Studsar till när jag noterar dagens aviseringar av vem som fyller år på Facebook. Jan Myrdal finns med bland födelsedagsbarnen. Ingen har uppenbarligen tänkt på att plocka bort honom från Facebook. Han skulle den dag som idag är ha fyllt 94.
Det blir nästan ironiskt. Myrdal som menade att det finns ingen som blir så snabbt bortglömd som en död svensk författare. Och så dyker han upp i FB-flödet.
Häromdagen passerades på väg hem från Stockholm Blå Tornet, Strindbergs sista bostad. Första gången jag besökte denna kändes det nästan kusligt. Allt intakt och till synes orört, om än bakom skyddande glas.
Det var som om han bara gått ut på en av sina dagliga promenader och snart skulle återvända för att slå sig ned vid skrivbordet med pennan i ena handen, en cigarett i andra.
Röka och skriva snabbt som attan, skrev aldrig om. Jag förstår inte hur han bar sig åt, han skrev ju alltid, oavsett yttre omständigheter som kunde vara mycket svåra.
Vem skrev bättre om Strindberg, som akademiska forskare i meriteringssyfte varit på och försökt ofarliggöra genom att krångla till med sin begreppsexercis, än Myrdal? De var samma andas barn, hatade fjäsk och lismande, gick rakryggat sina egna vägar.
Innan man börjar uppstigningen för den branta Drottninggatan passerar man Peter Weiss Plats.
Se där en annan like till Myrdal, även om de i olika avseenden skiljde sig åt. Inte är de många. Författarförbundet ägde bostäder i huset intill. Detta förbund som i sin medlemsmatrikel rymmer åtskilliga pipor som makten blåser igenom – Myrdals uttryck.
Jag tror inte att det var Författarförbundet som ville utesluta den illojale intellektuelle Myrdal, utan Svenska PEN om jag minns rätt.
Han kunde då reta upp dem! Satan vad han är saknad.
Kanske bara bra att hans namn fortsätter att dyka upp på Facebook. Han får inte glömmas.
Om någon skulle tillhöra ”Döda poeters sällskap”, är Jan Myrdal ett av namnen – med sin odödlighet och den personliga kunskapssyn han stod för!
Jag studsade också lite när jag fick aviseringen om hans 94:e födelsedag. Men skickade i alla fall en hälsning till sällskapet och andra närmast sörjande, vilka samlats vid Guns och hans bibliotek i Varberg för att hålla en minnesstund. Kanske ledde den till att aviseringen numera är puts väck från Facebook. Detta gjorde givetvis att jag studsade en gång till. Är det makterna (jmf Strindberg) som är ute efter oss igen?
Annars är det också naturligtvis viktigt att vi rensar Myrdal från kastade pinnar så igen glömskehög bildas på hans minne. Vilket väl heller inte är möjligt, men förtalet kan ju blomma ändå.
Nog kommer de lika fina som ömhudade kritiker- och författaré-grindvakterna att göra vad de kan för att trycka ned Gun Kessle och Jan Myrdal under glömskehorisonten. Vilket JM med en ton av bitterhet påpekade när jag besökte i Varberg juli 2019. Han menade – sannolikt med rätta – att hans och Guns eftermäle på olika sätt borde kunna leva kvar i Kina, USA, Tyskland, Frankrike och inte minst i Indien. ”Ändå något sa flickan, särade på benen”.
Få se vad JM-sällskapet och stiftelsen kan göra för att hålla emot den intellektuella erosionen. Biblioteket måste bevaras, inte minst för forskningsändamål bland yngre generationer. Dock finns ett demografiskt problem här. Med få undantag är vi som vill vidareföra det stora arvet gråhåriga eller skalliga. Något som inte håller i längden. Hur hantera detta, någon? Upplys mig, snälla!
Tyvärr präglas min bild av Jan Myrdal av det obegripliga ställningstagande han gjorde 1989 och som han som allt annat höll fast vid till sin död – jag diskuterade saken med honom via mejl något år före hans död: hans försvar av Khomeinis fatwa över Salman Rushdie. Hans argument var beklämmande svaga, och det brukar de inte vara. Hans vänner verkar i 30 år ha bemött saken med generad tystnad.