Jörn Donner 1933–2020 (Foto Hufvudstadsbladet)
På Helsingfors gator bland alla utsmyckade byggnader, raskt, nåja, traskande mot Sandgrunds kyrkogård, och alla hjältegravarna från krig som Finland dragits in i, kommer jag osökt att tänka på Jörn Donner.
Jag är inte särskilt förtrogen med vare sig hans böcker (förutom en om Berlin), filmer eller bravader som det offentliga Finlands gossen Ruda. En hårt bevakad kändis som det varit svårt att undgå även för den massmedialt måttligt orienterade. Alltid i strålkastarljuset.
Donner hann även med att vara riksdagsman och ledamot av EU-parlamentet. En brokig livshistoria. Kännetecknande för en rastlös personlighet?
Jag köpte en bok om honom och hans son. Men minns inte mycket av den. Kanske stod båda som författare. Och boken ett slags uppgörelse i dialogens form.
Även i Sverige förekom Donner, i filmproduktionssammanhang, tillika gift med skådespelerskan Harriet Andersson. Programledare i SVT. Upprörde populasen genom att röka i rutan och dricka snaps. Men det var visst bara vanligt vatten i glaset.
MA Numminen gäst i ett av programmen. Denne högst originella figur som gjorde musik, nåja, på Ludwig Wittgensteins Tractatus.
Donner gav ofta ett smått buttert och vresigt intryck – typiskt urmanligt finskt för att låna mig till en kliché ? Eller en utstuderad pose i personligt varumärkessyfte? I en dokumentärfilm från slutet av hans liv framstod han som rejält butter och vresig. Och skröplig.
Rörde sig långsamt och försiktigt med stel kropp. Utsände åldrandets fysiska signaler.
Som på färska videoupptagningar med Paul McCartney. Inte sjunger den senare, åttioplussaren, med samma kraftfulla stämma som förr. Eller rör sig lika vigt. Men knappast att den devota konsertpubliken bryr sig.
De hör och ser det de bestämt sig för genom Beatlesfiltret.
Att knalla omkring och fundera, som jag gör, på skröplighetens fenomen när jag snart kommer att stå vid de många stupades gravar, kan förefalla lite, ja, jag vet inte vad. Även för att vara jag. Men jag styr inte över mina plötsliga, nästan överrumplande, infall.
Liksom Donner blir jag allt skröpligare, fast jag kämpar på som bara den. Gata upp och gata ner i ett kuperat Helsinki. Jag hade glömt dess topografi från mitt senaste besök.
Färja till Sveaborgs fästning för att sedan kämpa mig fram på kullerstensbelagda stråk till Krigsmuseet. Som om jag vägrade acceptera att jag blivit en gammal man.
Kroppen liksom anropar mig och ber om ett varsamt hänsynstagande gentemot försämrade somatiska villkor, men jag slår dövörat till. Inte sloka nu, Ekstrand!
Jämnåriga vänner och bekanta till höger och vänster blir gaggiga, som man sade förr, eller går hädan. Snart vågar jag inte läsa dödsannonser. Vill inte reagera som jag gör när blicken studsar till inför välbekanta namn. ”Inte han (hon), också!” Med ens tickar existensklockan allt fortare.
Alternativet till att bli gammal är värre, kan jag få höra av de förment visa. Men vad i herrans namn ska de säga till tröst och uppmuntran? Inte är det roligt att vara ett skröppel.
Undrar, förresten, var Donner ligger begravd. Om i Helsinki eller annorstädes. Av någon anledning känner jag inte för att med hjälp av Google ta reda på det.
Han har ingen vanlig grav utan är utströdd i en kompost (!) och i havet. Förutom allt annat ser jag att han var en duktig fotograf och lämnade efter sig 30.000 fotografier.
Han var ju storrökare och drabbades av allt möjligt som straff. Han slutade röka sista tiden och fick en fråga hur han såg på rökning numera. Intervjuaren förväntade sig något svar som: ”börja aldrig” eller så, men Donner svarade: ”det har varit underbart”.
Jörn må väl vara. Men pappa hans! Det var en imposant aktör i Finlands historia från Storfurstendömets tid, (jägar-utbildad i Tyskland), genom inbördeskriget och in i Lappo-rörelse och sedan alla 3 (!) krigen under WWII, överallt hittar vi Kai Donner. Kompis med både Mannerheim och Aksel Gallen Kallela var han också.
Efter 1918 var Kai Donner redaktör för praktverket (det vita praktverket) Finlands Frihetskrig i 8 band. Snabbt som attan lyckades man framställa ett sådant verk. Jag äger samtliga band och imponeras av detaljrikedomen (och kartor) över alla slagen. Detaljerna kring de rödas öde är inte så många.
