Jenavägen – Herder, Hegel, Schiller, Marx och Romantiken

68:orna bröt på ett antal punkter med gammalkommunism och annan förstelning, men ”den nya vänstern” slukades ändå av den gamla, de lyckades inte lösgöra sig från den gamla vänsterns ideologiskt rotsystem. I denna text av Rune Nilsson antyds vad ett sådant kunde ha varit. Han uppmuntrades skriva detta av redaktörens samtal med Jan Arvid Götesson, som antydde att det kan finnas plats för en minoritet inom majoriteten. Texten är också ett sorts apropå till en utställning och en teaterföreställning – nu aktuella – där frågan om folket och folkets kultur ges en ny ram.

Romantiken blommar: Schiller och Grimm på scenerna. Civilisationskritik mot hur vi arbetar, äter, åker, ja lever. Fantasy. Litterär provinsialism, som Karin Smirnoffs romansvit om Smalånger. Konservatism och nationalism återvänder. Vad ligger då bättre i tiden än Nationalmuseums utställning om Romantiken eller ”Tankens revolution” på Stockholms musikteater. Gå och se båda! Men omfamningen av Romantiken är fortfarande famlande. Vad ska vi med den till? Vems är Romantiken? Romantiken behöver politiseras.

Den pedagogiska svårigheten med Romantiken är att den avlöser Upplysningen och Upplysningen älskas av alla från moderater till marxister. Upplysningen har väl ändå varit en naturlig och kontinuerlig följeslagare till all modernisering de sista tvåhundra åren?

I själva verket hamnade Upplysningen helt på villovägar under första halvan av 1800-talet. Det vore därför rimligare att tala om två Upplysningsepoker. En under 1700-talet; den andra efter 1848. Den första var för-industriell; den andra en del av kapitalismens expansion. I den första besegrades adeln; i den andra arbetarklassen. Fram trädde en optimistisk borgerlighet med en närmast naiv syn på teknik, ekonomisk tillväxt och vetenskap. I enlighet härmed gjorde liberaler och marxister Romantiken till nattmörkret mellan två dagar. 1900-talsvänstern definierade Karl Marx som Upplysningsfilosofernas sladdbarn och Romantiken som en reaktionär antites till allt progressivt. Dags att riva sönder schablonerna.

Romantikens viktigaste föregångare var Johann Gottfried Herder. Han kollektiviserade Upplysningsfilosofernas enskilde individ till ”folket”. Folkkonst, folkdans och folksånger var autentiska uttryck för folkets själ och utgjorde ”en nations arkiv”. Herder räknas också som den moderna nationalismens fader. Hans nationalism var inkluderande och icke-aggressiv. Herder förespråkade mångfald och frihet för alla kulturella identiteter att få uttrycka sig. Han ville att vi skulle odla vår kapacitet att förstå Den Andre.

Herder skrev:

”Sist av allt ska vi inbilla oss att den europeiska kulturen ska utgöra det universella måttet på mänskliga värden. Bara en riktig misantrop kan se europeisk kultur som mänsklighetens allmänna villkor. Den mänskliga kulturen är inte den europeiska; den uttrycker sig i tid och rum hos varje folk.”

Romantiken var annars en del av baksmällan efter Franska revolutionen. Liberalernas modifiering av den var eftertankens kranka blekhet. Konservatismen, stönanden över att samhällsorganen slets ur kroppen. Men det största städjobbet efter revolutionsfesten gjordes av de utopiska socialisterna. De har beskyllts för att vara opraktiska, men de stack hål på Upplysningens färggranna såpbubblor om framsteg, förnuft och frihet som hade väglett Franska revolutionen rakt ut i blint våld och en råare samhällsordning. Romantikens utopister försökte ersätta dessa abstraktioner med någonting genomförbart.

Romantiken föddes i ett kotteri av intellektuella på ett tyskt landsortsuniversitet med högt i tak: i Jena och kring tidskriften Atheneum på 1790-talet – en miljö som Stockholms musikteater skildrar pedagogiskt, lustfyllt och i toner. Där framgår dock inte hur all denna Raumgeist från Jena kunde få ett sådant genomslag. Förklaringen hittas några år längre fram. 1806 krossar Napoleon det nästan tusenåriga Tysk-romerska riket. Det dröjer ett helt decennium till Wienfreden 1815 innan det rangliga Tyska förbundet med 35 nya Tyskland instiftas som tröst för tigerhjärtan. Under mellantiden befinner sig hela det tyskspråkiga Centraleuropa i fritt fall! Läget försätter de intellektuella i en djup identitetskris. Ska Tyskland någonsin bli ett land? Har det över huvud taget funnits något tyskt ”vi”? Desperat söker de efter något de kan bottna i. Entré; Romantiken.

