Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov är världens främsta diplomat. Son till en armenisk far och en rysk mor. Han befinner sig helt enkel på en annan nivå, helt och hållet. Här kanske vi ännu en gång kan förstå varför.
Låt oss börja med det årliga mötet på Valdai Club, Rysslands främsta tankesmedja. Här kan vi följa presentationen av ”detta måste beses” i årsrapporten från Valdai som rör ”Utopin om en mångsidig värld”, med bland annat Lavrov, John Mearsheimer från University of Chicago, Dominic Lieven från Universitetet i Cambridge och Yuri Slezkine från UCLA/Berkeley.
Det är ytterst svårt att fastställa vad som når upp till ”Himmelsk nivå” i form av allvarlig politisk debatt. Vi har till exempel D. Lieven som, halvt på skämt, definierade Valdai-rapporten som ”Tolstoyfärgad, lite anarkistisk”. Den har fokus på de nuvarande två viktigaste stora samverkande utmaningarna: klimatförändringarna och det faktum att ”350 år av västerländsk och 250 år av angloamerikansk dominans närmar sig sitt slut”.
Som vi ser ”bleknar den nuvarande världsordningen bort inför våra ögon”, konstaterar Lieven. Det är som ett slags ”hämnd från tredje världen”. Men tyvärr, sedan sätter västerländska fördomar fart igen. Kina har blivit en ”utmaning”.
Mearsheimer erinrade sig klart att vi i tur och ordning har levt i en bipolär [under kalla kriget], unipolär [efter Sovjetunionens kollaps] och nu multipolär värld. Med Kina, Ryssland och USA, ”är nu Stormaktspolitik åter på bordet”.
Han bedömer, helt korrekt, att efter den ödesdigra upplevelsen av ”århundradet av förnedring, kommer kineserna se till att de är riktigt mäktiga”. Och det kommer att skapa ett läge för USA som nu lagt fram en ”mycket aggressiv inneslutningspolitik”, precis som man gjorde mot USSR, vilket ”mycket väl kan sluta med krigshandlingar”.
”Jag litar mer på Arnold än vad jag litar på EU”
I sina inledande kommentarer hade Lavrov förklarat att världen ”inte kan styras från bara ett centrum”. Han tog sig tid att betona det ”noggranna, långsiktiga och ibland otacksamma” diplomatiska arbetet.
Det var senare, i ett av sina inlägg, som han släppte lös den verkliga bomben. ”När Europeiska unionen talar som den överlägsne, då vill Ryssland veta, förmår vi göra några affärer med Europa?”
Med glimten i ögat citerar han Schwarzenegger, ”som i sina filmer alltid sa ’Lita på mig’. Så jag litar på Arnold mer än på Europeiska unionen”.
Och det leder fram till den definitiva markeringen: ”De människor som i väst är ansvariga för utrikespolitiken förstår inte nödvändigheten av ömsesidig respekt i samtalet. Och därför måste vi förmodligen under en tid sluta prata med dem.” När allt kommer omkring, hade europeiska kommissionens ordförande, Ursula von der Leyen, till protokollet sagt att för EU, ”finns det inget geopolitiskt partnerskap med det moderna Ryssland”.
Lavrov gick ännu längre i en häpnadsväckande och omfattande intervju med ryska radiostationer. Översättningen av den intervjun förtjänar att noggrant läsas i sin helhet.
Här är bara ett av de mest avgörande utdragen:
Lavrov: ”Oavsett vad vi gör, kommer väst att försöka binda ihop fötterna på oss och hindra oss, och undergräva våra ansträngningar inom ekonomi, politik och teknik. Allt detta är delar i ett speciellt tillvägagångssätt.”
Fråga: ”Säger deras nationella säkerhetsstrategi att de kommer att göra så?”
Lavrov: ”Naturligtvis är det så, men det är uttryckt på ett sätt som anständiga människor fortfarande kan låta passera obemärkt, men det genomförs på ett sätt som helt enkelt är upprörande.”
