Cricketstjärnan och politikern Imran Khan. (Foto: Voice of America)
Pakistans förre premiärminister dömdes nyligen till tio års fängelse för att ha gett offentlighet åt amerikanska påtryckningar, skriver professor Jeffrey Sachs. Genom ännu en regimförändringsoperation har USA destabiliserat en kärnvapennation med över tvåhundra miljoner invånare. Artikeln publicerades 1 februari på Common Dreams. Översättning av Redax med tillstånd från författaren.
Ett centralt verktyg i USA:s utrikespolitik är hemlig regimförändring, alltså dolt agerande från den amerikanska regeringens sida för att störta ett annat lands regering. Det finns starka skäl att anta att amerikanskt agerande ledde till avsättandet av Pakistans premiärminister Imran Khan i april 2022, varefter han på fabricerade grunder arresterades för korruption och spionage, och denna vecka dömdes till tio års fängelse för det senare. Det politiska syftet är att stoppa Pakistans mest populära politiker från att återvända till makten genom valet 8 februari.
Förutsättningen för hemliga operationer är förstås att de är hemliga och därmed kan förnekas av USA:s regering. Även då bevis kommer i dagen genom visselblåsare eller läckor, vilket ofta händer, avfärdar den amerikanska regeringen bevisens äkthet och mainstream-media ignorerar i regel historien då den motsäger det officiella narrativet. Eftersom redaktörerna vid dessa mainstream-publikationer inte vill marknadsföra ”konspirationsteorier”, eller helt enkelt nöjer sig med att vara myndigheternas språkrör, ger de den amerikanska regeringen ordentligt svängrum för verkliga regimförändrings-konspirationer.
Hemlig regimförändring är för USA chockerande rutinmässigt. En auktoritativ studie av professorn vid Bostons universitet Lindsay O’Rourke räknar till 64 hemliga regimförändrings-operationer av USA under Kalla kriget (mellan 1947 och 1989), och egentligen var antalet betydligt större för hon valde att räkna upprepade försök i samma land som en enda utdragen händelse. Därefter har amerikanska regimförändrings-operationer förblivit vanliga, så som när president Barrack Obama uppdrog åt CIA (Operation Timber Sycamore) att störta Syriens president Bashar al-Assad. Den hemliga operationen förblev hemlig i flera år efter att den hade ägt rum och även efteråt har den knappt fått någon uppmärksamhet i mainstream-media.
Allt detta för oss till Pakistan, ännu ett fall där bevisen pekar starkt mot USA-ledd regimförändring. I detta fall ville USA störta regeringen Imran Khan, den karismatiske, begåvade, oerhört populäre ledaren i Pakistan, känd både för sina världsledande kricketfärdigheter och för sin folkliga förankring. Hans popularitet, självständighet och enorma talang gör honom till en huvudmåltavla för USA, som inte tål populära ledare om dessa inte rättar sig efter USA:s politik.
”Aggressiv neutralitet”
Imran Khans ”synd” var att vara alltför samarbetsinriktad gentemot Rysslands president Vladimir Putin och Kinas president Xi Jinping, samtidigt som han eftersträvade normala relationer även med USA. Den amerikanska utrikespolitikens stora mantra, och en styrande princip för CIA:s aktiviteter, är att utländska ledare är ”antingen med oss eller emot oss”. Ledare som försöker vara neutrala mellan stormakterna löper stor risk att förlora sin position eller till och med sitt liv genom USA:s försorg, eftersom USA inte accepterar neutralitet. Ledare som eftersträvat neutralitet har, sedan Patrice Lumumba (Zaire), Norodom Sihanouk (Kambodja), Viktor Janukovytj (Ukraina), och många andra, störtats av den amerikanska regeringens inte alltför dolda hand.
Likt många ledare i utvecklingsländerna vill inte Khan bryta relationerna med vare sig USA eller Ryssland på grund av Ukrainakriget. Av ren schemaläggningsslump råkade Khan vara i Moskva för att möta Putin den dag då Ryssland inledde den särskilda militäroperationen (24 februari 2022). Från första början förespråkade Khan att konflikten i Ukraina skulle lösas vid förhandlingsbordet hellre än på slagfältet. USA och EU pressade utländska ledare inklusive Khan att falla in i ledet mot Putin och stödja Västs sanktioner mot Ryssland, men Khan motstod dessa.
