Diana Johnstone och Jean Bricmont (Monatage: Redax)
Om Israels apartheid försvann så skulle fortfarande oljefrakter och handel flyta från Sydvästasien mot västvärlden skriver Jean Bricmont och Diana Johnstone* tillsammans i en artikel på Consortium News den 6 mars 2024. Översättning till svenska av Henrik Linde och Redax.
Varför ger USA ett totalt stöd till Israel?
Svar är en vanlig myt – delad av både förkämpar för och radikala kritiker emot den sionistiska staten – som behöver avskaffas.
Myten är att Israel är en stor strategisk tillgång för USA. Beskriven som ett slags osänkbart amerikanskt hangarfartyg som är avgörande för Washingtons intressen i Sydvästasien.
Raden av argument, för dem som hävdar denna myt, går ut på att visa på att USA har ekonomiska och strategiska intressen i det oljerika Sydvästasien (vilket ingen förnekar) samt att citera amerikanska (och givetvis också israeliska) politiska ledare som hävdar att Israel är den bästa. Eller t o m USA:s enda riktiga allierade i regionen.
USA:s president Joe Biden till och med gått så långt som att säga att om Israel inte fanns, så skulle USA vara tvunget att uppfinna det.
Men det avgörande belägget – som totalt saknas i deras analys – är ett enda litet exempel på att Israel verkligen tjänar amerikanska intressen i regionen.
Om inga exempel ges på detta beror det helt enkelt på att det inte finns några. Israel har aldrig avfyrat ett enda skott på uppdrag av USA eller bidragit till att en enda droppe olja kommit under amerikansk kontroll.
Vi kan börja med ett argument baserat på vanligt sunt förnuft: Om USA är intresserat av Sydvästasiens olja, varför skulle man stödja ett land som är hatat (oavsett anledning) av alla de oljeproducerande ländernas befolkningar?
På 1950-talet ansåg de flesta amerikanska experter att man borde sätta goda förhållanden med arabländerna framför stöd till Israel. Detta hjälper oss otvivelaktigt att förstå varför AIPAC, American Israel Public Affairs Committee grundades 1963, för att samordna amerikansk politik med israelisk.
Kriget år 1967 och dess följder
USA:s stöd till Israel minskade efter sexdagarskriget 1967. Israels framgångar var ett hårt slag för arabisk nationalism, förkroppsligad av Egyptens Gamal Nasser, som vissa amerikanska beslutsfattare felaktigt såg som ett potentiellt kommunisthot (vilka de såg så gott som överallt).
Men kriget genomfördes av Israel för landets egna intressen och expansion, utan någon nytta för USA.
Tvärtom har en märklig officiell tystnad upprätthållits om det faktum att under förloppet av detta korta krig så besköts det amerikanska fartyget USS Liberty – som spionerade på konflikten – under flera timmar av israeliska luftstridskrafter med den uppenbara målsättningen att sänka det. Attacken dödade 34 besättningsmän och sårade 174.
Om det inte funnits några överlevande så skulle Egypten ha beskyllts för händelsen (vilket gjort den till en ”false flag” operation). De överlevande gavs order om att inte berätta om händelsen, och incidenten utreddes aldrig fullständigt. Man accepterade den officiella israeliska förklaringen att det var ett ”misstag”. I vilket fall som helst var Israels uppförande inte typiskt för en viktig och ärbar allierad.
När Israel attackerade Libanon år 2006, var det landets regering klart ”västvänlig”. Dessutom insisterade USA under 1991 års krig mot Irak, gällande Kuwait, på att Israel inte skulle delta, därför att en sådan medverkan skulle ha förstört USA:s arabiska anti-Irak koalition. Ännu ett exempel på att det är svårt att se Israel som en oumbärlig ”allierad” till USA.
USA:s krig efter den 11 september har varit riktade mot Israels fiender – Irak, Libyen och Syrien – utan att ge några fördelar för USA:s oljeföretag. Snarare tvärtom. Frågan uppstår om inte USA:s val av fiender i Sydvästasien har bestämts av ett annat lands regering. Tvärtemot USA:s intressen i regionen.
Washington och Gaza i dag
Nu kommer vi till den nuvarande situationen. Vilka intressen har USA av den slakt som nu förövas i Gaza?