Fråga: ”Kan inte också du formulera saker på ett sätt som skiljer sig från vad du verkligen skulle vilja säga; från det korrekta?”
Lavrov: ”Det är tvärtom. Jag kan använda det språk jag vanligtvis inte använder för att få ut andemeningen. De vill dock helt klart få oss ur balans, och inte bara genom direkta angrepp på Ryssland på alla möjliga och omöjliga områden. Inte bara genom skrupelfri konkurrens, olagliga sanktioner och liknande, utan också genom att destabilisera förhållandet nära våra gränser, och på så sätt hindra oss från att fokusera på skapande verksamhet. Trots det, oavsett de mänskliga instinkterna och frestelsen att svara i samma anda, är jag övertygad om att vi måste följa internationell rätt.”
Moskva står villkorslöst för internationell rätt – i motsats till den ökända papegojjargongen ”reglerna för den liberala internationella ordningen” som Nato och dess hantlangare, till exempel ”Atlantic Council” har.
I en rapport därifrån kommer åter lovprisande av Nato för att ”mota en hotande ställning mot Ryssland”, spränga Moskvas ”aggressiva desinformation och propagandakampanjer mot väst, och okontrollerade äventyr i Mellanöstern, Afrika och Afghanistan”.
”Atlantic Council” skjuter in sig på hur ”dessa irriterande ryssar” återigen har trotsat ”det internationella samfundet genom att använda ett olagligt kemiskt vapen för att förgifta oppositionsledaren Aleksej Navalnyj. Natos misslyckande med att stoppa Rysslands aggressiva beteende sätter framtiden för den liberala internationella ordningen på spel”.
Endast dårar som faller för syndromet ”blinda leder blinda” känner inte till att dessa liberala ”ordningsregler” fastställs av Hegemonen [USA] ensam, och kan ändras i ett nafs enligt Hegemonens nycker.
Så det är inte konstigt att ett stående skämt i Moskva är ”om du [EU] inte lyssnar på Lavrov, kommer du att lyssna på Shoigu”. Sergey Shoigu är Rysslands försvarsminister, som övervakar alla de hypersoniska vapen som USA:s militärindustriella komplex bara kan drömma om.
Det avgörande förhållandet är dock att trots all Nato-skapad hysteri, kunde Moskva inte bry sig ett dugg på grund av dess de facto militära överlägsenhet. Och det skrämmer Washington och Bryssel ännu mer.
Vad som återstår är ett utbrott av hybridkrig i enlighet med av RAND corporation1 föreskrivna oupphörliga trakasserier och ”destabilisering” av Ryssland, Vitryssland, södra Kaukasus och Kirgizistan – kompletterat med sanktioner mot Lukasjenko och tjänstemän i Kreml för ”förgiftningen” av Navalny.
”Man förhandlar inte med apor”
Vad Lavrov nyss framförde ganska tydligt har varit på gång länge. ”Det moderna Ryssland” och EU föddes nästan samtidigt. Personligen upplevde jag [Pepe E.] det på ett speciellt sätt. Det ”moderna Ryssland” föddes i december 1991 – när jag var på resa i först Indien, sedan Nepal och Kina. När jag anlände till Moskva via transsibiriska järnvägen i februari 1992, fanns USSR inte mer. Och sedan, när jag flög tillbaka till Paris, kom jag till en europeisk union som föddes samma februari.
En av ledarna för Valdai hävdar med rätta att det djärva begreppet ”Europa som sträcker sig från Lissabon till Vladivostok” myntades av Gorbatjov 1989, strax före Sovjetunionens kollaps, [men hade] tyvärr ”inte något dokument eller avtal för att backa upp det”.
Och ja, ”Putin sökte ihärdigt efter en möjlighet att genomföra partnerskapet med EU och att ytterligare närma sig. Detta fortsatte från 2001 till så sent som 2006.”
