Linus Bylund (SD) skämtar om det uppenbara, att journalister ofta rör sig i flock runt sina offer. Han kommenterade en sådan incident utanför Rosenbad häromdagen, då Jimmie Åkesson hade svårt att ta sig in i sin bil, genom att kalla fenomenet ”journalistrugby”. Det kommenterades av Andreas Gustavsson i ETC (bakom betalvägg) och av journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert som varande ett hot mot pressfriheten.
Martin Schibbye kommenterade saken i en krönika på Blankspot den 15 september. Han kritiserar Andreas Gustavsson för att blåsa upp frågan om journalististers betydelse. Han skriver klokt:
”Vi journalister behöver inte alltid berätta hur viktiga vi är för demokratin. Det är viktigare att bara göra jobbet. Det är läsarna, tittarna och lyssnarna som ska vilja försvara oss, inte kollegorna.”
Sedan menar jag att Martin S ändå ramlar ner i de djupa hjulspåren bakom ETC och andra, när han beskriver journalistikens professionalisering som en landvinning för pressfriheten från den tid ”… då alla medier drevs av politiska intresseorganisationer. De konservativa hade sina tidningar, nykterhetsrörelsen sina liksom arbetarrörelsen.”
Detta håller jag inte med om. Ägarförhållandena då garanterade mångfald, medan ägarförhållandena idag (koncerner med rottrådar till Wall Street och statsstyrning via mediestöd) skapar medial samstämmighet och avstånd till vanligt folk. Detta är till och med en av orsakerna till SD:s framgångar.
Journalistik är dock även i datorernas tid i stor utsträckning ett hantverk. Men ”pressfrihet” via ”professionaliserad journalistik” innebär inte en stärkt yttrandefrihet. Den idén är en illusion. Jag har sysslat med artikelskrivande (journalistik) sedan 1970-talet, fast på frivillig väg, har gått en liten skrivarkurs, och lärt mig allt genom praktiskt arbete (inte minst här på lindelof.nu under snart 20 år), läsning och studier av andras arbete och ständiga diskussioner med andra skrivande och läsande personer.
Inte är det heller helt fel att se på sitt journalistiska arbete som ”en motståndsrörelse”. Det har jag och många andra – inklusive Martin Schibbye – gjort utan att behöva skämmas för det. Men det innebär inte att man ska ta lätt varken på fakta, saklighet eller opartiskhet. Självklart ska man gå ”över skyttegravarna, söka bägge sidors bästa argument och tro att läsarna är kompetenta nog att utan pekpinnar dra slutsatser”. Men! allt skrivs med ett mer eller mindre tydligt syfte – även denna lilla text. Den insikten är avgörande för trovärdigheten i allt journalistiskt arbete, menar jag som amatörskribent.
Frågan kan till och med ställas om inte Linus Bylund (SD) med sitt skämtsamma uttryck ”journalistrugby” fångar en svaghet hos den professionella journalistkåren. För, visst rör de sig som ett stim på betald arbetstid i jakten efter samma byte, medan den vanliga världen, utanför metropolerna, bland vanligt folk, syns allt mindre på skärmarna och på tidningssidorna.
Foto: PierreSelim, WikimediaCommons.
Knut L!
Denna artikel liksom, platsar bra som material för en kommande debatt om demokrati.
Jag har faktiskt också en tanke om när den skall dra igång. Kommande vårdagjämning. Då får vi se hur vi i Väst, speciellt i EU, klarat vintern, samt hur den nya svenska regeringen klarat sina fem första månader.
För att kunna smälta det som händer utanför dimman, utanför det kollektiva Väst, kan man kanske starta med att läsa Pepe Escobars artikel om SCO-mötet i Samarkand.
Knut L, Bertil C!
Vår motståndskamp, här på lindelof.nu, handlar nog mindre om att ta ställning för eller emot olika regeringsalternativ. Men vi fortsätter, kanske till och med trappar vi upp, vårt skrivande, vårt debatterande, vårt läsande, vårt kommenterande. Att vi tycker olika, ibland mycket olika, och ryter åt varandra må vara. Det handlar ju om motsättningar inom folket – och de är av icke-antagonistisk karaktär, som han sa. Det har alltid funnits motsättningar inom folket, sa han också.
Om vi kör hårt på den vägen så har något hänt redan till vårdagjämningen, ska ni se.
ETC:s Andreas Gustavsson skriver följande i ett mejl till mig och andra idag i sin prenumerationsvärvningskampanj:
”Jag är helt övertygad om att de [SD] kommer att försöka stänga ner Dagens ETC, via mediestödet.”
Inte kommer SD att försöka avskaffa mediestödet, men förmodligen kämpa för att förändra – det nu av Svegforsutredningen föreslagna – ”demokratikriteriet”, så att deras egna medier kommer att gynnas. Det är själva ”demokratikriteriets” existens som är det stora demokratiproblemet.
Via telefon från Närke har jag fått uppgift om att även Proletärenredaktionen kanske är byxis för att mediestödet kan komma att minska.