I verkligheten är det så att vad Washington försöker göra är att uppehålla goda relationer med sina arabiska allierade (Egypten, Saudiarabien och Gulfstaterna) genom att låtsas söka en kompromiss, medan man i själva verket anstränger sig att inte sätta någon effektiv press på Israel – genom att till exempel skära ned på bidrag.
Och varför gör de inte det? Svaret är uppenbart. Men att säga ut det är politiskt inkorrekt. Och diskuteras knappt av försvararna av myten, utom för att motbevisa det. Det är den pro-israeliska lobbyns aktiviteter som de facto kontrollerar kongressen och utan vilken ingen president i praktiken kan agera.
(Se: Israel Lobby’s Disastrous Domination)
Lobbyn är ingen hemlig konspiration. Den är öppet samordnad av AIPAC som sprider miljardärers donationer inom det amerikanska politiska systemet och dikterar den linje man skall inta gentemot Israel för att säkerställa en framgångsrik karriär.
Kontrollen av de två partierna i kongressen är praktiskt taget fullständig.
Den uppnås primärt genom bidrag till valkampanjer. Alla som samarbetar kan räkna med bidrag till sina kampanjer medan var och en som vågar trotsa lobbyns direktiv kommer snabbt att bli utmanad av en mycket välfinansierad motståndare vid nästa primärval. På så sätt förlorar man stöd av sitt eget parti vid nästa val – vilket hände Georgias representant Cynthia McKinney vid valet 2002.
(Läs även: Zionist Suppression in Congress och US Congress: ’We stand With Genocide’)
Lobbyn stöder också smädeskampanjer mot varje kritiker av Israel, vilket visade sig nyligen vid attacker mot presidenter för universitet (Harvard, MIT, Pennsylvania) för att man inte tillräckligt slagit ned påstådd ”antisemitism” bland sina studenter.
Det finns ett antal böcker som i detalj beskriver hur lobbyn arbetar:
* They Dare to Speak Out: People and Institutions Confront Israel’s Lobby (1985) av Paul Findley. En republikansk kongressman från Illinois som i detalj beskriver hur lobbyn politiskt ”likviderade” alla de som önskade en annan politik i Sydvästasien, just därför att de ville försvara USA:s intressen.
* The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy, av John Mearsheimer och Stephen Walt (2007). En omfattande bok med många källhänvisningar om funktion och effekter av lobbyn.
* Against Our Better Judgment : The hidden history of how the U.S. was used to create Israel by Alison Weir 2014. Vilken går tillbaka till Balfourdeklarationen.
Man kan också se ”hidden camera”-rapporter av Al Jazeera om lobbyns arbete i USA och Storbritannien.
Det sätt på vilket ledaren för Labour Party, Jeremy Corbyn, ”eliminerades” vilar politiskt helt och hållet på lobbyns aktiviteter och kampanjer mot hans (imaginära) antisemitism. Samma procedur är för närvarande på gång i Frankrike mot Jean-Luc Mélenchon och hans parti France Insoumise.
Amerikanska presidenter, så olika som Richard Nixon och Jimmy Carter, har klagat på att deras aktiviteter hämmats av lobbyn. I själva verket har varje amerikansk president velat bli av med ”palestinaproblemet” (genom tvåstatslösningen) men har hindrats av kongressen.
Vad gäller kongressen själv, så låt oss mycket tydligt citera en insiders vittnesmål, James Abourezk från South Dakota. Först var denne ledamot av kongressen och sedan senator på 1970-talet och som sände detta brev år 2006 till Jeff Blankfort. En antisionistisk aktivist:
” Jag kan berätta för dig, utifrån personliga erfarenheter, att åtminstone i kongressen är stödet för Israel baserat helt och hållet på rädsla – rädsla för nederlag för var och en som inte gör vad Israel vill ha gjort. Jag kan också berätta för dig att mycket få medlemmar av kongressen – åtminstone när jag arbetade där – kände någon tillgivenhet till Israel eller dess lobby. Vad de hade var förakt. Men de är tystade av rädsla för att andra skall förstå exakt vad de känner.