Romantiken delar sig i två. Den är både mer reaktionär och mer radikal än den Upplysning som stelnar till liberalism. Detta mystifieras av liberalerna som inte vill godta att det kan finnas en vänster utanför dem själva. I den gängse diskursen är därför Romantiken bara bakåtlängtan, religiös reaktion, genikult och känslodaller. Mest för fruntimmer och reaktionärer.

Men Romantiken blir bara begriplig som en befrielserörelse mot Upplysningen och 1700-talets stilideal, klassicismen. Som alla enhetsfronter är den mer entydig i vad den är emot, än i vad en vunnen frihet ska användas till.

Klassicismen var en estetik som efterbildade antikens konst och litteratur. Den var anti-sensuell och kontrollerad. I dess konst skulle verkligheten avbildas så troget som möjligt. Skönheten var ju tidlös och konstens lagar eviga och allmängiltiga. Följden blev en betoning på att följa regelverket för vad som var god konst. Romantikerna sa tvärtom att det var meningslöst att härma verkligheten. Konstens uppgift är inte att påminna oss om något vi redan sett, utan att ta fram det fördolda. Då krävs brott mot alla smakregler, kreativ fantasi och att konstnären uttrycker sig själv i verket. Just därför kan undertiteln på Nationalmuseums utställning (”Romantiken – ett sätt att se”) lätt leda till missuppfattningar. Romantikens poäng var ju att befria sig från varje föreskrivet sätt att se.

Romantikerna samlade folksagor, -visor och skälmhistorier. Det som de lägre folkklasserna traderat muntligt är källan till all kultur! Klassicister som Johann Heinrich Voss ansåg tvärtom att romantikerna överskattade folkkulturen. Tror man att Niebelungensagan kan bli tyskarnas variant av Homeros gör man en svinstia till palats, sa han. Voss vårdade Upplysningens rötter i den grekisk-romerska antiken. Romantikernas vurm för arabiska och indiska berättelser hotade att leda till en ”orientalisering av den västerländska kulturen”. Romantiken avslöjade Upplysningen som eurocentrisk och motsättningen är densamma än idag.

I det nya formatet – romanen – förkastades antika halvgudar och förebildliga arketyper. Texten fylldes med verkliga människor som hade vanliga namn och yttrade sig på folkspråket. Walter Scott väljer i sina historiska romaner karaktärer ur folket därför att ”dessa sällan undviker att uttrycka sig annat än på ett märgfullt och mustigt språk” ”Den ålderdomliga kraften och enkelheten hos detta språk, ofta kryddat med Bibelns orientaliska vältalighet (…) ger patos åt sorgen och värdighet åt förbittringen”, skrev han.

Upplysningen kom ovanifrån, elitär och paternalistisk ville den upplysa och lyfta stackarna på samhällets botten. Romantiken kom nerifrån; krävde att de förnäma skulle överge sin förkonstling, ödmjuka sig och sjunka ner i folkhavet.

Filosofer som Fichte försvarade Franska revolutionen även under dess mest radikala år och predikade rätten att göra uppror. Han dundrade om direkt aktion och avslutade alla sina föreläsningar i Jena med uppmaningen: Handla! Handla! Handla! Fichte är typisk. Romantikerna förespråkade mänsklig agens i den nya teknikens värld; aktivism, förändring, rörelse. I klassicismen avbildades permanens och allmängiltiga sanningar. Romantiken föredrog elementära naturkrafter, flyende moln eller stormiga vatten. I konstmusiken kom samma betoning på rörelse, genom att melodin framhävdes på harmonikens bekostnad. De krattade parkerna övergavs för vildvuxen natur som tog vägen vart den ville.

Filosofen Hegel ifrågasatte den vardagliga iakttagelsen och sa att varje ting måste ses som statt i rörelse för att man ska förstå dess rätta karaktär. Bara i rörelsen kan vi avläsa dess potential och ändlighet. Herder utropade:

”Hur övergående är inte alla mänskliga strukturer. Ja, hur förtryckande blir inte de bästa institutioner under loppet av några få generationer! Plantan blommar och vissnar. Skulle då en politisk konstitution, ett samhällssystem vara för evigt?”

