JAN MYRDAL: EN SKILJEFRÅGA
Jag ger nu ut en jagbok där jag enligt Georg Brandes uppmaning och Nic Waals krav till läsarnas tjänst bortom skamgränsen skär upp mitt liv ända in i kvicken; Ett andra anstånd.
Två dagar före recensionsdag publicerar kulturchefen Björn Wiman på Dagens Nyheters nätupplaga ett angrepp på Norstedts förlag för boken. Den texten innehåller uppseendeväckande sexuella angrepp på boken och mig. Nästa dag, dagen innan recensionsdagen fortsätter Björn Wiman med att publicera angreppet såväl i pappersupplaga som nätupplagan.
Detta leder visserligen inte som när hetsen drevs mot Agnes von Krusenstjerna till att förlaget tvingas ge efter men får dock omedelbart avsedd effekt. Debatten vrids om. Bokens budskap förträngs. Debattprogram i andra massmedia skall nu inte handla om bokens budskap utan om det Björn Wiman fört fram.
Jag skriver då ett tillrättaläggande av felaktigheterna i texten. Det vägrar Björn Wiman publicera. (Jag återger det längst ner i denna text.) Det Björn Wiman med publiceringen av angreppet på Norstedts och förvridningen av boken genomför är något så extremt ovanligt som en repris på en av det svenska trettiotalets värsta litterära skandaler. De styrda angreppen på Pahlenserien vilka i den dåtida rashetsen tvang Bonniers till motvillig eftergift.
På tågen till och från Hedemora där jag deltagit i en utmärkt och livlig gammaldags folkbildningsdebatt om Strindbergs förhållande till Tjernysjevskij följer jag i mobilen hur Björn Wiman genom sitt ingrepp före recensionsdagen i görligaste mån lyckas förhindra en normal debatt om mina ord.
I morgon bitti kör vi till Frankrike i en arbetsresa med ostron och kommer åter om en vecka. Nu lägger jag därför ut denna text så brett som möjligt för att läsare skall hjälpa mig tänka igenom vad som nu blir ett förnuftigt handlande. Naturligtvis går texten också till Björn Wiman. Jag sysslar ju inte med Schleichwege.
Ansvarig utgivare bär alltid ansvar men även om jag genom åren och decennierna haft olika konflikter med Dagens Nyheter har de funnits inom relativt anständiga ramar och om jag inte får bevis för att detta gjorts på Peter Wolodarskis direkta uppmaning håller jag Björn Wiman som den handlande.
Ett alternativ som jag vägrar att gå in i är ett personangrepp på Björn Wiman. Jag känner honom inte. Jag vet ingenting om honom. Men jag vet hur den gula pressen i Förenta staterna arbetar: If you dig deep enough you always find dirt to use eller på svenska: Ingen är så bjärt att hon inte släppt en pissefjärt. Det är bara att gräva så får man skit nog att oskadliggöra vem det vara månde. Det är det jag har emot metoo.
När det gäller det privata personhatets allmänna och ideologiska betydelse kan jag om det behövs ta exemplet Herbert Tingsten, Gunnar Myrdal, Dagens Nyheter.
Men vilka handlingsalternativ finns för mig? Ett kunde vara Pressens opinionsnämnd. Där gäller det i så fall att formulera sig mycket precist och inom dess allmänna referensramar. Jag kunde också resa frågan i en annan
tidning. För en generation sedan hade jag nära personliga kontakter med såväl chefredaktörer som kulturchef på Svenska Dagbladet och då hade jag kunnat ta upp principfrågorna där. De kontakterna har den nittiotvåårige inte längre.
Men jag står öppen för alla förslag.