Jag har hört alltför många garderobssamtal i vilka medlemmar av senaten släpper fram sina förbittrade känslor för hur de föses runt av lobbyn för att tänka annorledes. I det privata hör man deras motvilja mot Israel och lobbyns taktik, men ingen av dem vill riskera dra på sig lobbyns fientlighet genom att visa sina känslor öppet.
Jag ser således ingen önskan bland kongressmedlemmarna att främja några av USA:s imperialistiska drömmar genom att använda Israel som deras pitbull terrier. Den enda avvikelsen från den regeln är känslorna hos judiska medlemmar som – tror jag – är ärliga i sina försök att se till att amerikanska pengar fortsätter flyta till Israel.”
Undertryckande genom AIPAC
Abourezk tillade att lobbyn gör allt för att undertrycka även en ensam oliktänkande röst i kongressen – som hans egen – som kunde ifrågasätta det årliga stödet till Israel så att…
”Om kongressen är helt tyst i frågan kommer pressen inte att ha någon att citera, vilket effektivt tystar även pressen. Varje journalist eller redaktör som går utanför ramen tas snabbt under upptuktelse genom välorganiserade ekonomiska påtryckningar mot den tidning som ertappas med att synda.”
Abourezk reste en gång i Sydvästasien med en reporter som skrev ärligt om det han såg. Som en följd av detta fick tidningens chefer motta hot från flera av sina stora annonsörer om att deras annonsering skulle upphöra om de fortsatte att publicera denna journalists texter.
”Jag kan inte påminna mig ett enda exempel när någon administration såg behovet av Israels militära krafter för att främja USA:s imperialistiska intressen. I själva verket – som vi såg i golfkriget – vore Israels medverkan skadlig för vad Bush senior ville uppnå med det kriget. De måste, som du kanske påminner dig, undertrycka varje israelisk hjälp för att koalitionen inte skulle förstöras genom deras medverkan.
Så långt argumentet att vi behöver Israel som en bas för USA:s operationer. Jag känner inte till någon amerikansk sådan bas. USA har tillräckligt många militärbaser och fartyg i området för att kunna hantera vilka militära behov som helst utan att använda sig av Israel. Jag kan faktiskt inte tänka mig något exempel när USA skulle vilja använda israelisk militär. På grund av rädsla för att oroa de nuvarande allierade man har. Till exempel Saudiarabien och emiraten. Allmänheten i dessa länder skulle inte tillåta monarkierna att fortsätta sin allians med USA om Israel blev involverat”.
Abourezk sade att USA:s uppmuntran till Israels invasion av Libanon ”var endast en utvidgning av USA:s politik att hjälpa Israel på grund av lobbyisternas ständiga påtryckningar. […] Libanon har alltid varit ett ´kasta bort land´ såvitt som det angår kongressen. Det vill säga, vad som händer där påverkar inte USA:s intressen. Det finns ingen lobby för Libanon”.
”Allmänheten måste förstå att långt ifrån att vara en tillgång är Israel i stället ett kroniskt ansvar. Där man slösar bort miljarder dollar. Drar in USA i krig och vars folkmords behandling av palestinierna är radikalt förstörande för Amerikas moraliska pretentioner i större delen av världen”.
Påstådda strategiska värden
Det påstådda strategiska värdet av Israel är bara ett av många exempel på hävdande av att ett visst imperialistiskt/kolonialt projekt i området är nödvändigt för det globala kapitalistiska systemet.
Vietnamkriget var delvis motiverat av den så kallade dominoteorin. Hela Sydostasien skulle bli kommunistiskt om Vietnam ”föll”. Den enda dominobricka som föll var Kambodja, som ett resultat av USA:s bombningar. Därefter intervenerade Vietnam för att störta en folkmordsregim där.
Sydafrikas apartheid stöddes av västmakterna. Delvis av rädsla för kommunismen. Men efter slutet av apartheid har det inte haft någon dramatisk effekt på den kapitalistiska imperialismen i Afrika.
Om Israels apartheid skulle försvinna i Palestina så skulle olja och handel fortfarande flyta från Sydvästasien till västerlandet. Och det skulle inte förekomma några försök från Houthis att blockera båttrafiken i Röda havet.
En realistisk analys visar att Israels behandling av palestinierna och aggressiva politik gentemot sina grannar är rent skadlig för amerikanska intressen i Sydvästasien, vilket den nuvarande krisen bara belyser ännu starkare.
