjockelin) var en favorit. The Katzenjammer Kids i amerikanskt original, skapad av en tysk invandrare år 1897!
Enligt Wikipedia:
The Katzenjammer Kids are still very popular in the Scandinavian countries Denmark and Norway (where they are known as Knoll og Tott); in both countries, an annual comic book has been published almost every Christmas since 1911…
Det var ju just seriernas ”stereotyper” (farbror Joakim, Kalle Anka!) som lockade ett barn. Våldsamt förenklade anleten av barn, vuxna, gamla, fula, snälla, elaka, kriminella, fattiga, rika, afrikaner, indianer etc.
Jag har läst en del av det ”svenska deckarundret”, Larsson, Läckberg, Marklund… Precis som serier: Spännande och effektivt berättat, förenklade typer, stereotyper. Skurkarna är och förblir oföränderliga, dvs skurkar. Bakgrunderna kan vara komplicerade, men rollistan består mest av tecknade seriefigurer, fast moderna och intressanta.
Alltså publiceras de över hela världen precis som The Katzenjammer Kids en gång. Och givetvis läste jag för mina barn Jan Lööfs tecknade böcker, Det röda äpplet, Skrotnicke, Morfar är sjörövare m fl.
Historielöst som vanligt. Pigge och Gnidde/Knoll och Tott har en ärorik historia från tyska Max och Moritz på 1860-talet till den amerikanska pastischen ”The Katzenjammer Kids” från 1912.
Att vår ärade Knut inte känner till Knoll och Tott visar bara under vilka instängda former han växte upp i högreståndsmiljöerna i Göteborg. En annan, som växte upp i det en aning mer proletära, Kärralund, var Knoll och Tott på 50-talet en källa till ständig revolutionär inspiration, liksom Billböckerna. Se även >
Den värsta stereotypiseringen (som sällan uppmärksammas) är Hollywoods bild av ”araber” via en rad stora, påkostade filmer. Lika med skäggiga terrorister. Hysteriska o galna mobbscener etc.
Mycket av denna hatbild fortplantas, i den numera vardagliga, svenska islamofobin.
Det här temat väcker känslor. Att jag inte förmår uppskatta Knoll och Tott eller Pigge och Gnidde beror säkert på min egen stora okunnighet. Jag hann inte med mer än lite Kalle Anka, Vilda Västen och Prärie-serie före mopedåldern. När jag senare började läsa var det för sent för Billböcker, Mysterieböcker och Fem-böcker. Illustrerade klassiker förresten betydde en del för mig.
Men nu har denna tråd kommit lite för långt från retuscheringen i Jan Lööfs bilder. Vi får återkomma till det här i annat sammanhang. Kanske någon vill skriva ett blogginlägg om tidiga läsfrukter. Välkommen med det i så fall!
Hittade denna 3-minutersbetraktelse av John Cleese på Pål Steigans website.
Här kommer en bra genomgång av vad som hände trollhättekillen Jan Lööf och Bellman på FiB/K.
Lööf, Jan: Bellman
Jag håller Jan Lööf (född 1940) för att vara en av Sveriges mest begåvade serieskapare. Jag har själv publicerat hans ”Felix” i Aktuellt i politiken (s), när jag var tidningens chefredaktör 1974–1983, och jag ska snart skriva utförligt om den här serieklassikern.
Serier är en konstform som inte alltid ens högt begåvade personer begriper sig på. Ett exempel är Olof Palmes negativa reaktion på Jan Lööfs originalserie för Vi 1975–1976 – Palme verkade inte förstå att han tecknades som seriehjälte i ”Ville”, och det bidrog väl till att ”Ville” gick en för tidig död till mötes. Historien om ”Ville” finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Serier.
Till det komiska med det här hör att Palmes antagonister på vänsterkanten, i det här fallet kretsen kring Folket i Bild/Kulturfront, också fick Lööf att lägga av. Tanken bakom den aktuella serien, ”Bellman”, var förstås vällovlig: redaktionen försökte hitta en motsvarighet till Rit-Olas klassiska FiB-seire ”Biffen och Bananen”, och så föddes Bellman som en lite udda samhällskommentator. Biffen förekommer förresten i den sista rutan i det allra första avsnittet av ”Bellman”.
Om det här berättar Jan Lööf själv i ”Jan Lööfs serier, Volym två” (Kartago, 2009): Jan Lööf, för egen del ”en gammal gråsosse”, engagerades av en polare, Lasse Mossberg, som var med i den revolutionära svängen.
”Det som var obegripligt för mig var enfalden. Folk som verkade klipska för övrigt gick omkring och sa dumheter. En av idéerna var att alla privata initivativ var av ondo. Eftersom Bellman lästes av många så borde inte en ensam person ligga bakom det hela utan en kommitté måste tillsättas. Handlingen i varje avsnitt skulle alltså diskuteras och godkännas av en kommitté. Jag minns att någon även hade synpunkter på sättet jag tecknade. ‘Allting blir så idylliskt och trivsamt när du ritar stockholmsmiljöer. Tänk på att Stockholm är en hård och omänsklig stad!’”
Så Jan Lööf la av efter sju helsidesavsnitt, innan det hann tillsättas någon Bellmankommitté. Sen fortsatte andra att göra ”Bellman”, men det är en annan historia.
Jan Lööfs alltså sammanlagt sju Bellmanavsnitt finns nu tillgängliga i ”Jan Lööfs serier, Volym två”, dessutom nu färglagda av Lööf.
Man kan ju, så här post festum, konstatera att Jan Lööfs ”Bellman” innehöll en del som kunde uppfattas som kontroversiellt av åtminstone somliga i den krets som gav ut FiB/Kulturfront. I det allra första avsnittet förekommer en redaktionell diskussion om meningen med serien, och Jan Myrdal får ett par gånger framföra åsikten att porr slår bäst. I nästa nummer förekommer mycket riktigt nakna brudar på en porrklubb.
I tredje avsnittet häcklas stadsarkitekten, och de sista Jan Lööf-tecknade avsnitten av ”Bellman” skildrar en hyresstrejk, vilket är lite mer i tidens anda.
Till Jan Lööfs förtjänster i den här serien hör att han blandar in identifierbara personer (förutom Myrdal till exempel Bo Teddy Ladberg) och dessutom också figurer ur andras serier (Mandrake, Lothar, Gyllenbom, Storklas, Tjalle Tvärvigg, Dagobert) i handlingen.
Kanske kunde det ha blivit en minnesvärd serie av det här, om Jan Lööf hade fått hållas.
Men det får vi alltså aldrig veta.