Läs, fundera och skriv mig på: myrdal@myrdal.pp.se
Det refuserade genmälet:
EN TYPISK SVENSK INTELLEKTUELL
Jan Myrdal
Bosse Lindqvists artikel i DN 2019-04-24 bör läsas och noga sparas. Vi tycker personligen mycket illa om varandra, men det är inte huvudsaken. Det typiska och intressanta med det han nu skriver om mig är att han var, är och förblir den gängse svenske intellektuelle. Hans omedelbara reaktion på det han ogillar är förbud – eller som nu krav på att förlaget inte skulle trycka.
Om denna svenska tradition har jag under åren skrivit en del ända från hur de lågbrynta svenska akademikerna behandlade Gunnar Ahlströms ”Det moderna genombrottet i Nordens litteratur” 1948. Läs till exempel mitt föredrag på Université de Caen 13 november 2014. ”L’intellectuel et le pouvoir. La Suède et le mensonge public”. För svensk publik dock en argumentation endast tillgänglig genom den osvenskt friare finlandssvenska ”Nya Argus”. Märk att Bosse Lindqvist som typisk svensk intellektuell ställer krav på ingrepp från förläggaren. Detta om Bosse Lindqvists normala svenskhet. Nu till det konkret, hans ord.
Det är möjligt att Bosse Lindqvist personligen levat i något slags sexuell renhet genom livet. Det är ovanligt men inte helt otänkbart. Men såvitt jag vet av livet är ingenting jag skrivit varken ovanligt eller i litteraturen obeskrivet.
Att Nadja som när vi träffades 1948 hade nio år sexuellt liv bakom sig roade sig med att ”flasha” det såg och ser jag som skrattigt normalt. Bosse Lindqvists ord om detta: ”att hon bjudit ut sig till främlingar, suttit på lastbilsflak och visat könsorganet för andra trafikanter” tyder dock blott på en hans allvarliga sexualstörning. Ordvalet ”solka” bekräftar att det är något i grund skevt i hans livshållning.
Men intressantare än de inre bristerna i hans personlighet är hans oförmåga att läsa sådant som ”Rapport från kinesisk by”. Resan i Kina 1962 finansierades av tidningen ”VI”. ”Det ena intressanta och ordentligt belagda med den boken är att dels de namngivna intervjuade som ännu är i livet kunnat intyga att det de sade var det jag skrivit att de sagt.. De hade också alla genom byns högtalare sedan hört berättelserna jag skrivit ned. Det andra är det Joseph Needham påpekar i en fotnot på sid 133 i fjärde volymens tredje band av ”Science and Civilisation in China”. Den enda existerande byggnadstekniska skildringen av bygget av de två olika delvis grottliknande lösslandsbostäder vilka båda ryms under beteckningen ”tung” finns hos Kessle Myrdal. En grundlig intervju med en gammal specialistbyggare. Högre ära för sitt arbete kan ingen skribent nå.
Det Bosse Lindqvist skrivit om arbetet Liu Lin är alltså vanligt anpassligt hopljug. Men viktigare är att notera hur han uttrycker sig. Så här skriver nu en gängse svensk arbetare i medieindustrin: ”Har man noterat metoo? Avser Norstedts förlag att fortsätta med förnedrande skildringar av avlidna kvinnliga privatpersoner – människor utan möjlighet att försvara sig?”
Han uttrycker sig som Surkov den sovjetiska författarföreningens sekreterare gjorde när jag skrivit om verkligheten i Turkmenistan och skulle fördömas i hela det realsocialistiska blocket 1965 och alla mina böcker skulle rensas ut.
Läs också:
Jag tror att Jan Myrdal, och alla som genom åren beundrat Jan Myrdal som författare, skall vara tacksamma att DN inte tog in hans svar.
Om DN förvägrat Jan Myrdal rätten till genmäle är det naturligtvis helt förkastligt, pressetiskt sett.
Margareta m fl. Jag tror inte tidningarna har någon ovillkorlig plikt att ta in vad som helst från någon som känner sig förorättad o dyl.
