JAG MINNS FRÅN min tidiga Upsalatid när ett lösnummer av Aftonbladet kostade 50 öre (75 öre på helgerna). Min dåvarande sambo och jag införskaffade alltid 2 exemplar av tidningen. På lördagar kompletterat med kartonginhysta läckerheter från Ofvandahls eller Güntherska.
Två tidningar, så att vi på varsitt håll förväntansfulla kunde kasta oss över Jan Myrdals spalt. Alldenstund han medverkade. Först av allt i tidningen ivrigt bläddra fram till honom.
Hans skriftställningar en given läsning genom åren. Den personliga tonen, blandningen av högt och lågt. Hans auktoritativa röst bakom raderna. Den ibland egendomliga, korthuggna meningsbyggnaden.
Mer än böckerna. Jo, barndomsskildringarna förstås. Isdrottningen Alva som kastade sin kalla skugga över pojken, en Mårran i Brommavillan. Nog präglades han, som alla vi andra, av sin barndom.
Där finns nycklarna till förståelsen av den vuxne Jan. Ingen genomskinlig person, om än till synes gränslöst självutlämnande. Men alla behöver någon som speglar en, man klarar inte det på egen hand. Inte ens Jan Myrdal.
I födelsedagspresent, i slutet på 80-talet av min nuvarande hustru, förärades jag en kattunge som vuxit upp hos Myrdal och Kessle. Vi hämtade den lilla, tigerrandiga sötnosen i Mariefred. Döpt till Pip-Lisa, men omdöptes snabbt till Nisse.
En oerhört klok varelse, pratsam så in i attan, höll gärna monologer – docerande utan att vi fattade ett barr. En produkt av uppväxten hos Jan Myrdal, må man förstås ana.
Långt, långt senare sista gången IRL: Myrdal-seminariet i ABF-huset i Stockholm med Skriftställaren i centrum. Signerade Ett andra anstånd, hans sista bok (som effektivt punkterade Lasse Didings antydan om demens.) Idel grånade rödskägg fyllde salen.
Sorg i sinnet vid insikten: en efter en av oss fyrtiotalister lämnar. Nog var det en klart utstickande generation! Som ingen före eller efter. Klart jag är biased, själv fyrtiotalist, om än född sent i samma decennium.
Peter Kadhammar skrev mycket nedlåtande om Myrdalseminariet i AB. Utan att ens vara på plats. Saknar han heder numera? Eller var det ett slags inlindad avbön?
Myrdals häftigt omdiskuterade ställningstaganden – på tvärs mot vad man borde tycka enligt de, enligt dem själva, rättänkande – gällande Kambodja och Himmelska fridens torg tjatades det om i vissa nekrologer. Jag delar dem icke.
Hans försvar för litteraturprofessorn Robert Faurisson och yttrandefrihet även för historierevisionister – självklart.
Vemodigt var det att se – med mogen ungdom-rabatt och i sällskap med ett tiotal andra seniora i publiken som av för mig oförklarliga skäl skrattade sig genom hela filmen – I väntan på Jan Myrdals död på biografen Zita i Stockholm i afton.
Inte endast för att Myrdal framstod som alltmer trött och kraftlös, en uppgiven gammal man. Det känns som om något definitivt är över, och det utgör en viktig del av min historia.
Den illojale intellektuelle Myrdal är död. Ingen kan kliva i hans skor. Men hans ord finns kvar för omläsning gång på gång. Hans betydelse för mig och mitt liv bleknar aldrig. Mitt stapplande försök att vara en kritisk intellektuell.
Jag minns plötsligt vackra, samtidigt gåtfulla, ord från Federico Garcia Lorca: ”Jag kommer tillbaka efter mina vingar.” Jag vet inte riktigt vad det betyder, men det känns rätt. Räcker så.
Jan Myrdal har vingar att hämta.
En vacker hyllning! Tack!
Gunnar Thorell, tack! Filmen om Myrdals sista tid där hos den röde miljonären Lasse Diding i Varberg berörde mig, och oss, starkt. Hans ensamhet. Födelsedagskaffe med städerskan. Hans kraftlöshet. Allt svårare att röra sig. Det gjorde ont att se honom. Men man skulle kunna säga att filmen handlar om mer än Jan Myrdal. Åldrandets förbannelse. Döden som kan locka. Han är själv inne på det.