Khan beseglade förmodligen sitt öde den 6 mars då han höll ett stort appellmöte i norra Pakistan. Vid mötet skällde han ut Väst, och särskilt 22 EU-ambassadörer, för att de hade pressat honom att fördöma Ryssland vid en omröstning i FN. Han hudflängde dessutom Natos krig mot terrorism i grannlandet Afghanistan som ytterligt förödande för Pakistan, utan att Pakistan har fått något erkännande, respekt eller ersättning för sitt lidande.
Khan sa till den jublande folkmassan: ”EU-ambassadörerna skrev ett brev till oss där de bad oss att fördöma och rösta emot Ryssland … Vad tror ni om oss? Är vi era slavar … som gör vadhelst ni säger?” Han lade till: ”Vi är vänner med Ryssland, och vi är också vänner med Amerika; vi är vänner med Kina och med Europa; vi är inte i något läger. Pakistan vill förbli neutralt och samarbeta med de som försöker få slut på kriget i Ukraina.”
Ur USA:s perspektiv är ”neutralitet” ett stridsförklaring. Den bistra följden för Khans del avslöjades i augusti 2023 av undersökande reportrar vid The Intercept. Bara en dag efter Khans appellmöte, möttes i Washington vice utrikesministern med ansvar för Syd- och Centralasien Donald Lu och Pakistans USA-ambassadör Asad Majeed Khan. Efter mötet skickade ambassadör Khan ett hemligt (chiffrerat) telegram tillbaka till Islamabad, som sedan läcktes till The Intercept av en pakistansk militär befattningshavare.
Telegrammet redogör för hur vice utrikesminister Lu ondgör sig över Khan och dennes neutrala position. Meddelandet citerar hur Lu säger att ”folk här och i Europa är riktigt bekymrade över varför Pakistan antar en så aggressivt neutral position (om Ukraina), om nu en sådan position ens är möjlig. För oss verkar det ställningstagandet inte särskilt neutralt.”
Lu förmedlade sedan huvudpoängen till ambassadör Khan. ”Jag tror att om misstroendeomröstningen mot premiärministern skulle lyckas, så kommer allt vara förlåtet i Washington för Rysslandsbesöket och betraktas som ett beslut av premiärministern. Annars tror jag att det blir kärvt framöver.”
Fem veckor senare, 10 april, med det oförblommerade amerikanska hotet hängande över Pakistans mäktiga militär, och med militärens kontroll över det pakistanska parlamentet, så avsatte parlamentet Khan i en misstroendeomröstning. Inom några veckor följde den nya regeringen upp med skamlöst fabricerade korruptionsanklagelser mot Khan, för att arrestera honom och hindra honom från att återvända till makten. I en ytterst orwellsk vändning, då Khan kungjort existensen av det diplomatiska telegram som avslöjade USA:s roll i avsättandet av honom, anklagade den nya regeringen honom för spionage. Helt samvetslöst har han nu dömts enligt dessa anklagelser till tio år, medan den amerikanska regeringen förblir tyst om denna skandal.
När de tillfrågades om domen mot Khan, hade amerikanska State Department följande att säga: ”Det är en fråga för de pakistanska domstolarna.” Svaret är ett tydligt exempel på hur USA-ledd regimförändring fungerar. State Department stödjer att Khan fängslas för att ha gett offentlighet åt USA:s agerande.
Leker med elden
Pakistan kommer därför att hålla val 8 februari med sin mest populäre demokratiske ledare i fängelse och med Khans parti utsatt för oupphörliga attacker, politiska mord, media-blackouts och annan hårdhänt repression. Till allt detta är USA:s regering ytterst medskyldig. Mer betyder inte USA:s ”demokratiska värderingar”. USA har för ögonblicket fått som de vill – och har djupt destabiliserat ett kärnvapenbestyckat land med 240 miljoner invånare. Bara Khans frisläppande från fängelset och hans deltagande i det kommande valet kan återställa stabiliteten.
I valet 8 februari rapporteras ”oberoende” kandidater från Imran Khans förbjudna parti PTI ha vunnit oväntat många platser. /Redax