Någon frågade mig varför vi alla ska vara tacksamma för att DN inte tog in JM:s svar. Låt mig svara så här: För mig framstod alltid Gun Kessle som en pigg och rolig kvinna, som maken hade stort förtroende för och som han nu saknar enormt. Av det lilla jag känner henne hade hon nog sagt med glimten i ögat: – Nää, Jan, det där svaret till DN får du nog jobba på lite mer…
Omvänt gjorde de tre sajter som tog in svaret, med författarens inledande förklaring, honom en stor otjänst. Någon av dem borde ha tagit på sig Guns kritiska roll.
Äntligen förstår jag till fullo varför Anders Persson inte ville gå med i FiB/K eller ens prenumerera på tidningen. Han är tydligt helt emot tidningens och föreningens plattform! Det är jag fullständigt säker på att Gun Kessle inte var och att hennes kritik har helt annan grund än den Anders Persson har (och som han ännu inte detaljredovisat)! Men den har han självfallet all rätt att föra fram när (?) han nu vill det, vilket ännu inte skett i trots av tre (måhända korta) inlägg i debatten här.
Anders P!
Du har nu haft tre inlägg på dig att precisera din kritik mot att JM fått möjlighet till genmäle på Bosse Lindqvists angrepp (understödda av en fäaktig rubriksättare på Dagens Dumheter). Detta undviker du för att istället i ditt tredje försök gömma dig bakom kjolarna på Gun Kessle. Hennes kritik kan, såvitt jag förstår, inte alls utgå från samma punkt som du då hon stått för och på FiB/Ks plattform i hela sin gärning. Så, upp till avtäckning nu om den här diskussionen ska bli begriplig!
Anders Persson, du är nog skyldig att med egna ord förklara din inställning och inte gömma dig bakom en egenhändig spekulation om vad Gun Kessle skulle ha sagt. Hon är faktiskt död.
Jan Myrdal har mält sig ur den värdegrund som är fundamentet i vårt samhälle. Och då är risken stor att man blir tystad.
Skit i Bosse Lindqvist! Han tillhör dagens rödgardister, som liksom för 50 år sedan, är ”sin tids politiskt korrekta och det som var tänkt att vara frigörande blev svårt förtryckande” [Steigan på denna blogg]. Och skrikarna Västberg, Kallifatidis, Pleijel tillhör samma släkte.
Mer intressant är Göran Sommardals synvinkel ”Konsten att tvåla till Myrdals livsverk” i Aftonbladet. ”Här blir det tydligt när och hur Myrdal själv anträder det ideologiska fabulerandets väg” skriver Sommardal om JM:s senare böcker från Liu Lin.
PS. “I morgon bitti kör vi till Frankrike i en arbetsresa med ostron”. Klarar JM:s knän att plocka ostron i Bretagne? DS.
Hej igen ”Kalle”!
Vilken är ”den värdegrund som är fundamentet (sic!) i vårt samhälle”, som du påstår att JM ”mält sig ur”? Och när gjorde han det?
Och vad med Göran Sommardal och diskussionen kring JMs ”senare böcker” om den kinesiska byn Liu Lin? Hur kom dom in i frågan om DN och Bosse Lindqvist, som debatteras i den här tråden?
Och vart tog svaret i den förra debatten du deltog i vägen? Frågorna hopar sig och ropar efter svar!
Dennis Z!
Om värdegrunden är citat från Ljungsviks ledande kommunalpolitiker. JM lämnade fundamentet 1940 eller möjligen 1944.
Sommardals artikel i AB är en polemik mot Bosse Lindqvist. Läs den!
Jag ser fram emot ett klarläggande av den vanligtvis intellektuellt så redlige Anders Persson. Förutom att det vore intressant att få ta del av hans tankegång så skulle ett sådant inlägg även behövas m h t till bloggens anseende, som i allmänhet kännetecknas av viss stringens i artiklar och kommentarer.