Problemet med tesen ”Israel som ett amerikanskt hangarfartyg” är att medan den är mycket komfortabel för dess försvarare är den också mycket förstörande för den palestinska saken.
Den är komfortabel därför att den inte riskerar att dra på sig anklagelser för antisemitism. När den skjuter över ansvaret för israeliska grymheter till amerikansk imperialism och dess multinationella företag.
Å andra sidan. Om man lägger betoningen på lobbyisternas ledande roll i USA:s Sydvästasiatiska politik, kommer du att bli anklagad för att upprepa fantasier och ”konspirationsteorier” om ”judisk makt” härrörande från tider när det inte fanns ett Israel och därför ingen judisk lobby.
Förkastandet av misskrediterade stereotyper är ingen anledning till att strunta i fakta om hat-kärleks-relationen som utvecklats genom åren mellan Förenta staterna och Israel.
Skadan för den palestinska saken
Men om kraften hos lobbyisterna är nyckeln till USA:s stöd, då är strategin som måste användas mycket enklare och har mycket större möjlighet att lyckas. Vi måste helt enkelt våga tala ut och berätta sanningen.
Det är därför inte förvånande att upprepande av detta argument är extremt skadligt för den palestinska saken. Om detta är sant, hur skall vi då kunna hoppas på ett slut för detta amerikanska stöd till Israel?
Att övertyga den amerikanska allmänheten att revoltera mot något som är i högsta grad förmånligt för amerikanska intressen? Det är inte troligt att det kan hända inom en nära framtid.
Allmänheten måste inse att Israel – långt ifrån att vara en tillgång – i stället är en kronisk belastning som slösar bort miljarder amerikanska dollar och drar in USA i krig. Och vars folkmordiska behandling av palestinierna radikalt förstör Amerikas moraliska pretentioner i större delen av världen.
När detta en gång kommer att inses kommer stödet till Israel att kollapsa. Väljarna kommer att sätta tillräckligt tryck på den nationella eliten, administrationen och även den terroriserade kongressen för att omorientera USA:s politik i linje med genuina nationella intressen.
Det finns tecken på att delar av den härskande ekonomiska klassen rör sig i denna riktning. Elon Musks försvar för det fria ordet i sociala nätverk är ett steg i rätt riktning (som väcker ilska hos Israels supportrar).
Fastän Donald Trump som president gjorde allt han kunde för Israel, så betyder hans populära slogan ”America first” något helt annat, vilket har insetts av antiinterventionister till höger som Tucker Carlson.
Olyckligtvis så håller många till vänster fast vid en skenbart ”marxistisk” uppfattning att USA:s stöd till Israel måste vara motiverat av ekonomiska intressen, av kapitalistiska profiter, av kontroll över flödet av Sydvästasiens olja. Denna tro saknar inte bara stöd i fakta, den är t o m en inbjudan till de styrande att bibehålla den uppfattningen.
När en världsomspännande indignation växer mot det folkmordiska anfallet på Gaza, hur är det då möjligt för någon amerikan att påstå att Israel ”handlar i Amerikas intresse”? Israel är ansvarig för sina brott. Och det är både sant och i USA:s nationella intresse att erkänna att Israel är långt ifrån att vara en strategisk tillgång.
Israel är Amerikas börda nummer ett.
* Jean Bricmont är professor i teoretisk fysik vid det katolska universitetet i Louvain (Belgien) och författare till många artiklar och böcker. Däribland Humanitär Imperialism (Karneval förlag 2007), La République des Censeurs och Fashionable Nonsense (med Alan Sokal).
Diana Johnstone var pressekreterare för den Gröna gruppen i Europaparlamentet från 1989 till 1996. I hennes senaste bok, Circle in the Darkness: Memoirs of a World Watcher (Clarity Press 2020) berättar hon om nyckelepisoder i förvandlingen av det Tyska Gröna Partiet från ett freds- till ett krigsparti. Bland hennes andra böcker finns Dårarnas korståg, Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser (Hägglunds förlag 2004) och i samarbete med sin far, Paul H. Johnstone, From MAD to Madness: Inside Pentagon Nuclear War Planning (Clarity Press). Hon kan nås på diana.johnstone@wanadoo.fr
Jaha. Staten Israels existens, och stöd för staten Israel, har alltså sitt ursprung enbart i den förmåga att styra världens öden som finns inom den judiska befolkningsgruppen i världens skilda stater. Genom finansiell och medial och organisatorisk styrka och skicklighet kontrollerar judiska grupper viktiga delar av världens politiska struktur.