Kai var även vetenskapsman (språk och etnologi) och gjorde upptäcktsresor i Sibirien. Men han hann, som sagt, även med inrikespolitiska bravader av ibland tveksamt slag.
Så nog hade den mångsidiga och självmedvetne och så småningom skröplige Jörn något/någon att brås på. Undrar om det finns en biografi på svenska över Kai Donner?
Jörn Donner var nog mest sig själv poserade och motvalls, en slags protest mot just poserandet. Han producerade väldigt mycket, en i sanningen arbetsnarkoman som kvinnokarl och som med de olika uppdragen en helt makalös tillvaro från soffprogram (övertid förströelse) till att sitta i riksdagen, tror det var Svenska Folkpartiet, ett parti med etniska förtecken som egentligen inte passade Jörn Donner, som under radikala eran under 1970-talet tyckte att finskan skulle vara språk för finlandssvenskarnas svenska, inklusive dialekterna längs kusten, men detta sa han i debatter. Han drev aldrig frågan så allvaret i språkfrågan kan man ha olika åsikter om. Dock ”friade” Donner hårt till finnarna och språkfrågan ett exempel.
Donner satt en tid t o m i Bryssel, idén om EU tyckte Jörn mycket om. Jörn var en rastlös sort, trivdes bäst på resor och oerhört betest; Malaisya, Sidney, San Franscico och andra avlägsna mål. Han hade kontakter, såg till att kunna träffa personer med särintressen politiker, konstnärer, författare, kvinnor på de olika resorna, under det att han jobbade och skrev, och kanske inte alltid fullbordat men åtminstone anteckningar där han vistades.
Jörn hade svårt att slån sig till ro, kanske tillvaron i Stockholm utgjorde höjdpunkten i hans karriär och chef för svenska Filmindtitutet, där intima kontakten med världsregissören Ingmar Bergman var knutpunkten och Donner var Ingmar Bergmans länk till filmer. Jörn gjorde egna filmer, lyckade och mindre lyckade. Tyvärr minns jag ingen titel just nu. I filmens värld träffade han sin största kärlek. De var ett jetsetpar i Stockholms virvlar. Ja och så glöm inte Harry Shein en vän till Donner. De söp i ihop och hade filmengangemanget ihop, båda chefer i olika skeden för sv Filminstitutet.
Jörns passion i Helsingfors var fiske. Han la nät utanför bostaden vid norra Kajen plockade upp strömming helst. Jörn älskade strömming passionerat. Gädda gick väl an, men jobbigare att tillaga etc, siken en favorit också köpt på Salutorget. Donners affärsidéer kostade honom närmast personlig konkurs då han försökte sig på hotellrörelse i en liten ort tio mil norrut och där Donners släktgård låg. Han räddades ekonomiskt av ägaren till Marimekko, en kvinna som han hade intima relationer med från och till, om jag inte minns helt fel. Hon hade lätt till glaset och där förenades de ofta.
Jörn fick cancer i magen om jag minns rätt. Och ha ett filmteam på sig under de förhållandena var ett dåligt projekt och besannades i pinsamma utbrott från den gode Jörn, för någon maktmänniska blev han inte, som satte sig på folk. Nej en trädgårdsmästare i the garden som försökte göra sitt bästa och lyckades med det mesta! Rekomenderas boken Mammuten av Jörn Donner, en dagbok så god som någon.
P.S Jörn Donner 1984 Film Oscar som producent för filmen Fanny Alexander och med regissören för filmen -Ingmar Bergman. Kanske Jörn Donners höjdpunkt ifråga om filmer -sina egna inräknade- och som aldrig nådde internationell framgång.
Leif Str!
Intressant om Kai Donner, märkvärdig karl, möjligen försökte Jörn Donner överglänsa sin far men hittade aldrig det där specifika som ger karriären spetsen på lansen. Jörns val blev spretiga men för en vanlig människa, något märkvärdigt såklart.
Leif Str!
Du skrev: ”och sedan alla 3 (!) krigen under WWII, överallt hittar vi Kai Donner.” Han dog 1935. Jörn kallade honom ”Kai Donner” i samtal, inte far eller pappa.
Jan Arvid G!
Jo du har rätt. Kai var med så länge han levde, men inte efter det. Så klart inte. Fel av mig.
Kuriosum:
Kai var kommendant vid finsk-ryska gränsen vid slutet av finska inbördeskriget och ombesörjde att den döde Plechanov – marxismens fader (men motståndare till Lenins oktoberrevolution 1917) – i maj 1918 överlämnades till bolsjevikerna i Ryssland. Lenin var måttligt road men bestämde sig ändå för att hylla Plechanov vid en begravningsceremoni. Den bildade Kai Donner förstod att detta skulle bli just en sådan nesa för Lenin. Kai kände sina motståndare.