Istället kommer ett riktigt bottennapp av Kalle Gustavsson med löst tyckande, utan ens en ansats till motivering eller logiskt resonemang. Det är nog inte lätt att moderera en så pass livfull blogg som denna och misstag kan förstås inte undvikas. Men beträffande Gustavssons inlägg tycker jag att redaktören – som villkor för publicering – hade kunnat begära att han skulle förklara vilken värdegrund som är ”fundamentet i vårt samhälle” och på vilket sätt Jan Myrdal har ”mält sig ur” densamma.
Det pinsamt undermåliga PS:et, formulerat som en fråga rakt ut till läsekretsen om Myrdals knän (!), borde under alla omständigheter ha underkänts.
Ronnie L!
Jag har skrivit ett klarläggande men Redax refuserade det eftersom Redax inte tyckte att det tillförde något nytt.
Bäste Ronnie L!
Nyss var jag i telefonkontakt med min gamle vän Anders P. Han sade då att han kommit med ett klarläggande som du ville ha, men att det har refuserats. Jag anser också AP vara intellektuellt redlig och är förvånad över och naturligtvis intresserad av grunden till att han blivit refuserad.
Anders P!
Märkligt av Redax att inte publicera ditt ”klarläggande” men väl upplysning om att detta refuserats! Nu vet vi bara att någonting rör sig bakom kulisser i bakgrunden. Men det kanske inte är något alls. ”Upp flyga orden men tanken stilla stå” kan det ju vara. Huvudsaken är att vi andra inte vet något alls, och det kanske också är det bästa. Men funderingar skapar det onekligen. Precis som en hel del annat i den här diskussionen.
För ovanlighetens skull publicerar jag nu en refuserad kommentar eftersom flera är mycket nyfikna på vad AP skerv. Döm nu själva. Men enligt min uppfattning tillför han i denna kommentar inget nytt. Det är bara upprepning av vad han skrivit tidigare i denna sak.
Så här skrev han:
”Jan Myrdal som författare och samhällsdebattör har betytt mycket för mig. Det är jag inte ensam om, inte heller att förena denna uppskattning med att hålla en normal distans till personen Jan Myrdal. Det viktiga är vad han har skrivit, inte vem han är.
Vi har rätt till replik när vi blivit angripna i pressen. Men replikrätten är inte absolut, repliken måste rätta sig efter samma publicistiska normer som andra texter. Jan Myrdal hade rätt att bli upprörd av Bosse Lindqvists recension, men det han skrev var till formen undermåligt. Läs själva, jag tänker inte detaljredovisa.
Vi har alla våra dåliga dagar och DN gjorde Jan Myrdal en tjänst som inte tog in det till formen undermåliga inlägget. Jag vet inte om de bad honom omarbeta det, men de borde ha gjort det.
När Jan Myrdal sedan skickade inlägget med en kommentar, som går i samma stil, till tre bloggare som står honom nära borde någon av dem, med hans bästa för ögonen, ha sagt: – Nä Jan, du har rätt i sak, men stilen är undermålig.”
Lite för snabb var jag med mitt förra inlägg. Nu är jag böjd hålla med Redax (Knut) i att det fanns goda anledningar till refusering, eftersom Anders P så uttryckligt framhärdar i att bära mask som en ”dramaqueen”. Tråkigt att denna viktiga diskussion (som måhända många ser som oviktig) därmed inte ges rimliga förutsättningar.
För övrigt är jag visserligen för att i princip skilja mellan sak och person men det innebär inte att personligheten är betydelselös. Kanske är detta ändå ett tydligt tecken på varför Anders P undviker ett verkligt klarläggande. Vi skulle då få möjlighet att närma oss pudelns kärna!
Nog tycker jag att det var bra att vi fick läsa Anders Perssons förklaring till sin inställning till Myrdals refuserade svarsinlägg. Åtminstone hade inte jag tagit del av denna Perssons förklaring tidigare. Nog tycker jag också att den var klargörande om än inte uttömmande, då Persson avstod från att ”detaljredovisa” varför Myrdals inlägg, enligt hans mening, är till formen undermåligt. Men det senare var heller inte alls nödvändigt.