Skribenten Leif Strandberg avslutade sitt medarbetarskap i lindelof.nu.
Leif, skriv till jan.goetesson@gmail.com, om du fortfarande bevakar lindelof.nu.
Jan Arvid G!
Drar du härmed antisemitism-kortet mot lindelof.nu? Kanske går Redax´ röda linje här. Mot sådant går ju inte att argumentera.
Jag ska ändå försöka. Ett folkmord pågår framför våra öron och ögon sedan den 7 oktober 2023. USA, som Västvärldens enda stat med makt att stoppa detta (genom att sluta skicka pengar och vapen till folkmördarna), avstår från detta, trots att man skulle vilja (som det av verkar hjälpsändningar med fallskärm och planer på hamnbygge). Ansvaret vilar blytungt på USA – den makt som sedan i torsdags fullt ut styr även Sveriges försvars- och säkerhetspolitik, för att vi, som Magdalena Andersson uttrycker det ska kunna ”försvara vår demokrati, vår frihet och vårt sätt att leva”.
Vad hindrar att även Sverige snart kan bli inblandade i nya forlkmordsoperationer då vår närmaste ”partner” inte sätter stopp för folkmordet i Gaza? Är du beredd att tillsammans med Sveriges regering (inkl SD) axla detta ansvar?
Knut L!
Jag refererade den publicerade artikeln ärligt. Kan du peka på något fel i mitt korta referat?
Varför far du ut i andra resonemang? Varför räcker det inte att diskutera artikeln, som påstår att icke-judiska imperialister och kapitalister i Förenta stater (och deras tjänstehjon i politik och media), som kanske skulle vilja förstöra och förtrycka världens på något mer lönsamt sätt, är chanslösa mot judarna?
Jan Arvid G!
Nu är det allvar. Det här har inget med ”judarna” att göra. Det handlar om att USA:s kongress och regering står under en enorm politiks press från en USA-baserad Israelkopplad maffia – helt utanför demokratins regelverk.
Du verkar inte förstå att människor i världen idag med judisk tro och judiska rötter inte längre automatiskt kan förknippas med staten Israel, ett faktum som staten Israel gör allt för att dölja. Det har uppstått ett bråddjup mellan dessa entiteter. Staten Israel är ju en folkmordsstat. Den som inte förmår hålla ordning på detta idag blir medlöpare (medvetet eller omedvetet).
Ett förtydligande: Det häpnadsväckande i artikeln är inte att den judiska, proisraeliska lobbyn vore mycket inflytelserik. Det är vardagsmat. Nyss fick den åsikten framföras i Svenska Dagbladet. Det märkliga är påståendet, att Förenta staternas eliter sedan 70 år är medvetna om att de egentligen skulle vilja ha en annan och lönsammare imperialism, men att världens judar kan tvinga Förenta staternas eliter att försvaga Förenta staternas ställning i världen, vilket äventyrar imperialismens allra heligaste, profiter och kontroll.
Det hjälper inte att glida undan ”jude/sionist-frågan”. Under långa tider sedan 1948 har USA:s och Israels intressen sammanfallit, men alltså inte alltid. När intressena går isär är det Israellobbyn som håller i taktpinnen. Gaza 2024 är ett närmast övertydligt exempel på detta.
Knut L!
Avgrundsdjupa klyftor bland världens judar, politiska, religiösa (en majoritet är kanske icke–troende) och sociala, är en självklarhet.
Likaså är Israellobbyns inflytande ett ofta och offentligt diskuterat faktum.
Det anmärkningsvärda i artikeln är hypotesen att vissa judar – via AIPAC och på andra sätt – med total makt skulle tvinga den icke-judiska imperialistiska och kapitalistiska eliten att agera MOT elitens egen vilja och MOT elitens eget långsiktiga profitintresse.
Det är denna hypotes jag reagerar mot: hypotesen om en gigantisk styrande förmåga hos VISSA judar, som är så enormt betvingande, så att den tvingar eliten i världshistoriens största imperium att MED FULL MEDVETENHET föra en politik MOT imperiets egenintresse.
