ent på eftermiddagen de 18 november 1978 började personalen på den lilla Ogle-flygplatsen utanför Guyanas huvudstad Georgetown snappa upp förvirrade meddelanden, som verkade beskriva en flygolycka någonstans ute i regnskogen. Vid 18-tiden landade en liten Cessna med två piloter och en skadad amerikansk passagerare ombord. Efter att piloterna lugnat ner sig lyckades de få fram att det inte handlade om en olycka utan ett överfall på en avlägsen landningsbana utanför Port Kaituma, en by tio mil från havet med några hundra invånare och en hamn vid en kanal som grävts från Kaitumafloden. Den hade ett tag använts för att skeppa ut malm från en gruva flera mil därifrån.
Dagen innan hade ett lite större passagerarplan landat på den enkla landningsbanan i Kaituma med den amerikanske kongressmannen Leo Ryan och hans unga medhjälpare Jackie Speier, journalister och fotografer från några stora tidningar, två advokater, Richard Dwyer från USA-ambassaden i Georgtown m fl. De skulle besöka en amerikansk koloni, som huggit ut ett område mitt i djungeln och där försökt bygga ett självförsörjande samhälle. Ett tusental amerikaner, de flesta från San Francisco (Bay Area) och Los Angeles, hade slagit sig ner där.
Stället hette Jonestown efter dess ledare, pastor James Warren Jones, mera känd som Jim Jones. Kongressmannen Leo Ryan representerade ett av kongressdistrikten i Bay Area. Några av hans väljare menade att deras anhöriga hölls kvar i Jonestown mot sin vilja. Alltså hade Ryan med kongressens uppdrag flugit in. USA-ambassaden i Georgetown gjorde redan besök i kolonin var tredje månad, talade enskilt med medlemmar och hade alltid rapporterat att alla verkade nöjda med att bo där.
Under besökets andra dag anmälde ett dussintal kolonister att de ville återvända till USA. Leo Ryan förberedde en positiv rapport om kolonin. Över 900 ville ju stanna. Det telegraferades efter ännu ett plan, så att hela gruppen skulle kunna flyga ut från Kaituma. Gruppen kördes till landningsbanan, ca en mil, på en lastbil. När de skulle kliva på planen, kom ett traktorsläp från kolonin med beväpnade män som började skjuta. Fem personer dog, bland dem Leo Ryan och några journalister. Det större planet blev skadat, och de båda piloterna flydde i panik.
Omtvistad gräns
Guyanas regering anade det värsta. De hade tillåtit Jim Jones och hans Peoples Temple att arrendera ca 12 kvadratkilometer land flera år tidigare. De hade sina egna speciella skäl. Gränsen i nordväst mot Venezuela var omtvistad. Sedan 1600-talet hade kolonialmakterna Spanien och Storbritanien inte kunnat komma överens, och de självständiga staterna hade ärvt konflikten. Guyana, nyligen självständigt och försvarslöst fruktade en invasion. Om en massa amerikaner bosatte sig nära gränsen, skulle Venezuela inte våga angripa var deras tanke.
Nu skrapade man ihop en styrka på 120 soldater, många av dem värnpliktiga tonåringar. Efter en resa med flyg, godståg och till fots sista milen kom de till Jonestown tidigt nästa morgon. De hade väntat sig väpnat motstånd men möttes av tystnad. Det var redan ångande hett och sikten var dålig.
900 lik
Plötsligt snubblade de över vad som visade sig vara döda människor, hundratals. Likräkningen övertogs efter några dagar av ditskickad amerikansk militär. Liken låg i lager med småbarn underst. Inom en vecka hade de samlat upp över 900 lik, avätna, jästa och i upplösningstillstånd i den tropiska hettan. Regnskogens alla djur, stora som små, hade omedelbart ryckt in och börjat kalasa på de döda.
Det hade varit svårt att hitta en begravningsplats, som ville ta emot dem, men ett halvår senare begravdes kvarlevorna av ca 400 oidentifierade lik i en massgrav på Evergreen Cemetry i Oakland. Där finns också en minnestavla med namnen på samtliga döda från Jonestown ingraverade. Jim Jones aska dumpades från ett flygplan över Atlanten.
Överväldigande dokumentation
Jim Jones spelade in alla sina tal och predikningar på band, så ock medan massmorden/självmorden pågick. Dock ej de sista timmarna; ingen satte i nytt band. Barnen hade dödats först. Sedan hade de vuxna tagit gift, en del frivilligt, alla under vapenhot. Giftet var natriumcyanid. Kolonins läkare hade köpt ett pund för 8,85 dollar. Det skulle ha räckt till 1800 dödliga doser. De flesta fick det insprutat i munnen, smakförbättrat med Flavor Aid, ett pulver som blandas ut till saft.
Det hela väckte förstås en enorm bestörtning, särskilt i San Francisco, varifrån de flesta offren kom. Man var också rädd för att kvarvarande medlemmar av Peoples Temple i USA skulle gå bärsärkagång. Tio dagar efter massakern mördades mycket riktigt San Franciscos borgmästare George Moscone och stadsfullmäktigeledamoten Harvey Milk. Dock var den skyldige en välkänd f d medlem av stadsfullmäktige, brandman och tidigare soldat i Vietnamkriget, Dan White. Alla tre var f ö demokrater.
Jim Jones var prästvigd, och Peoples Temple var som erkänd kristen församling skattebefriad. Han var också en självutnämnd socialist som påstod sig vilja skapa en kommunistisk utopi. Dessutom kan man säga att han var en drogberoende, paranoid galning, vars hälsa allvarligt försämrats under året han varit i Jonestown.
Precis innan massakern startade, skickade han iväg tre betrodda medarbetare med varsin resväska. De innehöll över en halv miljon dollar med adress sovjetiska ambassaden i Georgetown. Pengarna skulle doneras till Sovjetunionens kommunistiska parti. Väskorna var tunga och slängdes snart i diket. Jones fru efterlämnade följande testamente:
”I, Marceline Jones, leave all bank assets in my name to the Communist Party of the USSR. The above bank accounts are located in the Bank of Nova Scotia in Nassau, Bahamas. Please be sure that these assets do get to the USSR. I especially request that none of these are allowed to get into the hands of my adopted daughter, Suzanne Jones Cartmell.”
Jones hade fantiserat om att flytta kolonin till Sovjetunionen. En man från Sovjets ambassad hade tidigare inbjudits till Jonestown, hållit ett välvilligt tal och sedan uppenbarligen förhalat frågan.
Demografin i Jonestown var följande: Två tredjedelar var kvinnor i alla åldrar. Två tredjedelar var svarta amerikaner. En tredjedel var barn. En tredjedel var pensionärer. Varje månad inkasserade kolonin in 60.000 dollar i pensioner från USA.
Fortsättning följer…