Men nog tycker jag att Anders Persson är alltför sträng och hårdnackad då han försvarar DN:s refusering på grundval av sin egen uppfattning om brister i form och stil. Jag föreställer mig att Myrdal skrev sitt svarsinlägg under stark stress. Dels p g a det övergrepp han nyss utsatts för genom att DN publicerat en nidartikel om honom i anslutning till bokrecensionen och dels av tidsskäl, för inlägget måste ges in inom ca ett dygn. Då får man ha överseende med ett och annat skönhetsfel.
Det var djupt ohederligt av DN att inte ge Myrdal utrymme för sitt svarsinlägg, enligt min mening. Och inte för ett ögonblick tror jag att skälet för refusering var att inlägget inte uppfyllde DN:s form- och stilkrav.
Björn Wiman har lämnat exakt besked om skälet för refusering genom tvittrande:
”Björn Wiman @_wiman Replying to @hansoalfredsson @DNKultur
Helt felaktigt. Jag har två gånger förklarat för Jan Myrdal att DN gärna publicerar hans replik, utan insinuationer om motdebattörens sexualliv. Mejlväxling finns.”
De enda av Jan Myrdals ord som Björn Wiman kan syfta på är dessa:
”Det är möjligt att Bosse Lindqvist personligen levat i något slags sexuell renhet genom livet. Det är ovanligt men inte helt otänkbart.”
”Bosse Lindqvists ord om detta: ’att hon bjudit ut sig till främlingar, suttit på lastbilsflak och visat könsorganet för andra trafikanter’ tyder dock blott på en hans allvarliga sexualstörning. Ordvalet ”solka” bekräftar att det är något i grund skevt i hans livshållning.”
Just nu framstår det som konstigt att Myrdal inte omtalade (redovisade) denna mejlkorrespondens med Wiman i sin inledande text till lindelof.nu m fl, och förklarade sitt ställningstagande att inte ändra sitt inlägg i enlighet med Wimans krav. Men även denna oklarhet lär väl skingras.
Min privata hyllning till Jan Myrdal! Av mig du får en egen gräddfil, där inga andra förbud råder. För dig gäller i alla länder politisk immunitet för kritik från andra… som vill svärta ner maestro Myrdal!
En mästare som herr Myrdal skall behandlas med respekt och inte hindras använda det fria ordet. Sänd av Gud själv till oss andra. För att lära ut den ädla konsten – att bli profet som han i sitt eget land!
Jag håller med Yvette Holm. Om man har skrivit en bok som Ett andra anstånd då skall man inte behöva falla undan för någon.
Anders Persson (AP) är en kunnig och intressant skribent. Jag har haft stor behållning av hans artiklar om Stalin, meteorologi och andra utläggningar om historiska och naturvetenskapliga ämnen.
Därför blev jag förvånad när han började den här diskussionen med att säga att han tror att alla genom åren beundrat Jan Myrdal (JM) som författare ska vara tacksamma att DN inte tog in hans svar. Till och med Jan Myrdal ska vara tacksam för detta. DN och Aftonbladet har genom att vägra JM utöva replikrätten skitit i pressetiken. Det ska vi enligt AP vara tacksamma för.
Nu är det inte i första hand vi här i vår snäva grupp eller JM som är de stora förlorarna då våra gängse massmedier driver kampanjer mot enskilda personer och som inte tillåts försvara sig. Utan de verkliga offren för denna devalvering av den publicistiska hedern är alla läsare som får nöja sig med en snöpt debatt.
AP skriver även att tidningarna inte ”har någon ovillkorlig plikt att ta in vad som helst från någon som känner sig förorättad o dyl”. Nej någon ovillkorlig plikt är det inte – de ska följa tryckfrihetsförordningen – men en en plikt är det enligt den pressetik som PO och PON ska tillämpa. Den stipulerar ”Var generös med bemötanden” och att ”… genmäle ska i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna”.