Jan Arvid G!
Ditt referat av artikeln är oärligt. Bricmont/Johnstone skriver om proisraeliska lobbyorganisationer, inte judiska befolkningsgrupper. Här ingår också väckelsekristna, något som bl a Mearsheimer skrivit intressant om.
Sedan har Israel en arm rakt in i den amerikanska administrationen. Tag en titt på de toppnamn som också har israeliskt medborgarskap.
Mats D!
Citat ur artikeln: ”Lobbyn är ingen hemlig konspiration. Den är öppet samordnad av AIPAC”.
Vad menar du att AIPAC är? Är det en allmän politisk lobbygrupp, utan någon särskild förankring bland judar? Nämns andra lobbyorganisationer än AIPAC i artikeln?
Din invändning att artikeln inte talar om ”judiska befolkningsgrupper” är sann men meningslös. Det anmärkningsvärda är den enorma makt som tillskrivs ”lobbyisterna” att i 70 år tvinga ett imperiums ledande skikt att sätta imperiets intressen i andra rummet. Artikeln säger att ”kraften hos lobbyisterna är nyckeln till USA:s stöd”. Du kan bevisa att jag har fel, om du påvisar att ”lobbyisterna” väsentligen är en icke-judisk grupp.
Avslutande förtydligande: det antisemitiska i texten ligger i föreställningen om en enorm, gigantisk förmåga hos vissa judar att förvrida Förenta staternas politik TROTS att de icke-judiska marionetterna är fullt medvetna om sin ofrihet. Texten påstår att presidenter och icke-judiska kongressledamöter MANGRANT handlar mot sin medvetna vilja, och mot Förenta staternas intresse (imperialistiska, kapitalistiska intresse, om man så vill).
Om författarna påstode, att lobbyorganisationen hade ett avgörande och mycket skadligt inflytande, så vore det inget konstigt med det. Det är påståendet om att INGET i Förenta staternas stöd för Israel beror på icke-judiska statunitensiska folkvaldas vilja, som är antisemitiskt, eftersom det förutsätter att en liten minoritet inom de noll komma två procent i världen som är judar kan styra en supermakt genom sina oförklarade förmågor.
Jan Arvid!
Förmågan hos lobbygruppen är ju långtifrån oförklarad i artikeln ”Follow the money…”
Tycker du att vi bör bortse från de väckelsekristna i sammanhanget? Alternativt att författarna inte lyfter fram dem tillräckligt tydligt?
Nu tror jag att de hårdrar sin historieskrivningen. Exempelvis var Israel geopolitiskt en given bundsförvant för USA under Nassers tid.
Israels främsta tillskyndare i USA är inte judarna i USA utan den kristna sionistiska högern som är bland de värsta antisemiter som finns.
Mats D och Sven-Eric H!
Jag bortser inte från den kristna sionistiska högern. Jag diskuterar vad artikeln säger. Artikeln säger att två inflytanden bestämmer Förenta staternas politik: Israels regering och ”den pro-israeliska lobbyn”.
Om Israels regering säger artikeln: ”Frågan uppstår om inte USA:s val av fiender i Sydvästasien har bestämts av ett annat lands regering.” Israels regering är judisk.
Vad gäller lobbyn, hänvisar artikeln till en källa med denna beskrivning: ”Founded in 1954 as the American Zionist Committee for Public Affairs, AIPAC’s mission was at the start threefold: to advance a pro–Israel agenda within the U.S. government; to shape public opinion in support of Israel; to close ranks within the American Jewish community, so creating a monolithic and united Jewish front, by censoring and ostracizing any Jew who criticized Israel, no matter what Israel did.” Samma källa beskriver även ”Christian Zionism, a movement that sustains AIPAC’s influence as it enables the expansion of illegal Israeli settlements.”
Kristen sionism är förvisso lobbyns näst viktigaste stödjeben. Men AIPAC har judisk ledning, och vidarebefordrar enligt tillgängliga uppgifter till större delen judiska personers och gruppers donationer.