Romantiken har stämplats som bakåtsträvande och medeltidslängtande. Men Romantiken var dåtidens moderna kultur. Klassicismen var en transplanterad kultur från en död tidsålder. Romantiken tvingades se bakåt för att drygt två sekel av kulturimperialism och artificiell estetik hade klippt av rötterna bakåt. Den ville bygga vidare på den folkliga kultur som fanns före Renässansen. Medeltidens trubadurtradition till exempel.

När romantikerna lämnade den påbjudna kulturen och klev ut i naturen skapade de tillräckligt med distans för att kunna se sin egen tid i nacken. Se, vad det blev av oss! Diktaren och filosofen Friedrich Schiller kritiserade det industriella arbetslivet för att vara inhumant, repetitivt och mekaniskt. Specialiseringen fragmentiserade människan. Hon exkluderades från politiken och förlorade anslutningen till den gemensamma kulturen.

Schiller sökte ett arbetsliv där individen kunde utvecklas och få utrymme för sin kreativitet, men stångades förgäves mot de kapitalistiska produktionsförhållandena. Hans tråd skulle dock tas upp av Karl Marx.

Marxismen är ett barn av Romantiken. Som ung hade Marx hamnat i den gamla vänstern, som hade formats av sin opposition mot de tyska furstarnas svek mot alla konstitutionella och social framsteg efter Napoleonkrigen. Denna vänster var liberal, anti-romantisk och med rötter i en hegeliserad protestantism. Paradoxalt nog, var det den reaktionära preussiska regimens beslut att kasta ut alla hegelianer från universiteten som befriade Marx från den gamla vänsterns tänkande.

Som redaktör för Rheinische Zeitung ställdes han sen öga mot öga med den brutalkapitalism som utvecklades i Rhenlandet. När tidningen stängts av myndigheterna tog Marx sin tillflykt till Frankrike, där han mötte en helt annan intellektuell miljö. Den tyska hade varit upplyst, liberal och protestantisk. Den franska var katolsk, romantisk och – proletär. Marx blev röd. I ”Parismanuskripten” (1844) återknyter han till Schillers romantiska kritik av arbetsdelningen och beskriver människan som en främling i sin egen livsvärld.

Arbetsdelningen gör henne okänd för medmänniskorna, främmande för samhället, otillfredsställd i arbetet och omgiven av ting hon inte kan genomskåda. Tjugo år senare fortsätter han sin kritik av specialiseringen i ”Kapitalet”.

Ekonomer som Richard Jones hade lagt sten på Schillers börda och skrivit att alla länder kunde beskåda sin egen framtid i Storbritannien. Men grannarna såg med fasa på lorten, klyftorna och maskinerna. I både USA och Italien gjordes stora ansträngningar att förena fabriken med idyllen. Hur ska industriella produktivkrafter kunna förenas med en rimlig social ordning? Socialismen var bara ett av flera försök att besvara den frågan. Romantiken var inte anti-modern. Romantiken var modernitetens självkritik.

Marx hade först hållit med Jones om att kapitalismen var obligatorisk, men arbetet med ”Kapitalet” fick honom att ändra sig efter djupstudier av Ryssland och USA. Han införlivar nu Romantikens centrala tankegods i sin teori. Efter Hegel förkastar han färdiga scheman för världshistorien. Dialektiken har ett öppet slut. Likt Fichte ser han framtidslandet som det ursprungligas återkomst på en ny högre nivå. Liksom Herder tar han avstånd från eurocentrismen och betonar det unika i varje nations färdväg.

Efter Marx´ död gör sig socialingenjörerna till hans arvtagare och formar en marx-ism byggd på Upplysningen igen. Resultatet blev två nya, röda, elitvälden under 1900-talet. Socialdemokraterna medgav det som redan fanns och anslöt sig själva till det. Kommunisterna skapade sig ett eget.

Här hittar vi Romantikens djupaste hemlighet. Precis som i det tidiga 1800-talet lever vi i de havererade revolutionernas tid. Våra uppfattningar om det goda samhället behöver preciseras. Då behöver vi ta oss upp ur de idémässiga hjulspår som 1900-talet körde fast i. Ta hjälp av de romantiker som redan brottats med samma problem som vi.