AP verkar ha den lite udda åsikten att JM hade rätt i sak men hade en undermålig litterär stil i sina svar. AP tänker inte visa på några detaljer på denna dåliga stil. Jag har en större tillit till den läsande allmänheten.
Jag framhärdar i min tidigare kommentar. Jan Arvid Götessons kommentar 2 maj 8:47 har ingen ifrågasatt innehållet i, d v s att Jan Myrdal gavs två chanser att omarbeta sin replik, men inte tog dem.
Jag kan inte se att DN, inte just nu i alla fall, driver en kampanj emot JM. Han blev ju stort intervjuad för ett par månader sedan. DN:s recension var kritisk, men inte del av en ”kampanj”.
Repliker ska inte bara följa tryckfrihetsförordningen utan också vara journalistiskt lämpliga i kvantitet och kvalitet.
Vidare kan jag inte annat än dra på smilbandet eftersom Redax och en del i läsekretsen börjat driva en liten kampanj emot mig. Av Dennis Z fick jag på huden 29 april för att jag inte är med i FiB/K! Dagen innan hade jag själv drabbats av det som alla anklagar DN för, nämligen att få ett genmäle refuserat. Den dök dock upp i kommentar av Redax 30 april.
Och vad har jag gjort? Jo, ”gått mot strömmen” i en ganska liten fråga. Bra att ni ger mig lite träning inför kommande prövningar.
Anders P!
Inget konstigt har skett här på bloggen. Du är hederligt behandlad och har fått förklara dig. Men flera är ändå kritiska till din snabba kommentar om Björn Wimans (DN:s) refusering av Myrdalrepliken. Din senare kommentar, som jag först refuserade (den var ren upprepning), publicerade jag i alla fall den 30 april för att vara helt transparent. Så någon kampanj är det knappast. Fortsätt gå mot strömmen. Det välkomnar jag.
Anders P!
”Äntligen förstår jag till fullo varför Anders Persson inte ville gå med i FiB/K eller ens prenumerera på tidningen. Han är tydligt helt emot tidningens och föreningens plattform!” skrev jag i debattens början 29/4 och detta beskriver du nu så att du ”fick på huden” för att du ”inte är med i FiB/K”.
Självfallet ska inte någon gå med i en organisation vars grundsatser man inte delar. DN tog in ett slafsigt inlägg av Bosse Lindqvist i syfte att misskreditera JM och snedvrida debatten kring hans nya bok. Att refusera JMs replik är ett utslag av samma politiskt bestämda redaktionella styrning fullständigt i strid med den pressetiska grundval DN säger sig ha. Bra att sådant avslöjas!
Men sådant sker ju även i FiB/K och på Lindelöfs blogg! Ja, men så har ingen av dessa opinionsbildare heller anslutit sig till de högtravande grundsatserna för PO och PON, vilka huvudsakligen avser reella dagstidningar (till skillnad från de fiktiva, dvs egentligen veckotidningar).
Kenneth L!
Tack för dina ord att jag är ”en kunnig och intressant skribent” och att du ”haft stor behållning av [mina] artiklar om Stalin, meteorologi och andra utläggningar om historiska och naturvetenskapliga ämnen.”
Men av en kommentar annorstädes borde jag ha skrivit för de redan insatta dvs ”för de läsare som vill växa med texten”.
Det gör mig osäker på om jag vågar skicka mitt senaste manus, ”Stalin i Stockholm”, till Redax. Det är nämligen både lättfattligt, humoristiskt med oväntade vändningar och skrivet så att det kan förstås av alla.
Mina två senaste kommentarer var ämnade för olika sidor (en av dem skulle vara här) men hamnade, ihopslagna, på sidan ”Jan Myrdals stora svaghet – polemiken”.