Artikeln påstår att en viss faktor – det kombinerade inflytandet av Israels regering och lobbyn – till 100 procent förvandlat Förenta staterna till en marionett, mot Förenta staternas ledares insikt och önskan, i en avgörande världspolitisk fråga, i 70 år. Den faktorn är ledd av judar (vilket artikeln inte skriver om lobbyn, men detta är uppenbart sant och känt). Detta är en antisemitisk tanke. Att däremot undersöka och uppväga lobbyns inflytande medelst egen aktivism är i sin ordning. Det skulle jag göra, om jag vore medborgare i Förenta staterna.
Mats D skrev: ”Exempelvis var Israel geopolitiskt en given bundsförvant för USA under Nassers tid.” Att artikelns historieskrivning är fel, som Mats D påpekar, stärker mitt argument. Författarna bortser från argument för att Förenta staternas ledare har bestämt sitt lands kurs utan att vara tvingade därtill. Artikeln tvingar in historien i tankefiguren att ”varje amerikansk president” och kongressen tvingats att handla mot sin vilja.
(För att ge ett objektivt referat tillägger jag att artikeln skriver att ”USA:s stöd till Israel minskade efter sexdagarskriget 1967.” Orsaken till denna enda antydan till självständig kurs hos Förenta staternas ledare under de senaste 70 åren utreds inte av författarna.)
Jan Arvid G!
Två saker:
”Israels regering är judisk” skriver du. Det är inte sant. Den påstår sig vara judisk och att staten Israel är judisk. Men det finns många judar som inte instämmer eller vill representeras av varken staten Israel eller dess nuvarande regering. Teokratins demokratiska problem.
Israels och AIPAC:s inflytande i USA kan vara skiftande i olika tider och i olika frågor. Du förenklar, vilket fördunklar alla nyanser. Ditt antingen/eller-tänkande leder fel.
Knut L!
Du blandar ihop saker. Självfallet är Israels regering judisk, eftersom den består av judar. Huruvida Israels regering är representativ för världens judar, eller ens för judar i Israel, är en irrelevant fråga (fast i den irrelevanta frågan tror jag att hel- och halvhjärtat stöd för Israels regerings politik är ganska stort bland världens judar.)
Frågan är irrelevant eftersom jag skriver om en annan sak, nämligen den antisemitiska tankefiguren att VISSA judar, med hjälp av nätverk inom den judiska gruppen, kan skaffa sig ett extremt stort inflytande på stater och samhällen. Den tankefigurens uttryck i artikeln är det ENDA jag diskuterar.
Du gör denna rimlig utsaga: ”Israels och AIPAC:s inflytande i USA kan vara skiftande i olika tider och i olika frågor.” Ja, men det är ju JUST DEN rimliga utsagan som artikelns författare i stort sett avstår från att hävda. Istället hävdar de att Israels och AIPAC:s inflytande i stort sett varit bestämmande för Förenta staternas Sydvästasienpolitik i 70 år, mot ”varje” presidents vilja, och mot kongressens vilja.
Det intressanta är att du behöver korrigera författarnas överdrift. Varför gick de till överdrift?
Du skrev att ”[Jan Arvid] förenklar, vilket fördunklar alla nyanser.” Men det är ju artikelns författare som ”förenklar” och ”fördunklar alla nyanser”, inte jag! Det är artikeln som har satt upp den förenklade modell, som jag inte behöver upprepa.
Du skrev att ”[m]itt antingen/eller-tänkande leder fel.” Men jag framför inget ”tänkande”, som skall ”leda” någonstans. Jag påtalar bara att artikeln är konstig.
Jan Arvid G!
Författarna poängterar ett verkligt men närmast ”tabuiserat förhållande”, Israellobbyns exceptionellt stora inflytande på USA:s presidenter och kongress. Det är bra. Att då dra det antisemitiska kortet – under pågående israelsikt folkmord mot palestinier – blir bara obehagligt. Västvärldens demokratiska själ rinner fort bort om det tillåts fortsätta. För att så inte ska ske bär vi alla ett ansvar.
Knut L!
Om författarna hade ”poängterat ett verkligt men närmast ’tabuiserat förhållande’, Israellobbyns exceptionellt stora inflytande på USA:s presidenter och kongress”, ja då skulle artikeln ha varit oproblematisk. Men författarna skriver inte om ett ”exceptionellt stort inflytande” utan om fjärrstyrning.