Vi minns alla när Putin 2010 föreslog exakt samma koncept, ett gemensamt hus från Lissabon till Vladivostok, vilket blankt avvisades av EU. Det är mycket viktigt att komma ihåg att detta var fyra år innan kineserna skulle slutföra sitt eget koncept ”De nya Sidensvägarna” (BRI).
Efter detta bar det bara utför. Det sista toppmötet mellan Ryssland och EU ägde rum i Bryssel år 2014 i januari – en evighet sedan politiskt sett.
Den fantastiska intellektuella eldkraft som samlats på Valdai är mycket medveten om att järnridån 2.0 [som nu växt fram] mellan Ryssland och EU helt enkelt inte kommer att försvinna.
Och allt detta medan IMF, The Economist [tidningen] och även förespråkare för Thukydides villfarelse 2, alla medger att Kina redan i själva verket är världens främsta ekonomi.
Ryssland och Kina delar en enormt lång gräns. De är engagerade i ett komplext, ”omfattande strategiskt partnerskap” med många ingredienser. Detta utvecklade sig inte främst beroende på att främlingskapet mellan Ryssland och EU/Nato tvingade Moskva att vända sig österut, utan mest för att alliansen mellan världens toppekonomi och den viktigaste militära makten [i Eurasien], som gränsar till varandra, detta ger begreppet Eurasien verklig mening – geopolitiskt och geoekonomiskt.
Och det bekräftar helt Lievens diagnos: slutet på ”250 år av angloamerikansk dominans”.
Det blev så upp till den ovärderlige militäranalytikern Andrey Martyanov, att komma med den ytterst träffande bedömningen av Lavrovs ”Vi fick nog” ögonblick. [Han sade]:
”Varje professionell diskussion mellan Lavrov och tidigare gynekologen [faktiskt epidemiolog] von der Leyen, tillsammans med Tysklands utrikesminister Maas, som är advokat och partigängare i tysk politik, är ett slöseri med tid. Västerländska ”eliter” och ”intellektuella” är helt enkelt på en annan, mycket lägre nivå, än sagde Lavrov. Man förhandlar inte med apor, man behandlar dem vänligt, man ser till att de inte skymfas, men man förhandlar inte med dem, på samma sätt som man inte förhandlar med småbarn. De vill ha Navalnyj som sin leksak – var så goda. Jag uppmanar Ryssland att inleda ett avslut på den ekonomiska aktiviteten tillsammans med EU för lång tid framöver. De köper Rysslands kolväten och högteknologi, bra. Annat än det? All annan verksamhet bör minskas dramatiskt. Att järnridån blivit nödvändig bör inte längre betvivlas.”
På samma sätt som Washington inte är ”avtalsdugligt”, för att citera president Putin, så är EU inte heller det. Och Lavrov säger: ”Vi bör sluta att orientera oss mot europeiska partners och sluta bry oss om deras bedömningar.”
Inte bara Ryssland vet det: den överväldigande majoriteten av det Globala Syd vet också det.
Länk till originalartikeln på The Saker
Noter:
- RAND Corporation är en tankesmedja som härstammar från flygplanstillverkaren Douglas i USA. Organisationen startade officiellt 1946 och har som uppgift att verka för vetenskap, utbildning och välgörenhet i det allmännas intresse. Målet är att öka välfärd och säkerhet i USA.
- Thukydides verk beskriver hur hybris, fruktan och ära riskerar att dra in stater i krig om hegemoni, och hur känslor av det slaget rör till bedömningarna vid tillfällen att uppnå fred. Den grundläggande bakgrundsfaktorn till stridigheterna var enligt Thukydides att det pågick en strukturell förändring av maktbalansen mellan hegemonen Sparta och uppstickaren Aten. Thukydides identifierade två huvudsakliga drivkrafter till händelseutvecklingen: å ena sidan den aspirerande maktens växande rättighetsanspråk, dess uppfattning av sin betydelse och dess krav på mer att säga till om och större handlingsutrymme, å andra sidan den dominerande maktens fruktan, dess känsla av osäkerhet och dess beslutsamhet att försvara status quo.
