Journalisten Peo Österholm pekar ut riktningen (Foto: K Lindelöf)
Alla som arbetat på en utlandsredaktion vet att man måste ta hänsyn. Till supermakten, till Sveriges relationer till vänner och ovänner, till export- och finansiella intressen. Malin Ekman, som nu lämnar Svenska Dagbladet, är ingalunda den första att tillrättavisas.
Journalistik är till för att upplysa allmänheten, för att denna skall kunna ta ställning i politiska frågor. Det låter självklart. Men journalistiken har också en annan uppgift. Den är också till för att – hålla tyst om väsentligheter, gömma undan, låtsas som om det regnar. Det är ingenting man får lära sig på journalisthögskolor. Men likafullt förekommer regelbundet sakförhållanden som medierna tiger om. Då handlar det alltså inte om att ändra i texter och göra dem politiskt korrekta, utan om att helt enkelt tiga, tiga ihjäl.
Jag har det senaste halvåret försökt intressera de viktigaste medierna i Stockholm om vem eller vilka som sprängde de ryska gasledningarna i Östersjön. Jag har också information om hur sprängningarna gick till och varför de sprängdes. Saken har nämligen undersökts av en professor Ola Tunander på Oslo Universitet. Resultatet har redan publicerats i en mindre svensk tidning, som refererade ett föredrag som professor Tunander höll i Stockholm i vintras.
Jag bevistade föredraget och bestämde mig för att kontakta de stora drakarna, TT och etermedierna. Detta måste väl vara av intresse, en förstasidesnyhet. När de först fick höra att jag hade lösningen på sprängningarna lät de väldigt intresserade och ville gärna veta. Men efter det att jag skickat dem material hände ingenting. Här fanns ingen Malin Ekman. Jag erbjöd dem telefonnumret till professorn i Oslo (som är svensk). Utan resultat.
I stället har man kunnat läsa i svensk press om andra tänkbara skyldiga till sprängningarna, utförda från enkla flytetyg som segelbåtar och lustjakter. Dessa måste utan tvekan vara villospår, utlagda för att avleda uppmärksamheten från de verkligt skyldiga. Dessa villospår var så utstuderat orealistiska att man förundras över att medierna överhuvudtaget publicerade dem. Det tyckte inte minst professor Tunander. För att lyckas med sprängningarna fordras avancerad dykutrustning, dessutom möjligheten att utlösa sprängladdningarna vid senare tillfälle.
Det finns ganska många som vet vilka de skyldiga är. Den svenska utredningen av Nordstreamsprängningen torde med största sannolikhet veta vilka de skyldiga är. Kanske vet även medlemmar i den svenska regeringen.
Vem eller vilka var det då som sprängde gasledningarna? Nej, det vågar jag inte tala om. Ty då skulle denna text aldrig kunna publiceras.
Bäste Peo Österholm!
Vi tycker olika om mycket, men yttrandefrihet om sanningen vill vi väl båda ha. Du skrev: ”Vem eller vilka var det då som sprängde gasledningarna? Nej, det vågar jag inte tala om. Ty då skulle denna text aldrig kunna publiceras.” Tyvärr anges inte suprasegmentala fonem (prosodem) i skriftspråket. Alltså vet jag icke vilken av dessa två du menar:
”Nej, det vågar jag inte TALA om.” (diskutera utan att nödvändigt veta)
”Nej, det vågar jag inte tala OM.” (yppa en sanning som du besitter)
I vilket fall som helst vill jag också veta, vare sig dina uppgifter är säkra eller ej. Jag har telefonnummer 076 101 47 12. Jag lovar på heder och samvete, att jag icke skall tala med någon om vad du säger till mig, om du ringer och upplyser mig om sanningen. Jag skall icke ens säga till någon, huruvida du har ringt eller ej, inte ens på direkt fråga. Ej heller skall jag låta kunskapen påverka mina ord eller handlingar, så att någon kunde gissa sanningen, som du delgett mig. Jag håller mitt ord.
Beträffande NorthStreamsprängningarna har ju den överordnat ansvarige för detta illdåd rent av erkänt, t o m i direktsändning vid en internationell presskonferens. Vilka som utförde alla praktiska åtgärder i sammanhanget är ju mindre intressant. Det ändrar ju inte på sanningen!
Vilka som ser till att alla olika ”villospår” läcker ut i mainstreammedia är i så fall mycket mer av intresse för att förstå propagandasepelet i dagens (europeiska) värld. Precis som att avslöja de som med subtila metoder förhindrar Malin Ekmans journalistiska arbete. Möjligen är personer identiska i båda operationerna.
Peo Österholm!
Ring honom inte. Utgå från att hans telefon är avlyssnad.