Så visade det sig, vad olyckskorparna i tysthet tänkte eller ibland kraxade ut i klartext; idén om ett årligt Leninpris till någon som gjort insatser i Jan Myrdals anda – bekostat av en person (Lasse Diding) – är mycket bräcklig.
Att balansera den rikes inflytande med ett ”demokratiskt folkrörelseliknande” sällskap – där den rike har en plats i styrelsen – fungerar bara så länge alla är överens. När konflikter uppstår prövas förstås den rikes lojalitet, och till slut riskerar egenintresset att ta överhanden. Diskussionerna i sådana sammanhang kan bli hur snåriga som helst. Vem har svikit mest och vem har bidragit mest för till gemensamma saken? Problemet är klassiskt.
Jag har varit något vacklande. Först reagerade jag på att Sällskapet kallade Jan Myrdals stora pris för Leninpriset. Sedan fick jag klart för mig att det berodde på att Lasse Diding stod för fiolerna och att han också genom det hela ville göra PR för Lenintemat på sitt Hotell Gästis i Varberg. Alltså, utan Lenin inget Jan Myrdal-pris. Dessutom skapade det under flera år stimulerande diskussioner i kulturparnassen och valen av pristagare var bra.
De två senaste åren har jag försökt passa in prisutdelningen i mitt hektiska privata vårprogram och därför gått med som medlem i sällskapet. Men någon prisutdelning har det inte blivit.
Att Jan Myrdal vid 89 års ålder reagerar känslomässigt och känner sig illa behandlad av Lasse Diding, efter att denne till sällskapets alla medlemmar skickat ut rent kränkande tillmälen om honom, finner jag helt normalt. Den som är intresserad av att läsa Lasse Didings senaste kria kan göra det på bloggen 8 dagar.
Om nu konflikten mellan Jan Myrdal och sällskapet i hans namn blir så stor att de går skilda vägar, väljer jag nog att följa den riktige Jan Myrdal. Dock, den stora frågan är hur Jan Myrdalbiblioteket och Jan Myrdals och Gun Kessles konstsamlingar ska säkras för framtiden. Ett stort frivilligarbete har utförts (i Jan Myrdals anda), men hela projektet är som sagt i dagsläget helt beroende av Lasse Didings välvilja. Det är knappast hållbart.
Här kan du även läsa hur sällskapets styrelse ser på frågorna.
…
Tillägg 2016-06-26, 20:45
Jag skrev ovan att Lasse Diding skickat ut sitt kränkande mejl till sällskapets alla medlemmar, vilket var fel. Jag borde ha kollat den uppgiften. Lasse har hört av sig till mig och berättat att det var en mejlväxling mellan endast JM och LD. Mejlet spreds senare på helt informella vägar. LD har också för mig berättat att han bett JM om ursäkt, vilket är glädjande. Kanske det kan reda upp sig så att det goda arbetet kan fortsätta.
Problemet är klassiskt och borde ha kunnat förutses – exempelvis så att pengarna från den rike redan på ett tidigt stadium låses i en fond som styrelsen styr över. Om sen den rike sitter med i styrelsen för fonden är ju ett mindre problem eftersom utpressningsmakten då saknas.
Ett klassiskt exempel på att pengar går före makt och ideologi! Hade kunnat förutses?!
Bra att Knut också länkar till det nyhetsbrev från Myrdalsällskapets styrelse, som Stefan Lindgren inte hade läst, när han skrev sitt inlägg på 8 dagar. På sällskapets hemsida länkar man i sammanhanget också till Stefans inlägg.
Knut skriver i sitt inlägg, att det mail från Lasse Diding, som Stefan Lindgren återgivit på 8 dagar, har gått ut till alla medlemmar i Myrdalsällskapet, men varken min hustru eller jag har fått det och vi är båda medlemmar. Den ende mottagaren av detta mail, som jag i dagsläget känner till är just Stefan Lindgren.
En annan sak jag skulle vilja ha klarhet i är hur den aktuella konflikten mellan Myrdalsällskapets styrelse och Jan Myrdal uppkom.
Enligt styrelsens aktuella nyhetsbrev hade den sin upprinnelse i att Myrdal ville ha ett slags vetorätt i valet av pristagare och när styrelsen inte ville gå med på det, så gick han ut på nätet. Och det slutade med att den tilltänkte pristagaren sade sig inte längre vara intresserad av priset. Vad säger Jan Myrdal om den beskrivningen?
Bo P!
Det kan vara fel att brevet gått ut till alla medlemmar i JM-sällskapet. Men jag fick det av någon anledning i min brevlåda, varför kan jag inte redogöra för. Trodde att det var just mitt medlemskap som var anledningen. Men det kan alltså vara fel.
Dock, brevet spreds utan eftertanke i vida kretsar som inte förstod vad det egentligen handlade om. Omdömeslöst!
Men en risk med detta är att den gode Diding tänker att alla skriverier är god reklam!
Det framgår av P1:s intervju med Jan Myrdal att konflikten mellan Sällskapet och JM bottnar i att Sällskapet ville prisbelöna (Leninpriset) Åsa Linderborg, något som JM inte kunde acceptera eftersom hon, enligt JM, stoppat hans möjligheter att skriva i Aftonbladet.
JM återkommer också i intervjun till att han borde bosatt sig i USA, där han skulle haft större möjligheter att publicera sig. Jag är ganska övertygad om att den bedömningen är korrekt.
Ända sedan jag i Jan Myrdals självbiografi ”En annan värld” läste om hans ångest att behöva lämna USA 1940 p g a hans faders överdrivna föreställning om sin betydelse, har jag varit helt övertygad om att han borde ha stannat i USA. Hans ångest påminner nämligen oerhört mycket om min äldste sons vånda att behöva lämna Storbritannien när vi 2001 var tvungna att bryta upp därifrån. Som väl var lyckades jag ordna det så att han fick stanna.
Dock, Sverige hade varit intellektuellt mycket fattigare utan Janne, i synnerhet på 1970-talet.